lördag 10 juli 2010

Gävle Rock City, dag 3

Varmt, varmt, outhärdligt varmt. Jag fick ta av mig några plagg vid sextiden men jag var ändå våt av svett när jag vaknade vid tio. Jag öppnade tältets flikar, jagade sömn men fick ingen. Grabbarna låg uppradade i sitt tält med öppen flik och sov i kalsongerna, jag önskar att jag haft en kamera.
När Spången kom upp först och mådde dåligt. Jag erbjöd honom en värktablett men han sa att det inte vore rättvist mot bakfyllan.

Jag gick iväg för att se Lillasyster efter att ha lovat Spången att hälsa dem att ”Umbrella” suger. Kom någon låt in så jag fick aldrig veta varför sångaren var tvungen att rullas in och ut på scenen i rullstol och framträda sittande. Dock måste jag säga att han skötte det bra, det måste ju vara ganska svårt att sitta när man är van att stå och hoppa. Vi hoppade i värmen. Texterna är ganska infantila, men det är ju ganska kul när man kan sjunga med andra gången refrängen spelades.

Deathstars var det enda band jag faktiskt kom tidigare och väntade på. Det stod kanske tjugo personer där innan mig, men fantastiskt nog hade de lämnat en öppning vid kravallstaketet, precis under mikrofonstativet. Jag satt ner och drack vatten, väntade.

Deathstars var Deathstars men tyvärr var det något av en besvikelse. Spelningen lyfte aldrig riktigt, det känns som största gensvaret från publiken var när Whip knäppte upp en knapp på sin skjorta. Det var dessutom väldigt, väldigt varmt, men tack och lov inget tryck längst fram.

På grund av usel planering krockade Crucified Barbara med Crazy Lixx, det känns ju som att de har lite samma publik. Såg nån låt med Crazy Lixx men det var ganska tråkigt så jag gick och såg resten av Crucified Barbara istället. De var grymma som vanligt, höjde hela tiden nivån, ett jäkla drag. Jag vet inte varför det bara är jag som tycker om dem, de rockar ju.

Sen blev jag fruktansvärt trött och varm och öm, så jag gick in i Gasklockan – demobandsscenen - satte mig i ett hörn med öronpropparna i och tog en tupplur. Sen såg jag Cannibal Corpse. Det är inte riktigt min musiksmak, men det är fascinerande att lyssna på dem ändå. Jag hör inte ett ord. Inte ett enda. Det här har förstås fördelen att jag kan slänga in ett random ord och lura mitt öra att han sjunger det hela tiden; ”våffla… VÅFFLA!!! VÅFFLAAAAAHHHH!!!” Jag fnittrade lite för mig själv.

Sen gick jag till bilen med grabbarna, jag kraschade på en gräsplätt. Vid den här tidpunkten var vi så himla trötta att vi bara ville åka hem. Ville bara att Slash skulle spela, räknade timmarna. Tillslut samlade vi ihop våra trötta kroppsdelar och släpade oss till Mayhem, som vi såg sittande mot ett staket. Jag registrerade knappt vad som hände, jag var så slut.

Och tillslut, efter femhundra års väntan, gick Slash med band på. Det var helt otroligt, jag kunde inte förstå att han (precis som när jag såg Aerosmith) finns på riktigt. Det är vansinnigt.
Det var mycket mer energi i den här spelningen jämfört med Axl Roses dödsryckningar på Sweden Rock, även om sångaren Myles Kennedy inte hade alls hade lika bra röst som Axl back in the day (om än mycket bättre än Axl present day.) Tyvärr förstördes upplevelsen lite av att jag var så djävulskt trött, men det var verkligen vansinnigt och magiskt att höra hela publiken skriksjunga "Sweet Child o’ mine".

Men tillslut var det roliga över. Vi sprang nästan till bilen, kastade oss in, Larsson trampade på gasen och vi vinkade hejdå till Gävle. Jag somnade nästan omedelbart och vaknade först när de knuffade av mig utanför min dörr halv fem.

Inga kommentarer: