måndag 29 november 2010

Sugar me sweet.

Världens bästa kollega kom över med nybakade lussekatter (vilket för övrigt är ett mycket finare ord än lussebullar) innan jobbet igår. Jag blev så rörd - och sötsugen - att jag nästan grät. Kärlek.
Sara, jag och två stålmän

söndag 28 november 2010

Somebody ordered too many drinks last night.

Efter att ha vacklat genom snöstormen värmde jag mig inne på Rocks. Hängde med några grymma damer, randomt folk och träffade lite oväntat Peder mitt i allt. Lekte gissa-könet med någons kompis - jag vann förstås,  det finns ingenting så androgynt på Rocks att jag inte kan se könstillhörighet. Hånglade upp en kompis' ragg, men han verkade inte sur (åh, straighta män och deras naivitet!) Hamnade på efterfest och blev där till 10 på morgonen.

fredag 26 november 2010

Say hallo to darkness, goodbye light


Lisas bild.
 
Om att jobba natt i november.
Man går till jobbet i mörker; man jobbar i mörker & man går hem i mörker & man somnar i mörker & man vaknar i mörker; går till jobbet igen. Det känns lite som om någon satt upp och nervänd mugg över mig och bara väntar på att luften ska ta slut härinne.

I'll follow you until you love me.



Jag älskar den här videon
(trots att låten är sådär och den innehåller både en miljard närbilder på Fergies ass och skamlös produktplacering.)

onsdag 24 november 2010

My love is rotten to the core



När man inte har något att säga kan man fylla sin blogg med youtubeklipp som man antingen tycker är bra eller som säger något om vem man är eller hur man känner. Eller också vill man visa upp en särdeles vansinnig jacka.

tisdag 23 november 2010

"All humans are vermin in the eyes of Morbo"


Nytt Futuramaavsnitt! <3 Bästa animerade serien. Ever.

måndag 22 november 2010

With the stitches still mending, 'neath a heart-shaped tattoo


All pics from contrariwise.org

Tips! Den vackra hemsidan, Contrariwise  är helt inriktad på litterära tatueringar, mest poesi och romaner förstås, men ett och annat rockcitat slinker med. Personligen tycker jag sällan det blir snyggt med tatueringar med mycket text, ett par ord tycker jag räcker gott och väl, men här finns det några riktigt fantastiska tats.
Sidan verkar inte särskilt väluppdaterad nu för tiden, men är väl värd ett besök. Och om någon vet någon annan bra tatueringsblogg så vill jag gärna veta.

PS. Om man vill verka originell ska man tydligen inte tatuera I carry your heart with me  av e.e. cummings, hur vacker den än är. 

Can't get it up if the girl is breathing


Har spenderat kvällen med en enorm skål smörpopcorn och världens bästa film (den här förstås.) Belåtenheten vet inga gränser.




┣▇z͟͞y͟͞d͟͞r͟͞a͟͞t͟͞e͟͞ ͟͞▇▇═─

söndag 21 november 2010

Nights like this appeal to me

Ibland tror jag att hela Stockholm lutar, att det finns en krater på Mariatorget varje helg, för så fort jag sätter min fot utanför dörren vandrar jag ditåt. Mobilen blinkar av aktivitet; var är du vart ska du vem är du med?
Träffar Lina, träffar Nille och en massa löst folk; de har också fallit ner i kratern. Dricker drinkar utan namn, samtalar med främlingar på toaletten, driver runt, dansar, främmande händer i håret, på armen, svanken, låret - inget obehag, skrattar tills ljuset tänds. Sedan hamnar man i efterfestklunga fast jag ska gå hem, äter någons mat. Någon ber mig följa med, säger att det är för mig efterfesten är, jagar mig tre varv runt klungan när jag inte har någon lust, fångar mig inte. Går hem, hela vägen, tunnelbanan är för påträngande, ljuset & ljudet, orkar inte med det. Jag sover sover sover redan.

Retard Girl, don't forget her face

Jag har en bekant jag springer på lite då och då, vi har rätt många gemensamma vänner och hänger i samma kretsar. Det fantastiska med den här personen är att han aldrig kommer ihåg mig. Varje gång vi träffas hälsar jag med ett översvallande "Heeeej!" och han med att sträcka fram handen om presentera sig. Förmildrande omständigheter är att vi aldrig setts under nyktra former, att det gått ganska många månader emellan mötena och att min hårfärg varierat en del.
Men när vi träffades på Rocks sträckte jag artigt fram handen och prestenterar mig. Han ser på mig med ett fundersamt ansiktsuttryck, halvhöjt ögonbryn.
"Men du" säger han långsamt. "Visst har vi träffats förut?"
Jag bekräftar att det har vi. Han tänker efter igen.
"Var du på efterfest hos mig förra helgen?"

Nåja, efter ett tag redde vi ut det än en gång. Vi hängde, efter några timmar och öl säger han att jag verkar vara en schysst person och att det vore roligt att lära känna mig bättre. Frågan är bara om han kommer att komma ihåg det nästa gång vi ses?

lördag 20 november 2010

You got some scare in your hair

Träffade kollegan Patrik på Café Mineur i Gamla Stan. Han hade köpt spökhistorier att ge till små Trick or Treaters, men då det varit ett underskott på sådana fick jag en överbliven Halloweenbok. Jag blev mycket glad - det blir jag förstås alltid för böcker, men just en spökhistoria kändes rätt i novemberrusket. Dessutom har jag knappt läst någon sen min seriösa spök-zombie-vampyr-allting-otäckt-period som jag hade i tolvårsålder.
Sen satt vi och pratade genus och sexualitet, mellan tuggorna på våra enorma smörgåsar. Finaste kvällen.

fredag 19 november 2010

Friday Never Hesitates

Nej nu får det faktiskt vara nog. Ska skaka av mig allt tråkigt och göra något kul istället. Tänker anamma Ninas sinnestämmning, hon brukade säga; "Jag har så mycket framtidstro på fredagar"

torsdag 18 november 2010

Smart och korkad på samma gång

Idag när jag jobbade stötte jag på en gammal klasskamrat, hon läste litteraturvetenskap med mig. Hon skulle skriva sin C-uppsats och jagade böcker. Vi pratade ett tag, som man ju gör, uppdaterade varandra om vad som hände - på det där ytliga sättet, vi känner inte varandra så väl. Hon avundades mig mitt jobb, jag avundades henne hennes akademiska riktning.

Det känns som om jag borde ha en sådan. Det känns som om jag borde studera, jag är bra på det, jag tycker att det är roligt. Tyckte. Det känns som om jag behöver riktning, skriva uppsatser om excentriska saker ingen bryr sig om förutom jag. Men det är som om lusten till det här sugs ut när folk ställer för många frågor, frågor jag saknar svar på.

Det känns som om folk i min omgivning har klarare riktning. Oavsett hur långt de kommit i sina studier och sin karriär verkar de veta vart de är på väg och hur de ska ta sig dit - somliga har till och med planer för de närmsta fem, tio åren. Det är dubbelt; ibland vill jag inget hellre än att sluta mig till leden men oftast vill jag ingenting hellre än att aldrig någonsin behöva göra något igen.

Jag vet, jag är bara 22, det är löjligt att oroa sig över någonting alls nu. Ingen kommer att dömma mig för mitt planlösa drivande, och det handlar inte främst om andra människor. Det handlar mer om den där känslan av att vara tom och ytlig som kryper upp i mig, fyller mig. Det är obehagligt för någon som brukade få höra att hon var motsatsen. Men inte alls lika obehagligt som tanken på att faktiskt göra något, dra igång maskineriet till det som ska skapa min framtid (sa hon teatralt.) Vill inte plugga på universitetet för att - i värsta fall - fastna i en liten låda och vara precis som alla andra. Så jag står där jag står, jag står still.

onsdag 17 november 2010

I want to fuck her on the floor, among my books of ancient lore

Läste den här grymma intervjun med Keith Richards. Jag avgudar honom. Han ser ut som en mumie, klättrar i palmer, klipper till journalister, verkar intelligent och knäpp på samma gång; han är verkligen sinnebilden av rockstjärnan. Alla andra bara leker, Keith är. Jag behöver läsa hans självbiografie "Life" nu, helst igår.

Men i alla fall, det absolut, absolut bästa med intervjun var det här lilla citatet;


Åh, så fint. Söta lilla bokmalen Keef som gömmer dig för mobbare på biblioteket. Missförstå mig rätt, jag är väldigt glad att han valde att bli musiker istället, men

Alla vet det.


Separationsångest

Mimmi är i Polen och gör viktiga saker, utbildar sig och sånt. Jag saknar henne, är uttråkad och needy.
Mimmi: Hey vad händer?
Jag: Jag har suttit framför datorn i typ 10 timmar.
Mimmi: Blä.
Jag: Jag har officiellt INGET liv.
Mimmi: Jo det har du. Du pratar ju med mig.
Jag: Det är sant. Mm mänsklig kontakt...
Mimmi: Måste dock gå på toa nu...
Jag: NOOOOO! Lämna mig inte!

tisdag 16 november 2010

"S" Like in "Sodom"

Jag vet inte hur många personer som rekommenderat att jag ska se Anvil! The Story of Anvil  men det var först ikväll då den visades på svt:dox som jag fick tummen ur. Åh svt, det är stunder som denna jag kommer ihåg varför jag betalar radio-och-tvavgift!
Den här dokumentären är i alla fall Spinal Tap på riktigt. Det inflytelserika bandet som aldrig riktigt slog fullt ut drar på en europeisk turné och allting går åt skogen. Det är tragikomiskt och sorgligt och förvånandsvärt rörande. Det enda Anvil vill är ju att uppleva sina drömmar, spela lite rock, men verkligen ingenting går som de vill. Fanstastiskt bra dokumentär.

Love Can Be Like Bondage


Det är så vackert att jag dör lite.

lördag 13 november 2010

Singin'n We Will...

Igår gick jag och småbrorsorna och såg Queenmusikalen We Will Rock You. Det allmänna omdömmet var "meh." Sång och dans var bra förstås, kostymen likaså, ljussättning ovanligt lyckad och man anstränger sig för att göra det mer som en konsert, men We Will Rock You har ett ganska grundläggande problem - den har ingen egentligen handling. Det är i framtiden, globaliseringen är total, alla människor är formpressade och rockmusik har förbjudits, men huvudpersonen Galileo drömmer drömmar, hör ord av svunna tiders rocklåtar i sitt huvud.  Koncernen Global Soft - som styr världen och bestämmer vad alla ska tycka och köpa och lyssna på, tycker givetvis inte om det här. Detta får vi veta efter ungefär en halvimme. Sen, tja, händer det inte så mycket. Galileo träffar en tjej som han kallar Scaramouch (skådespelarna har ingen kemi what so ever), han träffar ett gäng rebeller och ger sig ut på en jakt efter en elgitarr. När han sen hittar gitarren är det slut. Ingen episk uppgörelse med Killer Queen på Global Soft. Flera trådar lämnas hängande i luften.

Queens musik är tacksam att göra musikal av, föreställer jag mig, den är maffig och teatralisk. Men det känns som om man struntat i att göra en ordentlig handling bara så att man ska kunna klämma in så många låtar som möjligt vilket det ger den här musikalen allvarliga tempoproblem. Nej jag är inte såld. Den har sina stunder, men det känns verkligen som att man har underskattat publiken, det blir långtråkigt att spendera tre timmar med att vänta på något sorts sammanhang och det kan inte alla ljumma populärkulturella referenser i världen ändra på.

fredag 12 november 2010

Let's Talk About Life for a While

Om jag hittar en uppmuntrande lapp i ett personalrum måste jag sätta en uppmuntrande post-it på den.

Livet är en jobbig period - men du ska nog se att det går över.

torsdag 11 november 2010

Soaked in Bleach

Blondare än Barbie.
  

I'm Glad You Got Out, But I Miss You

Saknar min Josefin.

Haha, Camilla!

tisdag 2 november 2010

Take Your Doll House Dreams and Make Them Real

Halloween då.






(Sonia och Marys bilder.)

måndag 1 november 2010

You Make Me Drunk

Remember rememberthe first of November
the dancing, the drinking, the shots
Was there a reason?
I think it's the season
The swedes were all drunk as pots
(jo, det är vår egen version av det traditionella rimmet för Guy Fawkes Night -  för skandinaver mer känt härifrån)

En gång pluggade jag i Brighton med ett jävligt påhittigt gäng, så vi bestämde oss för att hitta på en helgdag. Det fick bli den fick det bli den första november, därefter ihågkommet (nåja...) i efterlevandes minne som Fylleslagets Dag. Så här såg iaf jag och Lisa ut medan det fortfarande var roligt.