fredag 14 januari 2011

En dåre fri.


Varför är det så mycket enklare att skriva om saker man tycker illa om än saker man tycker om? Jag har brottats med den här texten ett bra tag och jag får liksom inte till det. Det är verkligen hopplöst svårt att försöka skriva om en bok när man inte har något att klaga på, men jag ger mig inte i första hand.

Först och främst; omslaget. Jag vet att man inte ska dömma boken efter omslaget men det är ju så fint. På avstånd ser det ut som om hon gråter, men tittar man nära ser man att hon gråter ord. Massor med meningar som i ett enda mörker försöker tränga in i huvudet bakifrån. Så oerhört vackert, så oerhört passande.

"En dåre fri" handlar om Eli som är en mycket begåvad författare. Men problemet är att Eli är inte ensam i sin kropp, där finns även prins Espen, Emil och Erik. Tre pojkar i olika åldrar, de har följt henne genom livet. Stundtals fungerar Eli mycket bra, men ibland kastas hon in i psykoser, kan inte skriva längre, hamnar på mentalsjukhus, kommer ut igen, vinner priser men allt det där händer i perferin. "En dåre fri" är en fantastisk bra bok inte bara på grund av en intressant historia utan främst på grund av Beate Grimsruds fantastiska språk, det kastar en våldsamt hit och dit, men man kan inte låta bli att dras med i vansinnesturerna. Det är väldigt svårt att skriva om personer med sinnessjukdomar, det är lätt att blir för teatralt, för konstlat, för övertydligt eller direkt löjligt. Men när man läser "En dåre fri" sugs man så in i berättelsen att man känner sig uppriktigt galen.

Inga kommentarer: