tisdag 31 maj 2011

Someone to bruise and leave behind

Jag: "Alltså... jag har liksom en knöl i det här blåmärket."
Roomie: "Få känna? *petapetapeta* "Du det där känns inte alls bra."
Jag: "Meh."
Roomie, märkbart oroad: "Du borde kolla om du har några andra som känns sådär."
Jag petar på alla mina blåmärken, det tar ett tag. Ni vet hur prinsessan på ärten kunde vaknade alldeles mörbultad fast ärtan låg under tjugo madrasser och tjugo dynor? Jag är lite som henne, det krävs oerhört lite för att ge mig ett blåmärke. Dessutom thaiboxas jag, så jag är för det mesta mer blå än hudfärgad.
Jag: "Nope, bara det."
Roomie: "Få känna igen?" *petpetpet* "Nej hör du, du borde verkligen gå till doktorn."
Jag: "Till doktorn? För ett blåmärke?"
Roomie: "Ja definitivt."
Jag ser mycket skeptiskt på henne, hon är för det mesta inte hypokondriskt lagd.
Roomie: "Det är bäst att kolla upp det här."
Jag: "Jag överlever nog."
Roomie: "Nu är det du som besöker en doktor!"
Jag: "Slappna av, det är ett blåmärke, inte en tumör."
Roomie: "Det vet du inte!"
Jag: "Jag har inte en tumör mitt i låret."
Roomie: "Kan du visst ha!"
Jag ser mycket skeptiskt på henne.
Roomie: "Jag såg det på House!"
Jag: "Okej, inga fler läkarserier för dig."

3 kommentarer:

E sa...

Det är nog bara lite brosk. Kan bli så i större blåmärken. Googla! Och ring vårdguiden om ni känner er oroliga.
Min stackars, trasiga fighter.
Puss!

Baby Strange sa...

Bra att veta, jag ska berätta det för Mimmi, det är mest hon som är oroad :)

Baby Strange sa...

Update: Mimmi köper det inte.