tisdag 17 maj 2011

Corned the boy, kicked out at the world, the world kicked back a lot fucking harder now

A walk down memory lane. När jag gick i gymnasiet var the Libertines ett av min favoritband. Bandet, som splittrades 2004 i en enda sörja av missbruk, gräl och skandaler, har hamnat oförskämt i skuggan av den forne frontmannen Pete Doherty. Jag har sen dess gått vidare till tyngre musik men idag råkade en av deras låtar komma upp i en shuffling så jag lyssnade igenom deras två skivor och de är fortfarande väldigt bra, när deras debutalbum kom ut sköt de in ny energi i en väldigt trött brittisk musikscen. Skivorna är ovanligt helgjutna och den perfekta symbiosen mellan den textorienterade Pete och den melodiorienterade Carl, även om deras förhållande utanför det alltid verkade oerhört komplicerat.






Notera hur Pete snattar sin egen skiva.

Inga kommentarer: