fredag 13 juli 2012

Rock of Ages



Det här är en sån film man måste ta för vad den är. Det är ju på inget sett en korrekt återgivning av vad som hände på Sunset Strip 1987 (men allvarligt talat, när kommer DEN filmen?)  Det är lättsam, och stundtals rolig. Musiken består av smetiga ballader som har ganska lite med tiden och platsen man vill porträttera att göra, men jag tänker att det här är en film som vill nå en bredare massa, så då får man acceptera att Skid Row bara spelas i bakgrunden vid ett tillfälle (trots cameo från Sebastian Bach) och att Mötley Crüe överhuvudtaget inte nämns. Det sista har jag lite svårt att svälja eftersom 1987 var året då Girls, Girls, Girls kom ut.

Filmen är barntillåten, vilket får mig att undra över vilka riktlinjer de har egentligen. Givetvis får vi inte se något knark (för det fanns det ju inget på Sunset Strip 1987...) men mängder av alkohol och rätt mycket lättklätt och anspelningar på sex. 

Filmens främsta problem ligger i de två huvudpersonerna, småstadsflickan (HELT utan dialekt fast hon är från Oklahoma) som hoppade på en Greyhoundbuss till LA och stortstadskillen som jobbar på stans coolaste bar the Burboun Room (nickning till Whiskey A Go-Go) och drömmer om att bli rockstjärna. Två stenar skulle haft mer kemi. Filmen blir uthärdlig först när de blir osams, för att se dem tillsammans var så jobbigt att jag knappt kunde titta. Deras röster är fina, men platta och tråkiga som vilken Idolvinnare som helst.

Även om många av skämten är rätt lättköpta (nersupen rockstjärna, mycket hårsprej, killar som ser ut som tjejer yadayadayada) är den som sagt rätt rolig, även om jag tycker att apa-som-sidekick är ett väldigt uttjatat grepp som går fetbort. Kläderna och håren känns rätt, och oftast inte allt för komiskt.

Tom Cruise som rockstjärnan Stacee Jaxx är filmens stora behållning, fungerar utmärkt som en Axl Rosesnubbe som är bokens alla rockstjärneklichéer. Faktiskt är han så bra att jag lite börjar undra om det inte är precis så här Tom Cruise är. Catherine Zeta Jones är också riktigt bra som en uppskruvad Tipper Gore-inspirerad karaktär som vill rensa staden från syndigt leverne. Alec Baldwin funkar som övervintrad rockare och klubbägare, även Russel Brand funkar som, tja, Russel Brand. Scenerna mellan dem två är många av filmens roligaste.

Allting i filmen löser sig väldigt lätt, även om folk bråkar och har ekonomiska problem och whatever ordnar det sig alltid på en kick. Man hinner knappt bry sig. Det finns även fler karaktärer än man kan engagera sig i, alla har en egen historia och många saker blir helt hängande i luften.

Det är absolut inget man ska se med förväntningar av en seriös film som visar livet längs strippen, men som två timmar hjärndöd underhållning fungerar den tycker jag.

Inga kommentarer: