tisdag 21 juni 2011

Tattoo Chronicles

Jag är nu lite mer än halvvägs in i the Tattoo Chronicles av Kat Von D (skrev lite om den tidigare här.) Den största skillnaden mot hennes tidigare bok High Voltage Tattoo, som var en blandning av hennes historia, bilder på tatueringar och handfasta råd inför att skaffa eget bläck, är Tattoo Chronicles hennes dagbok. Kat Von D är bra på mycket, det är jag den första att säga, men det här med att skriva är faktiskt verkligen inte hennes grej.

Det är ett starkt fokus på hennes relation med Mötley Crüebasisten Nikki Sixx, så alla som är intresserade av det blir nog mycket belåtna. Och det är roligt att se deras privata bilder, de var verkligen ett tjusigt par. Problemet blir dock att när man är en obotlig romantiker - som Kat då verkar vara - och samtidigt inte är särskilt bra på att skriva, leder det till att narrativet blir oerhört banalt.

Dessutom utvecklas Kat Von D till den där personen - vi har alla haft någon i vår närhet - som kväver personen han eller hon är med. Den andra personen - Sixx i detta fall - drar sig då undan. Katpersonens lösning på detta är att göra ännu större gester för HAN MÅSTE INSE ATT HAN ÄLSKAR MIG FÖR JAG KLARAR INTE AV ATT VARA ENSAM!!! Det är irriterande & jobbigt att läsa. Man vill koka en kopp te till henne, slå sig ner vid ett köksbordet, klappa hennes tatuerade underarmar och stillsamt förklara "he's just not that into you."

Sen blir det förstås en massa tatueringar också, men kundernas historia berättas hafsigt och utan större intresse, det finns bara bilder på några av tatueringarna som beskrivs (och sånt driver mig alltid till vansinne.) De bilder som visas är dock fina, och särskilt bilder på Kats privata samlingar av bl.a. antikna nycklar och dockor föreställande nunnor. Dock är boken (i ett försök att dölja hur illa skriven den är?) seriöst överdesignad. Varje gång man vänder blad attackeras man av gud vet hur många olika typsnitt. Även om det blir snygg om man tittar på sidan utan att läsa den, gör det läsningen svårare.

Jag vet att det låter som om jag hatade den här boken, jag gjorde inte det, stundtals är det intressant läsning och Kat känns uppriktig, men den är verkligen inte lika bra som High Voltage Tattoo, där hon fick hjälp av kände biografiförfattaren Anthony Bozza (som bl.a. skrivit Slash.) Hon behövde honom verkligen. Jag tror inte att man blir besviken om man är ett fan, men som läsning sett är det verkligen inte mycket att hänga i julgranen.

2 kommentarer:

Robert Hultgren sa...

En väldigt bra skriven recession, proffsigt summerat.

Baby Strange sa...

Tack ska du ha!