måndag 9 augusti 2010

Come Doused in Mud

Det regnade lite. Jag drog upp huvan, det var klart uthärdligt. Jag och Linda hade sprejat våra hår, sotat våra ögon och druckit upp våra drinkar. Vi tog tunnelbanan ut till Universitetet, på så himla gott humör. Regnet tilltog när vi gick (och gick och gick) så jag köpte en genomskinlig blå poncho, fortfarande skrattande. Vi löste in våra biljetter och gick över fälten, in på festivalområdet. Jag försökte nå Emma som vi skulle möta upp, men det var helt omöjligt att komma fram.

Vi ställde oss för att vänta på Iggy Pop, pressade oss långsamt och systematiskt längst fram. Iggy var fantastisk och vansinnig, han lät fantastiskt, nästan som på skiva. Han drog upp en massa folk på scenen, krossade mikrofoner, spottade och sprattlade och uppmanade publiken att "start a riot!" men det var det ingen som gjorde. Det var helt otroligt, energin var så hög att det sprakade om honom. Regnet vräkte ner, det var som om himlen öppnat sig, men det var fatastiskt och roligt. Linda försvann i folkmassan, jag pratade med grannarna, vi berättade hur den andres smink såg ut. Jag hittade Linda och vi gick iväg mot Alice Cooper, fortfarande glad och sprallig.

Under konserten hade regnet och alla 47,258 par fötter löst upp fältet till lera. Den sög fast skorna och nådde oss till fotknölarna. Vi ställde oss för att se Alice Cooper. Han var fantastisk förstås, showen var otrolig med halshuggningar och jag vet inte vad. Dock blev mitten partiet med stafettsolot och en massa sisådärlåtar väl långt.
Vi stod bokstavligt talat i en bäck under hela konserten. Vattnet rann oavbrutligt runt våra fötter hela konserten, ner mot scenen. Kylan började komma krypande, kläderna var blöta även under ponchon, fötterna i kängorna kalla och fuktiga, Lindas läppar blånade. Alice kallade oss "the bravest crowd in the world."

Efteråt, leran den var sinnessjuk. Man gled bakåt för varje steg, den var så djup och den var omöjlig att undvika. Det bildades pölar, sjöar, som gick folk nästan till knäna. Vi ville mest därifrån, men stannade lite till för att titta på Mötley Crüe. De har som alltid hög energi, man blir glad av deras musik även när man lider. Men trots det orkade vi bara halvvägs, sen kastade vi in i handduken. Det fick vara nog. Jag tror ingen som inte var där kan förstå misären. Leran, kölden, regnet. Det fanns ingenstans att ta sig ut. Det kändes som om jag aldrig varit så blöt i hela mitt liv.

Så vi bestämde oss för att gå, men det var nästan omöjligt. Området var så litet och människorna så sjukt många, det var fruktansvärt svårt att ta sig någonstans. Det fanns flera skyltar som sa "Exit" men man kom bara ut vid en. Vi halkade omkring i leran - jag var i alla fall glad att jag hade kängpr, även om de också var blöta, men jag såg folk i flipflops och ballerinaskor.

Det var sjukt långt till tunnelbanestationen, vi gick och gick. Darrade och skakade, slet av mig ponchon. Väl på tunnelbanan, blöta och leriga, kändes det mycket bättre. Det var ju varmt där inne. Sen var det bara att vackla hem, krångla sig ur alla blöta plagg och ställa sig i duschen. Aldrig har jag längtat efter en dusch så mycket, och aldrig har någonting varit så fruktansvärt skönt. (För kvinnor är hygien ren sexuell njutning - det har jag sett på reklam!)

Inga kommentarer: