fredag 29 oktober 2010

They Light Their Pumpkins Now, They Put Their Costumes On

Bästa högtiden börjar... nu!

torsdag 28 oktober 2010

"I knew he was in with a bad crowd, but it's worse than I imagined!"

Det måste varit säkert ett år sen jag såg Rocky Horror Picture Show, och well, egentligen är den rent fantastiskt dålig - dåligt manus, noll röd tråd, halvdana sånger, överdrivet skådespeleri, dåliga kulisser, Meatloaf - men ändå är den så sjukt jävla bra!!! Världens bästa film! Jag saknar verkligen i gymnasiet då vi brukade ha RockyHorror-filmkvällar.

Den har gått på bio längre än någon annan film, i USA är det en stor kultgrej. Folk ser den på bio, klär upp sig, sprejar vatten på varandra i regnscenerna, sjunger med, ändrar manus... vill också!!!
 
Don't dream it, be it.

tisdag 26 oktober 2010

On and On I Hear His Voice



Gud vad efter jag är (eller också lyssnar jag inte bara tillräckligt mycket på Bandit - vilket iofs generellt bör betraktas som något bra)! Men här är första låten från Hardcore Superstars nya! Det... låter väl ungefär som det brukar göra, men det gör mig inte mindre taggad för nya skivan "Split your lip" som släpps i slutet av november. Dessutom är det kitchiga omslaget att dö för.


söndag 24 oktober 2010

What Ever Happened to Saturday Night?

I korta drag:
Hade förberett mig på tråklördag framför tvn men mina vänner hade andra planer. Sonia och Tilda smsade; "Vi tänker ha förfest hemma hos dig, kommer med vodka klockan nio" och jag är ju inte den som är den, så jag öppnade genast mitt hem för dessa damer (och deras vodka.) Linda - som absolut inte skulle ut - anslöt sig också. Hamnade på Rocks, träffade en massa fint folk bl.a. Nille som var hemma från USA-turné, nytatuerad och allt.Hamnade på efterfest i Skärmarbrink - vill minnas att jag vägrade sitta på en stol och envisades med att sitta på en pilatesboll fast jag inte kunde hålla balansen? Ramlade i säng nångång mellan sex och sju.


Måste skaffa kamera. Inte ens i korta drag är det här tidseffektivt.

He Spends the Afternoon Between Your Thighs, How's That for Gratitude


Jag är inte nåt stort fan av old-school Hardcore Superstar, men just den här gillar jag. Särskilt att den börjar med textraden "What do I have to do for you to let me lick you into something like paradise?" Sånger om oralsex är bättre än andra sånger. Fact.

fredag 22 oktober 2010

Tulips


“I didn't want any flowers, I only wanted
To lie with my hands turned up and be utterly empty.

How free it is, you have no idea how free”
Tulips – Sylvia Plath

Sylvia var min hjältinna när jag var sjutton kanske, och besatt av döda genier.

So Excited to Look Through My New Eyes

Emmababy har varit i New York (avundsjukan!) Men jag kan inte sura över att hon gjorde en massa spännande saker utan mig, för hon hade med sig världens finaste smink. Det var som ett kinderägg!
  




          
    
















Kat Von Ds "Metal Orchestra" för Sephora!
Fägerna kallas, i tur och ordning: First Class, Techno, Thrasher, Dagger, Lucifer, Glock, Razor Gray och Slayer. Jag älskar den. Här ska målas!


torsdag 21 oktober 2010

I Remember You Well at the Chelsea Hotel


Apropå det här är en liten lista med de bästa låtarna som skrivits om Chelsea Hotel.

1. "Chelsea Hotel #2" - Leonard Cohen
I remember you well in the Chelsea Hotel
you were famous, your heart was a legend.
You told me again you preferred handsome men
but for me you would make an exception.
And clenching your fist for the ones like us
who are oppressed by the figures of beauty,
you fixed yourself, you said, "Well never mind,
we are ugly but we have the music."

Handlar om ett hastigt, sexuellt möte Leonard Cohen hade med Janis Joplin på just Chelsea Hotel, en låt Cohen tydligen inte ville skulle släppas. Det är en ganska lågmäld hyllning till Janis. Den är fantastisk i sin ömhet och melankoli men kärleken tycks bara vara på ett ytligt - konstnärligt? - plan. Han vill inte hävda att hans kärlek var större än någon annans, avslutar med "I remember you well at the Chelsea Hotel/ That's all, I don't even think about you that often." Det var ett fantastisk stund, men ingenting mer.
(Trivia: Det finns inget sång som heter "Chelsea Hotel #1.")

2. Chelsea Girls - Nico
Drop out, she's in a fix
Amphetamine has made her sick

White powder in the air
She's got no bones
And can't be scared


Here they come now
See them run now
Here they come now
Chelsea girls

Låten (skriven av Lou Reed och Sterling Morrison) delar titel med en film av Andy Warhols, i vilken Nico även spelade, som handlade om folk som bodde på Chelsea Hotel; mestadels bohemiska artister och missbrukare. Det är något som tydligt visas i låten, där lyssnaren liksom vandrar genom rummen, ser utan värdering på sex och narkotika. Låtens arrangemang - utan både bas och trummor - men med gitarr och en flöjt (som Nico ska ha hatat) lyfter texten och hjälper den hemsöka lyssnare.

3. "Chelsea Morning" - Joni Mitchell
"Woke up, it was a Chelsea morning, and
the first thing that I knew
There was milk and toast and honey
and a bowl of oranges, too
And the sun poured in like butterscotch
and stuck to all my senses"

Den är väldigt annorlunda än de andra låtarna på den här listan, av den enkla anledningen att det är en oförfalskat glad sång. Varken död eller missbruk förekommer (vilket i sin tur innebär att jag inte vet en femtedel så mycket om den här låten som om de andra) bara solen som kommer in genom fönstret i Mitchells rum, och livet är härligt. "Chelsea Morning" är rar och trallvänlig, en ofarlig folksång och en påminnelse att Chelsea Hotel var mer än missbruk, elände och döda punkare.

Hanging in the Lobby of the Chelsea Hotel on a Wild, Psychadelic Night

Det legendariska Chelsea Hotel är till salu.
"Hotellets historia gör det till vad det är. Den som köper Chelsea vet vad Chelsea är, och den som köper det kommer inte att vilja förändra det hotellet betyder" säger Loren Riegelhaupt, talesperson för hotellet enligt DN.
Och få platser finns det väl där litteratur-, konst- och rockhistorian så sitter i väggarna! Det tolv våningar höga huset i rött tegel byggdes 1893 och var i sex år New Yorks högsta byggnad. Då hotellet byggdes mitt i New Yorks dåvarande teaterdistrikt och blev genast ett tillhåll för stades bohemer och teaterfolk.
Chelsea hotel är främst känt för de konstnärer, musiker, författare och andra konstnärliga personer som bott där. Det var här författaren Dylan Thomas dog av alkoholförgiftning och Sid Vicious högg ihjäl sin flickvän Nancy Spungen. Här satt Allen Ginsberg och Gregory Corso och diskuterade filosofi. Här skrev Arthur C. Clark "2001: a space odyssey," Bob Dylan bl.a. "Sad Eyed Lady of the Low Lands" och Jack Kerouac "On the Road."

Många celebriteter har bott på hotellet under kortare eller längre perioder, bland andra;  Janis Joplin, Leonard Cohen, Jimi Hendrix,  the Grateful Dead,  William Burroughs, Patti Smith, Arthur Miller, Jean-Paul Sarte, Charles Bukowski, Patti Smith, The Ramones, Henri Chopin, John Cale, Édith Piaf, Joni Mitchell,  Alice Cooper och så vidare in i oändligheten. Många bodde där under flera månader, men nu för tiden får de boende inte stanna längre än 24 dagar.
Chelsea Hotels talesperson anser att Chelsea hotel "även i fortsättningen ska vara ett ställe där kämpande konstnärer kan få en fristad." Låt oss hoppas.

Källor:
Chelsea Hotel

onsdag 20 oktober 2010

Purple Haze

En gnutta lila är bra för själen.

My Head is Wicked Jealous

Expressens bild.
Mina föredetta kurskamrater hade en föreläsning med Ebba Witt Brattström. Kan man dö av avundsjuka? I så fall är jag nog nära. Allt detta medan jag satt barnvakt åt en robot. FML.

tisdag 19 oktober 2010

Drive Out of The City and Into The Night

Efter att ha toklyssnat på Blondie i flera dygn är jag verkligen på lite New Waveinfluerat humör. Då kan man t.ex. lyssna på "Cecile" av the Wolfmen. Den här videon har allt; Alice i Underlandet-estetik, modellerna i Britains Next Top Model, män med solglasögon inomhus, vackra kläder, bdsm och en sångare som spelar flöjt.

måndag 18 oktober 2010

you jus' a flash it 'round the worldie

Och det nästan bästa med Blondies nya platta  lär ju vara covern på Sophia Georges låt "Girlie Girlie." Jag dör lite av lycka bara jag tänker på det. Njut av den här fantastiska 80-talsvideon:



Fotnot: Att han är "too girlie-girlie" betyder inte, som man kan tro, att han är för feminin, utan att han har för många tjejer.

The Music Was a Din From London to Seattle

Snart släpper Blondie ett nytt album, med den läckra titeln "Panic of Girls." Jag längtar. Det är visserligen så att man borde veta bätte än att ha allt för höga förväntningar på ett band som anses haft sin peak för ett tag sen, men dammit jag längtar ihjäl mig ändå. Och det börjar dra ihop sig - det har snackats på nätet om att skivan skulle släppts i samband med bandets november/decemberturné i USA och Australien, men det känns otroligt då vi fortfarande inte skulle fått ett säkert releasedatum.

Dock har de spelat de nya låtarna på konserter och jag hatar alla jävlar som råkar bo bra till och kan se det live medan jag måste nöja mig med youtubevideor med usel ljudkvalité. Sorg.

Men på den ljusa sidan så har jag faktiskt sett Blondie live när de firade 30-års jubileét för "Parallel Lines." Jag och Emma åkte buss hela vägen upp till Östersund, rockade till Blondie och spenderade sedan hela natten på en bänk. Så här bedårande var vi då.

söndag 17 oktober 2010

Two Pierced Nipples and a Black Tattoo



Oh, vilken vacker bok jag precis läst ut. Jag blir alltid lite gladare av böcker som är ovanligt fina, eller åtminstone lite egna. Dels har "Ormar och Piercing" av Hitomi Kanehare ovanlig, gammeldags bindning som är jättetjusig, och dels gör omslagsfotot mig helt knäsvag; vitblonderad japanska med fantastiskt smink, fantastiska piercings och en orm tatuerad på bröstet. Själva boken har vackert språk, men är i slutändan bara en enda sörja av fördomar mot människor med tatueringar och bodymods. Tråkigt.

Party With My Pain

Det var en gång en glasskiva. Glasskivan satt i en tavelram som inhandlades av fröken Emelie. Olyckligtvis sprack glaset när hon försökte sätta in sin affisch, och hon gav upp projektet. Glasskärvorna slängdes illa kvickt, men då större delen av skivan fortfarande blev intakt lutades den mot hallväggen. Där utvecklades den till ett sånt där evighetsprojekt, "Jag ska bära ner den till grovsoporna när som helst" sa jag varje gång nån påpekade att det där inte såg särskilt säkert ut. "Anyday now" sa jag när de påpekade att den fortfarande stod kvar tre veckor senare.

Ungefär tre månader efter att glasskivan sprack hade jag förfest hemma hos mig. Wiks och Linda var över, det var fantastiskt kul att vi äntligen lyckats bända bort Wika från arbetet. Shots dracks, musik spelades, korsetter snördes - stämningen var på topp. Men ack, Linda kolliderar med glasskivan, och säger genast: "Det är lugnt!"

Efter kanske tio minuter och flera förband av hushållspapper insåg vi att hacket i hennes tå inte planerade att sluta blöda. Då ingen av oss är särskilt squeamish tejpade vi ihop ett förband, torkade upp blodet från golvet och ringde en taxi. Tre tjejer trängde in sig i baksätet och sa, mellan skrattattackerna:
"SÖS tack!"

Så halva fredagsnatten spenderades på SÖS med sällskap främst av en hemskt rolig sköterska, en vänlig läkare och en något nervös läkarstudent. Den sistnämda tråcklade ihop Lindas tå, och gjorde ett fantastiskt jobb trots att vi hela tiden pratade med honom och skrattade och tog foton. Linda själv var på väldigt gott humör hela kvällen. Efter att sjukhuset släpp Linda åkte alla hem till sig och sov ruset av oss. Yay mogna beslut!

Gladast på SÖS.


lördag 16 oktober 2010

Scar Tissue Blood Blister

Angående fredagen den femtonde oktober:

torsdag 14 oktober 2010

All Dressed Up to Do You Harm

Halloween, min bästa högtid är blott två veckor bort. Längtar. Inte bara en anledning att spöka ut sig och ha roligt, men dessutom ligger den optimalt placerad, precis innan min värsta månad (du vet vem du är). Jag vet fortfarande inte vart jag ska eller vem jag ska föreställa, så här är en bild på mig sminkad som Alice Cooper.



onsdag 13 oktober 2010

She’s Got a Brother

Min brorsa är tillbaka efter 7 veckor i Wales. Yay! Efter att ha hämtat honom på Arlanda åkte hela familjen hem, åt bästa middagen och sen mängder av tårta. Så fint att ha alla på samma plats igen!

söndag 10 oktober 2010

Didn't Get a Lot of Class, But I Know it Don't Come in a Shot Glass

Har inte gått ut en enda gång den här veckan och inte konsumerat en enda droppe alkohol. Yay me. Det har varit ett sånt jäkla rännande på krogen den senaste tiden att jag fruktat att jag skulle behövt byta till den här headern.

Skönt att slippa det. Men faktum kvarstår, även om jag inte plågar er med varenda utekväll jag har, skulle nog inte skada att försöka höja nivån lite på det här stället.

A Spell From the Speakers Was Tearing My Soul Apart

Ja, det är den enda bilden jag tog. Var nöjda!

Volbeat - Hovet
Det är ju mer regel än undantag att man har två förband istället för ett nu mer, så jag beslutade mig för att skippa The Kandidate, även om de hördes mullrande nere i Hovet när jag lämnade in jackan.
Jag gick däremot ner och såg på Entombed. De är inte vad de varit har, men jag tyckte synd om dem, de fick kämpa i motstånd, alla stod helt stilla. Jag stod på andra raden och hade fantastisk tur, en av tjejerna framför mig mådde så dåligt att en vakt beordrade hennes kompis att ta henne därifrån. Hemskt synd om tjejerna, men vilket flyt för mig. Så var jag allra längst fram med kravallstaketet mot revbenen.

Volbeat gick på och det var helt och hållet fantastiskt. En av mina allra bästa konsert någonsin. Jag stod fantastiskt. Ljudet var grymt. Scenbyggnaden rockade. Deras setlist var ett mästerverk, flödet var fulländat, i princip alla bra låtar och man hann aldrig ens önska sig en snabbare låt eller en långsammare låt – de låg alltid ett steg före. Det var så sjukt bra, energin var på topp, de var roliga och tacksamma och på bästa humör. Jag headbangade mig nästan till hjärnskakning, ett örhänge flög av, jag dansade och skrek med i texterna så att de bredvid tittade konstigt.

De tre personerna till vänster om mig, det var jättekonstigt, varför står man längst fram om man inte ens tänker låtsas att man har roligt?! De headbangade inte ens lite, höjde aldrig händerna, log inte ens. Jag tycker inte att man behöver kunna vartenda ord för att gå på ett bands konsert – men varför står man längst fram, tar platsen från ett riktigt fan, om man inte njuter?

Åh det var så sjukt bra, jag förstod inte hur det ens var möjligt att stå stilla. Är det någonting de galna danskarna kan så är det kärlekssånger, bitterljuva sådana förstås. Det som hindrade konserten från att vara den bästa någonsin var att de dels inte spelade min älskade ”Radio Girl” (de spelade inte heller "Always w/u" men den saknade jag inte på plats så den räknas inte riktigt) och dels att när de sa åt vakterna att hjälpa folk upp på scenen var jag inte snabb nog. Helvetes jävla skit. Men allt som allt var det grymt kul och jag är så himla glad att jag faktiskt kom iväg.

My Insides Are Blue

En sån där odaterad lapp jag skrev en gång innan jag skulle somna.
"Stämpeln var vattenlöslig; bokstäverna suddades ut, det såg ut som om jag skurit upp underarmen, blödde bläck. Åh, att vara bläck och inte blod. Jag tvättade händerna, handlederna grät Bols Bluefärgade tårar."

torsdag 7 oktober 2010

Bring Happiness and Everything

Åh oktober, preludium till november, än har ditt mörker inte lyckats tränga genom sprickorna i min hud. Det är oundvikligt, men jag tar varenda chans att skjuta upp eländet några timmar till. Samlar på bra, roliga och fina saker för att må lite bättre. Följande hände idag.

1) Jag fick ett kvällspass på jobbet så jag fick sova till klockan två på eftermiddagen.
2) Regnet knackade på fönsterrutorna när jag satt och läste.
3) Jag sprang så fort att jag inte märkte att jag tappade min mobil, men en stilig kille sprang ikapp mig och lämnade tillbaka den. Han var anfådd från språngmarschen men hade världens varmaste leende.
4) Sen fick jag äntligen tassarna på en Volbeatbiljett, bara 50 spänn dyrare än originalpris vilket inte är mycket mindre än ett mirakel i dessa tider då andrahandsmarknaden exploderat.
5) Stadsbiblioteket har gröna sparkcyklar bibliotekarierna får åka omkring på. Grymt!

onsdag 6 oktober 2010

Life is Just a Party

Varför lördag var en fantastisk dag:

De här tjusiga donnorna hade femtiotalsparty.

En duktig hemmafru gjorde muffins.

Så här fint blev det.

Jag, Sonia och Mary


Folk.
  

Let's do the time-warp agaaaain...


(alla bilder är tagna av Sonia och Mary.)

tisdag 5 oktober 2010

We're Broken And Damned, But Together We'll Find a Way


Åh bless my lucky star, det verkar som om jag fått tag på en Volbeatbiljett tillslut! Det har inte varit enkelt och precis när jag började acceptera att det inte skulle bli något hörde en kompis' kompis av sig. Nå den är inte i min hand riktigt än, men vi ska mötas upp i veckan för överlämning.
Jag har sett Volbeat tidigare och de var helt fantastiska live, så jag kan bara hoppas att de rockar lika hårt den här gången. Men jag tror det. De släppte nytt i september så karlarna bör väl vara mer än redo att rocka sockorna av alla och envar, efter allt stillasittande i studion.

Att jag egentligen inte har råd med biljetten gör det nästan bättre. Det är värt att leva fattigt ett tag, om man får vara kung för en dag, som herr Uggla sa, och så får det vara. Jag lever gärna på havregrynsgröt en vecka bara jag får ha några timmars intensivt fucking kul sen. Jag är så taggad. Längtar så sjukt, sjukt mycket.  Dock är jag än så länge mol allena. Ska se om jag har någon bekant att klänga fast på - annars får jag väl gå själv, som vanligt. It's so rock'n'roll to be alone, vet ni.