måndag 31 januari 2011

She takes a bite out of her heart



Jag har dålig dag. En sån där dag då man borde dra täcket över huvudet och låtsas att världen inte är större än lägenheten, men givetvis har jag aktiviteter non stop till åtminstone nio ikväll. Såna här dagar är det tur att Dark Tranquillity finns.

söndag 30 januari 2011

A little bit of fun

Eftersom jag glömde kameran får ni hålla till godo med arkivbild.
Så fort jag kom hem från jobbet drogs jag in i köket och fick ett glas i vin i handen. Hängde kanske en halvtimme med Mimmi och Jojo innan vi skyndade till vårat bästa sushiställe för att möta upp André och Jojos tjej Oda. Hade fantastisk trevlig middag då alla uppdaterades om allas liv, och André och Mimmi upplyste oss om hur Polen och Sverige skiljer sig (på ganska många sätt.)

Drog vidare när de stängde, det kändes som om vi var på varenda bar på hela söder men i verkligheten var det nog bara en tre eller fyra stycken, vi arbetade efter det fina systemet att varje gång jag höll på att somna i stolen drog vi någon annanstans. Tappade Jojo och Oda, hamnade i en taxi till Centralen - som jag betalade - med oklart mål. Väl där tappade jag ännu en vän, ringde till typ alla jag kände för att hitta fest, innan jag insåg att klockan var för mycket och jag bara ville åka hem och sova.

She’s a rocker with a nosering



Det fanns en tid då jag tyckte att septumpiercing var typ det fulaste som fanns, men nu är jag ganska sugen. En pyttepytteliten en vore kanske precis rätt.

Mushroom MUSHROOM


Det känns som om vecka 4 spenderats i huvudsak med två saker:
1. Sömn. Har sovit minst tolv timmar om dygnet och spenderat min vakna tid med att längta efter att få gå och lägga mig igen.
2. Champinjoner. Jag har ätit dem råa i sallad, rostade med rotfrukter och kokade i grytor. Har säkert fått i mig ett kilo, jag håller på att utveckla ett svårt beroende, gud vad gott det är!

lördag 29 januari 2011

Sölvesborg Rock City

Jag har precis köpt Sweden Rockbiljett så nu är det fan dags för dem att boka lite bättre band. Det är inte så att man hoppar jämfota av förtjusning riktigt än. Men trots det vill jag bara ha sommar och festival nu nu nu!

fredag 28 januari 2011

Now I gotta dance with Emelie

Mimmi och jag, 2009
Idag är ingen vanlig dag för idag är dagen då världens bästa Mimmi (eventuellt världens bästa människa oxå) kommer tillbaka från Polen! Hurra!!!! Hon av mina absolut bästa vänner, som alltid är rolig att vara med, som alltid har hundratusen bollar i luften och den enda person jag klarat av att bo med en längre period! Åh, så skoj! Visst har vi mejlat och så nästan varenda dag sen hon drog till Polen i september men det är ju absolut inte samma sak som att träffas. Äntligen händer det något roligt!

Ps. Glömde jag nämna att hon har en blogg också? Den är rolig, smart och feministisk! Klicka!

torsdag 27 januari 2011

Vad är väl en hårdrocksfest på Östersjön?

Det verkar som om hela världen kommer att befinna sig på den där förbannade båten. Hela världen förutom jag då. Fuck my life.

tisdag 25 januari 2011

Hey stoopid.

Jag har svårt att säga nej. Väldigt, väldigt svårt. Jag liksom tar på mig saker utan att ens tänka, sen sitter jag där med kalendern i hand, nattskiftet närmar sig, jag är dubbelbokad och kliar mig huvuet, fattar inte hur det här kunnat hända igen, räknar på hur många timmar jag hinner sova - om några alls. Men idag kröp jag till korset och backade lite - jag vägrar bli en sån person som är utbränd vid 25. Vägrar. Så jag gick in till min chef och hasplade ur mig följande:
"Eeeh... såattem jag är dum i huvudet, kan jag få ledigt imorgon och i övermorgon så att jag, du vet, kan sova?"
På vilket hon svarade ja. Ska bli fett trevligt att bara jobba 8 timmar per dygn och hinna sova, tycker jag.

söndag 23 januari 2011

It must be a female thing.

Jag vägrar kompromissa när jag vet vad jag vill ha.

lördag 22 januari 2011

We're nightclubbing.

Nu även med suddiga utgångsbilder!
På Snövit. Har ingen koll på hur kamerainställningarna fungerade.
 Eftersom jag suttit instängd hemma sedan nyår var jag fruktansvärt taggad. Så taggad att det nästan gjorde ont. Så jag grabbade tag i min mycket bakfulla Lina och släpade omkring på henne halva natten. Efter förfest hemma hos mig drog vi till Snövit för att se hennes kompisar i Chainsaw spelade, träffade folk, jag var helt lyrisk.


Suddiga Lina säger "Sluta fota mig, din förbannade amatör!!!"

Upptäckte att spegeln satt precis så att man kunde fota sig när man kissade. Värsta bra om man har ny kamera och tråkigt.


När Chainsaw spelat klart fick vi tråkigt så vi drog till Rocks. Där träffade vi en massa fint folk.

Snyggsyskonen.

Miriam och Mary

Yours truly och Kim.

Mary und Tilda



Brukar aldrig gå till Rocks på fredagar, nu kom jag ihåg varför, it kinda sucks. Väldigt lite folk och ingen man kände. Det är jävligt obehagligt.

Har du tråkigt, gumman? Ska vi till Harrys istället?
Så vi bestämde oss för att dra till Harrys. Tappade Lina, halkade och skrattade men hamnade på något sätt där. Dock kom kameran aldrig upp ur väskan där, säkert lika bra det. Vi gjorde vad man gör på Harrys, dricker och knuffar sig fram och tappar bort varandra och hittar varandra och fyllesmsar och dansar och sjunger med till Livin on a Prayer. Jag fick för mig att gå hela vägen hem och fnyste föraktfullt åt alla taxibilar som saktade in vid mig. Dock gick det bättre för mig än för väninnan som lämnade Harrys utan sin jacka... 


Senare när berusningen har lagt sig

Likt en arkeolog studerar jag min handled i ett försök att minnas svunna tider. Betald-stämpel kommer från Snövit, Rocks-stämpeln kommer från (du gissade det!) Rocks och den oformliga klumpen härstammar från Harry B James. So far so good. Men var tusan kommer den röda datumstämpeln ifrån?!

torsdag 20 januari 2011

I don't mind a little fight

Den kampsportsfanatiska väninnan har äntligen övertalat mig att börja träna igen. När jag var yngre tränade jag flera gånger i veckan (basket mestadels - trots min ringa längd) men i trean i gymnasiet kom jag av mig och kom liksom aldrig tillbaka. Det är synd, för jag har alltid tyckt att det är himla kul att träna.
Jag och Emma bestämde oss för att börja med muay thai eller thaiboxning, hon fick välja, och innan jag han tänka två gånger befann jag mig i en källare med mina bara fossingar med svartmålade tånaglar, på en matta.
Thaiboxning är, som namnet antyder, en variant på boxning, men man får sparkas och knäas också, vilket förstås gör det roligare. Det var jättesvårt väldigt kul ändå. Bäst av allt var jag på att knäa. Ingen bör vara förvånad. Var helt slutkörd och genomsvettig när passet var slut, men konstaterade att jag trots allt är i bra form för någon som inte tränat regelbundet sen 2006.

onsdag 19 januari 2011

Pink is my favourite crayon

Pink hair is pink.




Photographer's snip snap

Gissa vem som äntligen köpt en kamera? Guldstjärna till den som gissade mig! Hurra! Har inte ägt en kamera sen man använde rullar och bilderna behövde framkallas innan man såg hur de blev. Och så säger de att lycka inte kan köpas för pengar... Brb, måste ta egobilder!

tisdag 18 januari 2011

While they dyed their roots.

Emovinkeln.
Mammas kommentar: "Nu är det fasen på gränsen."

Offrez moi la Tour Eiffel, j'en ferais quoi?




När jag var i Frankrike med en av mina absolut bästa vänner, Mimmi, spelade de en låt på radion var femte minut. Vi åkte genom bergen i ett främmande land, hundra tusen måsten som alla lämnats hemma, vi sjöng med fast ingen av oss talar franska. Den blev vårt soundtrack, alla minnesbilder berg och sjöar och baguetter med örtost, vin och husvagnarna vi bodde i och våra franska vänner vi knappt kunde kommunicera med, många mil i bilen, öppna fönster och radion på högsta volym; det är den låten som spelas i bakgrunden.

Men eftersom ingen av oss kan franska var det omöjligt att hitta den jäkla låten efteråt. Men plötsligt dök den upp i en frankofil kollegas spellista, och jag var i Frankrike igen, månen är enorm och klockan är två på natten, Mimmi och jag är fulla och sinnessjukt lyckliga, nedanför bänken på berget är sjön vacker som i en saga. Den mest perfekta kvällen någonsin. Och så här i efterhand har jag lagt en musikslinga bakom, Zaz sjunger att det finns saker som är så himla mycket viktigare än pengar.

måndag 17 januari 2011

Pink champagne on ice

Full kille som precis kom ut från BabaSonic*: "Hörredu! Vikket fint hår du har! Och jag är inte ens ironisk!"




*usch

söndag 16 januari 2011

Some people say I've done alright for a girl.



Not bad for a girl är Lisa Rose Apramian dokumentär från 1995, den handlar om kvinnor inom grunge-  och framför allt Riot grrrl-scenen. Filmen producerades även av bl.a. Courtney Love och Kurt Cobain. Filmen har pga. problem med musikrättigheterna aldrig officiellt släppts på video, men bootlegades ganska snart, och har därför spridits ändå. Medverkar gör bland annat Donita Sparks and Jennifer Finch från L7, Courtney Love från Hole, Kat Bjelland från Babes in Toyland, och Becky Wreck från the Lunachicks.

Nittiotalet som musikaliskt decenium brukar sammanfattas med ett ord - Nirvana - var en oerhört spännande tid, särskilt för kvinnor. Joan Jett, som intervjuas i Not bad for a girl berättar om när hon startade the Runaways på sjuttiotalet - det första bandet med endast kvinnliga musiker att nå stora framgångar - var folk helt handfallna. Visst hade det funnits grupper med sångeskor, men att ett gäng tjejer hade ett band där de faktiskt spelade instrumenten? Det var otänkbart, det hade aldrig gjorts förut! The Runaways, trots sina stora framgångar, avfärdades under hela karriären som en marknadsförings gimmick och verkligen inte togs på allvar.

Men nittiotalet var det årtionde då tjejer för första gången verkligen tog steget, bort från framför scenen eller bakom den, för att ställa sig själva i rampljuset. (Inte bara i dessa genrer, även inom den hårdare musiken skedde en uppgång under denna tid.) Det var först då det blev någonting annat än en marginaliserad undergroundgrej. Något de medverkande talar mycket om i dokumentären, förutom musiken givetvis, är de stereotyper och föreställningar som finns kring kvinnor som spelar musik, hur de hanterade hån och objektifiering. Riot grrrl rörelsen var i hög grad feministisk, somliga hävdar att det var i och med den s.k. trejde vågens feminism började, den handlade om att stärka kvinnors självförtroende och gå emot de fördomar om kvinnor; krossa bilden av madonnan, av den fina flickan, bejaka sexualiteten och visa att kvinnor minsann är lika bra som män.

Även om just den version av dokumentären jag hittat är ganska dålig - ljudkvalitén är vänligt sagt halvdan och texten är bakvänd så att man får paus om man vill ta reda på t.ex. vad någon heter - så är Not Bad for a Girl en väldigt intressant, väl värd att se. Den är insprirerande och upplysande, den behövs särskilt som många av de här banden tyvärr mer eller mindre glömts bort; Courtney Love förknippas snarare med bisarr underhållning i skvallertidningar än med musik och grungen sammanfattas fortfarande bara med Nirvana och en nedstämd man i mjukiströjor som bara kunde spela tre ackord.

Take everything, I dare you to!

“A friend of mine for years came to see my band, all night long ‘Female Jim Morrison! Courtney, got do to this for the kids, you’re the female Jim Morrison’ I’m not the female Jim Morrison, how could any woman be the female Jim Morrison? What Jim Morrison was was a sexual object for women, he affected rock’n’roll; sexualize men so that we can go and scream over these unattainable football captains(…) Do not hurt yourself, destroy yourself, mangle yourself to get the football captain. Be the football captain.

Courtney Love i Not Bad for a Girl
Jag avgudar henne, jag gör det. Den här är låten jag lyssnar på när jag vill fixa håret, sminka mig, ha på mig en vacker klänning, supa mig full, visa brösten och slå omkull hela patriarkatet.

I know this girl, she likes to switch teams

Humor är bästa sättet att bekämpa fördomar!




Nu ska jag knulla, det kan jag ta i hand på.



Hurraaa! Ibland känner jag för att ge upp alla andra sysselsättningar och bli Lilla Lovis-fangirl på heltid.

fredag 14 januari 2011

Mind over body.

Den i min bekantskapskrets kallade aidsförkylningen vägrar släppa taget. Har släpat runt på den sen nån gång innan jul, och den vägrar släppa greppet om mig. Jag känner mig isolerad och har vansinnigt tråkigt, har spenderat en vecka med att läsa och surfa och se på film men nu är det faktiskt så illa att jag börjar sakna det här med mänsklig kontakt (aldrig trodde jag att dagen skulle komma!) Hur som haver, bästa kollegan Sara har fyllt år och har födelsedagsfest, det finns en massa folk hon säger att jag behöver träffa så det kan jag ju fan inte missa. Dessutom har hon gjort cheesecake. Nu gäller mind over body.

En dåre fri.


Varför är det så mycket enklare att skriva om saker man tycker illa om än saker man tycker om? Jag har brottats med den här texten ett bra tag och jag får liksom inte till det. Det är verkligen hopplöst svårt att försöka skriva om en bok när man inte har något att klaga på, men jag ger mig inte i första hand.

Först och främst; omslaget. Jag vet att man inte ska dömma boken efter omslaget men det är ju så fint. På avstånd ser det ut som om hon gråter, men tittar man nära ser man att hon gråter ord. Massor med meningar som i ett enda mörker försöker tränga in i huvudet bakifrån. Så oerhört vackert, så oerhört passande.

"En dåre fri" handlar om Eli som är en mycket begåvad författare. Men problemet är att Eli är inte ensam i sin kropp, där finns även prins Espen, Emil och Erik. Tre pojkar i olika åldrar, de har följt henne genom livet. Stundtals fungerar Eli mycket bra, men ibland kastas hon in i psykoser, kan inte skriva längre, hamnar på mentalsjukhus, kommer ut igen, vinner priser men allt det där händer i perferin. "En dåre fri" är en fantastisk bra bok inte bara på grund av en intressant historia utan främst på grund av Beate Grimsruds fantastiska språk, det kastar en våldsamt hit och dit, men man kan inte låta bli att dras med i vansinnesturerna. Det är väldigt svårt att skriva om personer med sinnessjukdomar, det är lätt att blir för teatralt, för konstlat, för övertydligt eller direkt löjligt. Men när man läser "En dåre fri" sugs man så in i berättelsen att man känner sig uppriktigt galen.

Att vara med henne och så vidare

Jag har inte hållit mig särskilt á jour med Alex Schulmans bloggar, men hans förra bok "Skynda att älska" fick ju fasligt fin kritik så när jag hittade ett läseex av hans andra roman norpade jag åt mig den.
Men jag är inte så förtjust. Titeln till att börja med, den är verkligen vansinnigt lång. "Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött" jag menar herregud.  Jag har ingenting emot längre titlar, men då måste de verkligen ha viss slagkraftighet som t.ex. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva." (Ann Heberlein, fantastiskt bra!)

Dessutom ger titeln en massa frågor; springer man verkligen uppför en äng? Är den inte platt? Är det verkligen så jobbigt att springa upp för en sommaräng? Borde inte samma äng vara mycket jobbigare att springa över några månader senare? Jag kan spåna i evigheter på samma tema. (Men ska bespara er det.)

Själva boken är trevlig och oförarglig. Alex skiljer sig, träffar en ny kvinna som egentligen är helt out of his league, men hon gillar honom ändå. Hon blir gravid bara några veckor efter att de blivit ett par, men de bestämmer sig för att behålla barnet som föds på årsdagen efter skiljsmässan från förra frun. Större delen av boken handlar dock om hur de försöker hitta varandra, deras tidiga dejter är de delar av boken jag gillar bäst; ni vet hur det är, två personer som verkligen gillar varandra men så blir det jobbiga tystnader och obekväm stämning ändå. Dock känns det tyvärr som om den här boken inte är av något större intresse för någon annan än Alex Schulman och hans fru Amanda.

måndag 10 januari 2011

Change your style again.

Inlägg nummer 666 firar vi med ett hårår! (plus någon månad)

Korta röda håret, november 2009
Nyårshåret var rödlila
I februarikanske såg det typ brunt ut
Bestämde mig för att bleka skiten vid påsk. Det blev orange.

Efter två eller tre blekningar såg det ut så här, Mary rockade samma nyans.
Till midsommar var det äntligen blont.

I mitten av juli färgade jag en lila slinga.


Sleaze-ig i september.

En slinga på varje sida och lockat på Halloween.

Platinablond i november.

Klippte det ledsna håret i december.


Bubbelgumsrosa precis innan jul.

Frågan är vad jag ska hitta på 2011?