fredag 27 augusti 2010

More Culture! More Future!

Futurama är tillbaka. Oh glädje! Det är verkligen vansinnigt bra.



Morbo är min favorit!

onsdag 25 augusti 2010

Ah, But I Was So Much Older Then

I'm younger than that now:

Den 25:e augusti kom, på motorvägar och flygplatser och arbetsplats. Men ändå måste jag stanna jag upp och tänker på Brighton. Milstolpen där. Det var viktigt. Och också, hur jag har förändats sen dess. Viktigt, även det. Två år sedan var det, en ocean av tid.

Så här skrev jag förra året.

Coming Home

Vaknade efter kanske två, tre timmar sömn i husvagnen. Kroppen rörde sig klumpigt, hjärnan inte riktigt med, kände mig som Frankensteins monster. Vi åt ingen frukost, bara samlade ihop alla grejer, kramade alla hej då, gick till bilen och packade in oss. Letade efter uthärdliga radiokanaler men hade ingen tur.

Vi körde och körde, men hamnade fel (det känns ju logiskt att skylta till flygplatsen, men Frankrike var upp-och-nervända världen) men efter en lång omväg och ytterligare några kringelkrokar hittade vi flygplatsen. Vi var något sena med bilen, men vi brydde oss inte, vi var bara glada att vi hann med planet. Innan hann vi kasta i oss lite knappt ätlig mat, det var det första vi åt på ungefär 14 timmar. Trots en fantastisk semester kunde vi kunde inte vara hemma snabbt nog.

tisdag 24 augusti 2010

Go Back to the City




Det var verkligen idylliskt ute i Maisod, men det kom till den punkt då jag var trött på naturen. Den är så påträngande och där. I väntan på att Karin skulle sluta sitt jobb så vi kunde åka till Lyon igen drev vi omkring på campingen medan jag sakta höll på att bli vansinnig. Mimmi fann på råd och bestämde att vi skulle åka till en grotta.
Så vi åkte förbi en massa vingårdar till en liten stad, och gick in i en grotta. Tittade på underjordiska sjöar, stalagmiter och stalaktiter. Guiden pratade ingen engelska, men vi fick en fin laminerad papperslapp med hemskt grammatik.

När vi åkte ifrån den lilla byn bestämde sig Mimmi för att hon skulle ha ett sommarhus här när hon blir äldre. Hon lovade att inte öppna vinflaskan hon köpte där förrän hon hade det där huset.




Väl tillbaka på campingen packade vi in Karin och holländare i bilen, lyssnade på Roels blandskivor och pratade. Det gick något snabbare att hitta parkeringsplats den här gången - vi var mer rutinerade i den franska trafiken den här gången - och slank in på en restaurang precis innan de stängde. Efter middagen hittade vi en trevlig bar där de spelade AC/DC och drack litegrann (inte chauffören), sjöng snapsvisor till alla andra gästers förvirring och skrattade tills vi hade ont i magen. Träffade en kille med dreads vars flickvän studerade i Norge: "Snakker du norsk?" frågade jag övertydligt, hon bara log förvirrat och klamrade sig fast vid dreadspojkvännen.
När de stängde hittade vi en annan bar, där vi klämde in oss på ett hörn, bläddrade i broschyrer, pratade. Det var förstås lite melankoliskt att det var sista kvällen, men vi stuntade i det och roade oss så länge vi kunde.

Sen tog det minst femhundra år att ta sig ut ur staden (HUR kan man inte skylta ordentligt till motorvägen?!), men så fort vi var ute på motorvägen slocknade jag och vaknade först när någon behövde betala för bensinen.


Gänget minus Karin som fick vara fotograf.

måndag 23 augusti 2010

"A Big Mac's a Big Mac, but they call it le Big Mac"



Åkte runt i bergen litegrann, besökte några städer. Mimmi hade gått sönder sina skor så vi åkte till nånsorts outlet och köpte henne ett nytt par och vandrade i affärer. Köpte ett halsband med en uggla, men annars gick vi mest omkring. Vi åkte till Oyanax igen och återigen fick vi inte tag på någon mat. Så vi åkte till McDonalds. Först och främst – det HETER faktiskt Royal med Cheese i Frankrike! Fantastiskt. Mimmi har dock inte sett Pulp Fiction så hon förstod inte vad som var så roligt. Och sen när jag försökte förklara gav hon mig en sån där Blick.

Folk pratar i allmänhet bättre engelska än man förväntar sig, men mellan varven råkar man ut för folk som bara nickar och säger "yes yes" men som inte förstår alls. På McDonalds skulle de hämta en kille som pratade engelska, och han sa, mycket korrekt: "So what do you want?" Men sen fuckade han beställningen ännu värre än de innan.

Vi åkte runt i cirklar, försökte få in radiokanaler. Sedan middag och vin med holländare och fransoser. Mycket trevligt.

söndag 22 augusti 2010

A Little Romance and a Little Arrogance


Vi hängde på stranden, det swimmingpoolsblåa vattnet i inte fasligt kallt när man väl var i. Jag läste Mimmis Cosmopolitan, kämpade mig genom en harlequinnovell på typ 50 evighetslånga sidor. Åh den var så dålig! Språket och gestaltningen och dialogerna och de psudofeministiska sakerna de sa fast hela historian var hopplöst ofeministisk. Handlingen var hopplös, de ville desperat få en konflikt och en otrolig kärlekshistoria men den var helt trolig och därför blev allt bara dumt. Sexscenerna var roliga att läsa dock, och eftersom ingen annan pratade svenska kunde jag läsa dem högt bland barnfamiljer. Åt glass. Fördrev tid.

På kvällen åt vi middag och drack vin med alla fransoserna, sen anslöt sig två av Karins vänner som bilat från Holland. De var hur trevliga som helst. Vi såg finaste "Rattatouille" - på franska visserligen - innan vi återvände till husvagnarna. Eftersom vi och hålländarna inte behövde arbeta stannade vi uppe halva natten och drack vin. Försökte tappert, men misslyckades, att tala lågt.

lördag 21 augusti 2010

Rolling Like a Wheel Through the City



Vi packade in oss i bilen, hittade den sinnessjuka motorvägen, över berg och sjöar, fantastisk utsikt. Vi rattade mellan de franska radiostationerna, försökte hitta något uthärdligt. Vi lärde oss att t.o.m. på motorvägen är det jäkligt krångligt att hitta till platser, skyltarna kommer ofta INNE i själva svängen, man måste nästan ha ett sjätte sinne för att hitta rätt. Lyckligtvis kör Mimmi väldigt bra.



När vi började närma oss Lyon tog den franska hiphopen över i bilens högtalare. Vi rattade runt i över en timme, letade förjäves efter en parkeringsplats. Sen trippade vi omkring på kullerstenarna, tittade på hus och människor. Allting var så tjusigt.
Vädret var fantastiskt, vi satte oss på en uteservering och beställde in mat. Servitrisen hade så slitna skor, idel veck och sprickor, klackarna var nere på trä och metaller, hennes fötter veks ut på ett sätt som såg mycket smärtsamt ut. Vi dricksade så mycket vi hade ansåg oss ha råd med, så hon kunde köpa nya skor.

Sen drev vi omkring i flera timmar, tittade i affärer och på gator. Vi gick över broar och efter en lång promenad hamnade vi ett mindre attraktivt område av Lyon. Märkliga människor som strök omkring och visslade efter oss, alla väggar dränkta i graffiti. Vi hittade t.o.m. en bedårande liten hårdrocksklubb.



Sen kom vi ut i ett väldigt restaurangtätt område. Så vi åt middag på ett ställe, efterrätt på ett annat ställe och drack vin (eller ja, Mimmi drack lemonad) på ett tredje ställe där de kallade mig Miss Sweden. Men vid midnatt var det dags att lokalisera bilen och åka hemåt. Det var lite knepigt att hitta tillbaka till motorvägen, så vi frågade efter vägen på en biljardklubben i utkanten av Lyon. Dock insåg vi snabbt att vi återigen vandrat in i ett ganska dåligt område, då det var full av eh, working girls där.
Tillbaks på motorvägen lekte vi billekar och på något sätt lyckades Mimmi hålla mig vaken hela vägen till Maisod.


Mitt fabulösa resesällskap!

Och så jag.
(blogger är fan hopplöst när man vill publicera flera bilder!)

fredag 20 augusti 2010

I See France




Vi vaknade runt klockan sex på morgonen. Det här kan tyckas tidigt, men vi skulle egentligen varit uppe en timme tidigare. Det blev en smula stressigt om man säger så. På en kvart var utomhus, pustande, vägbeskrivingen blev kvar i lägenheten.
"Jag kan hämta den" sa jag.
"Lämna den!" ropade Mimmi som om det rörde en bekant i en skyttegrav.
"Men jag kan springa..."
"DEN ÄR FÖRLORAD!" skrek Mimmi som om sagda bekant just sprängts i luften av en handgranat.

Vi tog oss till t-centralen och på ett tog, hann på något sätt med ganska gott om tid. Drev omkring på Arlanda, drev ombord på ett plan, vacklade av i Genéve. Sprang i fram och tillbaka, hittade franska sidan, hittade ett rör pringles och en coca cola, hittade en bil.

Vi susade ut på den franska landsbyggden, först såg det nästan ut som om man var i Sverige, men så körde man runt en krök och möttes av solrosfält, fantastiska berg och moln. Vi försökte hitta motorvägen men det gick inte så bra, vi snirklade på bergsvägar, flämtade hänfört över utsikten, över bergen, över de pyttesmå städerna vi susade igenom.


Vi stannade för att käka i Oyannax men det var lättare sagt än gjort. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen och det fanns ingenting att äta. Folk satt på caféer och restauranger, de drack vin och kaffe, men de kunde fixa fram mat på flera timmar. Lyckligtvis hittade vi en mataffär, köpte ingredienser och käkade medan vi satt på en mur i gassande sol. Folk stirrade oblygt, vi var nog det mest spännande som hänt där på ett tag.

Vi fikade lite innan vi åkte vidare. Vi hade fått en p-bot som visade sig inte var en riktig p-bot utan bara en vänlig tillsägelse att vi stod i en avlastningszon där man fick stå max tio minuter (vi fick ta deras ord på det, men det hade faktiskt inte stått någonstands.) Vi snirklade vidare på de små vägarna och hittade tillslut till den campingplats där Karin (uttalas Karen) jobbade. Vi installerade oss i hennes husvagn innan vi drog ner till stranden, sjön såg ut som en enorm swimmingpool, vattnet var klarblått. Mimmi badade medan jag låg på stranden och sov i skuggan insmord med solfaktor 30.

Kvällen avrundades med fin middag och massa vin med Karin och hennes kollegor; två killar och en tjej, alla från Frankrike.

tisdag 17 augusti 2010

Standing on The Corner With a Piece of Pizza

Baby Strange säger:
Boink
Emma säger:
Hej
Baby Strange säger:
zöp?
Emma säger:
pluggar. dudå?
Baby Strange:äter uppvärmd pizza
(det känns som vi alltid gör samma saker när vi hörs)

måndag 16 augusti 2010

Geeks


Back in the day!

Ally har åkt hem. Det känns ganska sorgligt, fast vi antagligen kommer att ses inom en månad eftersom jag fyller år. Vi har ätit saker. Sett andra säsongen av Merlin, diskuterat precis allt som händer, gjort vårt eget kommentarspår och skrattat oss halvt medvetslösa(åh det är en fantastisk serie. Så många lösa trådar, så mycket homoerotik, så lustiga repliker). Vi har tittat på Midnattsloppet (det såg jobbigt ut) och vandrat omkring på Södermalm där jag halvhjärtat pekat ut sevärdheter. Vi har diskuterat min grannes dåliga musiksmak och litteraturstudierna och Nerdfighters. Ally hittade även en låttext jag letat efter i flera år på ungefär fem minuter. Nerd Girl alltså, finns det nåt hon inte klarar?

Finaste Ally. Hon är grymt folk. Och anledningen till att varje gång jag tänker ordet "nörd" uttalas det på skånska, "nöurrd."

söndag 15 augusti 2010

I Want to Stuff it Down the Author's Throat


Två litteraturstudenter vid Mosebacke.
Jag: Eftersom du pluggar litteratur tänkte jag att du ville se det här. Det här är Mosebacke, det var här Strindberg hängde, och här Röda Rummet inledes.
Ally: Okej... (lång tystnad medan hon tittade halvengagerat på utsikten) jag var aldrig så förtjust i Strindberg.
Jag: Hm. Inte jag heller. Ska vi till Götgatan istället?
Ally: Let's.

lördag 14 augusti 2010

For Those of Us Folks That Good Health Does Not Bless


Vanligtvis är vi en trio, vi som tog tåget till Canterbury och gjorde ett arbete om Canterbury Tales helt på rim. Vi kallar oss Canterbury Crew eller The Questers. Men den här gången kunde inte Vicky Whole-Grain Girl vara med. Vanligtvis är det hon som ser till att vi inte förfaller totalt i chips och colaorgier under våra träffar. Hennes frånvaro märks tydligt, så här ser golvet ut.

 
Och dessutom fick Ally en snilleblixt när vi lagade mat.
Ally: Vi behöver inga grönsaker. Vi kan bara krydda med mycket basilika istället!

fredag 13 augusti 2010

I Got Good Times


Ally är här ^^

tisdag 10 augusti 2010

Half My Life in Books Written Pages

De vanligaste problemen med musikbiografier
Jag läser många musikbiografier. De är ofta sämre än andra biografier. Här är några av problemen jag har med dem:

1. Brist på dramaturgi.
Att gå genom Objektets liv från A till Ö så att säga, är sällan vidare spännande. Då blir det typiskt en fruktansvärt lång inledning om Objektets barndom, sedan en upptrappning, sedan berömmelse och förfall, sedan klättrandet ur detta; vilket i sin tur leder till antingen återfall och ond bråd död eller återvändandet till det normala livet och sedan avsluta med "slutet gott, allting gott." Det är inte spännande, eftersom höjdpunkterna då ofta blir för spridda, om man vill ha med vartenda andetag Objektet tagit.
Exempel: Neil Strauss (världens mest kände biographer*) är särskilt duktig på det här. Han kastar om händelser, han klipper bort det tråkiga och berättar halva historier så att man hela tiden väntar på upplösningen. (Nu för tiden i alla fall, hans Marilyn Mansonbiografi är dramaturgisk mardröm.)

2. Författaren är ingen stilist.
Det är en journalist involverad i princip varenda musikbiografi. Det här är i sig ingenting dåligt, tvärt om är det säkert väldigt praktiskt att ha vana av research osv. Problemet blir när man är van att skriva artiklar utan personlig vinkel. En biografi utan personlig stil, utan känsla, blir torr och helt ogenomtränglig. Det är språket som gör skillnaden, och hur väl den som gör grovarbetet får fram Objektets röst.
Exempel: "Faithful" av Marianne Faithful och David Dalton är något av det vackraste jag läst, alla kategorier.

3. Det blir för faktatungt.
Appropå torr och ogenomtränglig. Det är en bra början att läsa igenom alla artiklar, domstolsbeslut, journaler, biografier, texter, forum och så vidare men det hemskaste som finns är när man bara rabblar vad man läst någon annanstans och inte gestaltar det. Eller, värst av allt, boken skrivs helt i intervjuform.
Exempel: "Scars of Sweet Paradise - the life and times of Janis Joplin" av Alice Echols hade i och för sig sina stunder, men den tyngdes ner av att man fick veta PRECIS allt Janis Joplin någonsin gjort, och det bittra slutet blev torrt och trist.

4. Missing the Point
Det är alltid en bra poäng att leta efter texten "officiell biografi" när du köper en musikbiografi, för det finns väldigt många böcker därute som nästan helt saknar anknytning till Objektet det handlade om. Böcker på fyrahundra sidor, där man intervjuar alla utom personen biografin handlar om. Det här gör att böckerna oftast blir en ännu större röra av rykten och lösrykt fakta, än en officell biografi. (Dock gäller det inte biografier om döda Objekt, de blir nämligen ofta bättre än andra då det finns en faktiskt slutpunkt.)
Exempel: Ett av de märkligaste jag läst är "Kids in the Riot: High and Low with The Libertines" av Pete Welsh där man intervjuar halva bandet. Visserligen den viktigaste halvan, men det känns som om väldigt mycket saknas i de två bandmedlemmarna som inte ville vara med.


5. Intervju alla och deras hamster.
Ofta, men inte nödvändigtvis, besläktad med punkt 4. Mängder av intervjuer genomförs inför en biografi för att ge en nyanserad bild av Objektet. Det finns givetvis en bra poäng i det, men det blir allt för splittrad om för många personer intervjuas. Dessutom kan ofta relevansen i dessa intervjuer ifrågasättas, då nästan alltid är folk i Objektet yttre bektantskapskrets - dvs randomt folk som haft nån blöt kväll med Objektet någon gång. Vad vet de egentligen?
Exempel: "Blod, Svett och Dårar" av David Borgerius. Trots att det är en officiell biografi och Borgerius således haft tillgång till bandet, drunknar vi i onödiga vittnesmål från personer som varken verkar tillför något eller ens verkar känna bandet särskilt väl.


* motsvarande svenskt ord?

måndag 9 augusti 2010

Feel Sick and Dirty, More Dead than Alive

För er som inte orkar läsa hela förra inlägget, här är snabbsammanfattningen;

Come Doused in Mud

Det regnade lite. Jag drog upp huvan, det var klart uthärdligt. Jag och Linda hade sprejat våra hår, sotat våra ögon och druckit upp våra drinkar. Vi tog tunnelbanan ut till Universitetet, på så himla gott humör. Regnet tilltog när vi gick (och gick och gick) så jag köpte en genomskinlig blå poncho, fortfarande skrattande. Vi löste in våra biljetter och gick över fälten, in på festivalområdet. Jag försökte nå Emma som vi skulle möta upp, men det var helt omöjligt att komma fram.

Vi ställde oss för att vänta på Iggy Pop, pressade oss långsamt och systematiskt längst fram. Iggy var fantastisk och vansinnig, han lät fantastiskt, nästan som på skiva. Han drog upp en massa folk på scenen, krossade mikrofoner, spottade och sprattlade och uppmanade publiken att "start a riot!" men det var det ingen som gjorde. Det var helt otroligt, energin var så hög att det sprakade om honom. Regnet vräkte ner, det var som om himlen öppnat sig, men det var fatastiskt och roligt. Linda försvann i folkmassan, jag pratade med grannarna, vi berättade hur den andres smink såg ut. Jag hittade Linda och vi gick iväg mot Alice Cooper, fortfarande glad och sprallig.

Under konserten hade regnet och alla 47,258 par fötter löst upp fältet till lera. Den sög fast skorna och nådde oss till fotknölarna. Vi ställde oss för att se Alice Cooper. Han var fantastisk förstås, showen var otrolig med halshuggningar och jag vet inte vad. Dock blev mitten partiet med stafettsolot och en massa sisådärlåtar väl långt.
Vi stod bokstavligt talat i en bäck under hela konserten. Vattnet rann oavbrutligt runt våra fötter hela konserten, ner mot scenen. Kylan började komma krypande, kläderna var blöta även under ponchon, fötterna i kängorna kalla och fuktiga, Lindas läppar blånade. Alice kallade oss "the bravest crowd in the world."

Efteråt, leran den var sinnessjuk. Man gled bakåt för varje steg, den var så djup och den var omöjlig att undvika. Det bildades pölar, sjöar, som gick folk nästan till knäna. Vi ville mest därifrån, men stannade lite till för att titta på Mötley Crüe. De har som alltid hög energi, man blir glad av deras musik även när man lider. Men trots det orkade vi bara halvvägs, sen kastade vi in i handduken. Det fick vara nog. Jag tror ingen som inte var där kan förstå misären. Leran, kölden, regnet. Det fanns ingenstans att ta sig ut. Det kändes som om jag aldrig varit så blöt i hela mitt liv.

Så vi bestämde oss för att gå, men det var nästan omöjligt. Området var så litet och människorna så sjukt många, det var fruktansvärt svårt att ta sig någonstans. Det fanns flera skyltar som sa "Exit" men man kom bara ut vid en. Vi halkade omkring i leran - jag var i alla fall glad att jag hade kängpr, även om de också var blöta, men jag såg folk i flipflops och ballerinaskor.

Det var sjukt långt till tunnelbanestationen, vi gick och gick. Darrade och skakade, slet av mig ponchon. Väl på tunnelbanan, blöta och leriga, kändes det mycket bättre. Det var ju varmt där inne. Sen var det bara att vackla hem, krångla sig ur alla blöta plagg och ställa sig i duschen. Aldrig har jag längtat efter en dusch så mycket, och aldrig har någonting varit så fruktansvärt skönt. (För kvinnor är hygien ren sexuell njutning - det har jag sett på reklam!)

lördag 7 augusti 2010

As a Trend, As a Friend, As an Old Memory

"Nostalgia is inevitebly a yearning for a past that never existed"
- John Green, här

Det är ju så att när du ser tillbaka på någonting bra kan du tvätta bort allt det smutsiga och jobbiga, allting irriterande runt omkring, och bara fokusera på det som var bra. Det är därför det är omöjligt att gå tillbaka till dessa platser och försöka återuppleva det man hade då. Men jag gjorde ett tappert försök i fredags.

Jag åkte till Kungsan och mötte upp några vänner, tittade på alla söta små sleazekids och såg Crashdïet. Det är krångligt det där med Crashdïet, det är verkligen en sån nostalgigrej. De är soundtracket till mina senare tonår. Generande minnen av att åka tunnelbana några säten bort från dem och känna det lilla tonårshjärtat fladdra som en fågel mellan revbenen. Jag såg dem 2005, på Lava med mina bästa vänner. Det var Dave Lepards näst sista spelning, men det hade vi förstås ingen aning om då. Emma hade tuperat mitt hår och vi stod allra längst fram, publiken var vansinnig och det var helt magiskt.

Jag förstod att det inte skulle vara samma sak att se dem igen. Långt innan visste jag att det aldrig ens skulle komma i närheten av det där jag upplevde på Lava. Jag hade försonats med tanken. Men det var ändå konstigt när jag stod där och lyssnade. Jag vill, som ni vet, faktiskt inget hellre än att de ska vara bra. Men nej.
Till en början kunde jag inte låta bli att skratta, det var bara så komiskt. Det kändes så forcerat, nya frontmannen Simon Cruz försökte för mycket (det stod SINNER på hans nitbeströdda läderväst, bara en sån sak!) men varken hans röst eller låtarna har tillräckligt med personlighet för att man ska orka bry sig över huvudtaget. Jag kände mig ledsen, det är ju den sorgliga baksidan med nostalgin; hur varm och fluffig den än är, blir det ju aldrig samma sak igen. Allt det där vackra, det är förlorad tid.

Men när de spelade Riot in Everyone kunde jag blunda och nästan vara sjutton och stå bredvid Emma, inklämd mellan två högtalare i toktuperat hår. Det var bitterljuvt.

Efteråt fanns det bara en sak att göra, att dra till Harry B James. Oh, denna trånga lokal, dess klibbiga golv, klaustrofobiska rökruta, dåliga högtalarsystem och nerklottrade toaletter. Minnen trängs därinne också vill jag lova, driver trögflytande omkring bland all rock memorbilia. Hur många kvällar har sugits in i evigheten på det här stället, hur många timmar har jag spenderat med att dansa tills hårsprejen släpper och sulorna är nednötta?

Jag har ibland försökt titta in ibland, men liksom med Crashdïet, blir Harry B James aldrig riktigt samma sak som det var när jag var arton. (Men å andra sidan, som i John Greens citat, var nog inte ens Harry B James när jag var arton som Harry B James när jag var arton om ni förstår vad jag menar.) Det hänger en massa "turister" där och musiken är uppblandad och dålig.

Men efter Kungsträdgården drog allt sleazefolk dit och det var precis som de bästa kvällarna när jag var arton år, fast bättre ändå för att det var ännu inget minne. Musiken var grym, det kändes som om alla mina favoritlåtar spelades, och jag dansade halva natten, dansade på scenen och dansade vid bordet och dansade i rökrutan, dansade av plastbiten på min klack och märkte det inte. DJn spelade en fyra eller fem Mötley Crüelåtar på raken och jag ville aldrig gå hem.

[Tillslut var jag tvungen, ljusen slogs på och lokalens sunkighet framträdde tydligare i det oförlåtliga lampskenet, man såg hur fulla och slokande alla var omkring en, hur de girigt tömde sina glas. Sedan tunnelbanan, lukten av snabbmat och utspilld öl och den evighetslånga promenaden hem, fumlandet med nycklar, svart smink över hela handfatet, världen obehagligt krängande när jag skulle sova - men allt det där väljer jag att glömma.]

onsdag 4 augusti 2010

And We Talk About Friends and We Talk About Records, Talk About Life and We Talk About Death, and We Dance in the Living Room

Jag är gräsänka, då min fina roomie är och fångar solstrålar på annan ort. Jag tänkte att det här blir nog bra; jag får lite helt egen tid. Jag behöver egen tid. Och utrymme. Väldigt mycket sådant. Och jag och miss Emelie Pepp har delat rum hela sommaren. Jag såg fram emot det!
Men så hade jag gräslig dag, och jag ville bara komma hem till henne, äta middag ihop och ta ett glas vin; hon skulle låta mig gnälla ett tag och sen skulle det utmynna i en av de där fantastiska konversationerna som bara vi kan ha. Jag deppar. Hon har varit borta i femton timmar. Är det här normalt?

tisdag 3 augusti 2010

I've Got Nothing in Common With the Vampires of Today


Twilightläsesession 5 - ca 300 sidor in
Jag har inte läst Twilight på ett tag - bättre böcker har okuperat min tid. Men när jag inte kunde somna häromsistones tänkte jag att jag skulle ta upp det igen. Det går sådär alltså. Jag har verkligen försökt. Ansträngt mig för att vara positiv. Men det är så fucking jävla dåligt! Jag blir vansinnig! Storyn är löjligt och S. Meyer kan inte skriva. Jag är 300 sidor in, mer än halva boken, och fortfarande har det inte ens presenterats antagonist eller någon sorts handling alls! Man skulle kunna ta bort åtminstone tre kapitel utan att det skulle göra någon som helst skillnad! 300 jävla sidor om hur snygg Edward är - JAG FATTAR NU!!!

Logiskt problem: Att någon alls orkat läsa fyra delar av den här jävla skithistorian är beyond me.

Tidigare: 1, 2, 3, 4