lördag 26 juni 2010

I See the Girls Walk By Dressed in Their Summer Clothes

Min kära kombo Mimmi la in veto och bestämde att jag var tvungen att fira midsommar. Vilkoren var enkla; jag behövde inte dansa kring stång, fick ha på mig vad jag ville och dricka hur mycket jag ville bara jag dök upp. Så vi skakade hand på det.

Tillsammans med Anna som var på besök från Malmö gjorde vi paj, sallad, jordgubbstårta och lite annat jox innan vi åkte ut till Tyresö Slott där vi satte oss i skuggan av ett träd och väntade på Mimmis familj. Maten var god och vädret vackert, men solen var mordisk. Jag hade bara smort in mig lite slarvigt med solskydd på morgonen, så på eftermidagen började huden sticka på mina armar och sakta blev jag rosa. Jag tog en powernap invirad i en filt, sen åkte vi hem till Mimmis familj och åt mat. Mm mat.

Först hade planen varit att vi skulle på en hemmafest men vi bestämde oss för att åka till Grönan med Mimmis syskon istället. Det väldigt roligt, jag har inte varit där på flera år (well, på konserter, men det är ju inte samma sak) nya bergochdalbanan var kul men gick lite för snabbt för att man skulle kunna njuta av det. Åt en burk med sockervadd innan vi åkte hem. Mm, sockervadd.


(ps. Anna! Jag skulle jättegärna vilja ha bilderna du tog, kan du mejla?)

måndag 14 juni 2010

Come Back to Me a While, Change Your Style Again

Rock'n'Roll That's Right


Det här är den enda bilden på mig som överlevt Sweden Rock! Vi undersökte om vi kunde ha sönder den mycket billiga stolen genom att stapla oss på den. Det gick inte.
Underst sitter Kim, i mitten någon bekant till honom och överst jag - som i vanlig ordning ser jävligt entusiastisk ut.

lördag 12 juni 2010

Sölvesborg Rock City, dag 5

Sol, sol äntligen sol även om det fortfarande blåste som fan. Dock hittade jag på bästa lösningen, låg i tältet men med flikarna helt öppna så jag fick sol och slapp frysa ihjäl. En massa förbipasserande tog kort på mig och mina hjärtformade solglasögon.

Jag har ingen som helst aning om vad jag gjorde hela dagen. Helt blankt. Eventuellt såg jag Opeth eller Saga men jag kommer verkligen inte ihåg någonting innan W.A.S.P. Dem såg jag i alla fall, på tryggt avstånd, jag var lite trött. Det var dock väldigt bra, grymt drag!
Och precis när jag började känna mig lite ensam hoppade Marys bror fram från ingenstans. Han bjöd på insmugglad vodka som värmde, kylan började krypa in. Så stod vi där, skrek att vi ville vara någon och hoppade och dansade. Ibland lyfte han upp mig så att jag faktiskt kunde se scenen och inte bara storbildsskärmen.

Vi mötte upp hans kompisar, drog fötterna efter oss, jag panikladdade min telefon. Vi stod framför festivalscenen ungefär en halvtimme efter att Axl Rose skulle börjat. Ingenting hade hänt. Folk var sura och det var fruktansvärt, fruktansvärt kallt. 50 minuter efter utsatt tid drog det äntligen igång. Mr Rose gjorde inga försök att vinna över publiken igen, han bara körde. Hans röst är inte alls lika bra som den brukade, dessutom blåstes ljudet helt åt helvete. Efter en halvtimme eller så dukade vi under för kylan och tristessen och begav oss tillbaks till deras camp på Griscampingen. Vi satt där och snackade och huttrade, lyssnade på Axl Rose i bakgrunden. Sen någon gång på smitimmarna bestämde jag att det var för kallt för det här, så jag kröp ner i min sovsäck istället.

fredag 11 juni 2010

Sölvesborg Rock City, dag 4

Skitväder fortfarande, och ganska kallt. Gick med Kim och såg stonerbandet High on Fire, det var inte särsilt bra, alla i publik var fulla och jobbiga. En blek sol kikade fram, så jag la mig framför stora scenen och solade med Spången och hans kompis, lyssnade lite halvt på Rick Springfield. Efter ett tag blev jag yr och illamående, så jag tvingade i mig lite mat. Mådde mycket bättre. Jag såg Steel Panther, hela deras grej är att driva med sleazen och det var faktiskt riktigt roligt.

Efteråt ställde jag mig och väntade på Billy Idol. Det var lite otur att han spelade samtidigt som Mustasch, jag hade velat se båda, men valet var självklart när det gällde. Jag stod på andra raden och det blev snart tryck. Det var smärtsamt och fantastiskt. Billy var riktigt bra, men det spöregnade mitt i konserten, det var som om någon kastat en hink vatten över en. Mitt smink – som aldrig rinner annars – förflyttade sig upp i ögonbrynen och nere på kinderna, jag såg ut som Alice Cooper.

Det blåste något vansinnigt, så jag säkrade tältet lite extra, men det verkade stå ganska stadigt. Hängde i campet, höll på att blåsa bort. Sen gick jag med Kim och en av hans kompisar med Lemmymustasch för att se Bethemoth – man måste ju vidga sina vyer lite. Det var annorlunda men ganska bra, basistens fingrar rörde sig sinnessjukt snabbt. Det var kolsvart i publiken, mörka gestalter och cigaretteldflugor. Det var kallt och blåsigt och mina fötter gjorde ont efter att jag stått hela dagen. Jag gick tillbaka till campet, som var helt i spillror, partytälten hade vält eller var på väg att välta, saker hade blåst in eller blåst iväg. Jag hoppade snabbt in i tältet, huttrade i min sovsäck, väntade på att värmen skulle komma tillbaka. Det gick som vågor i tältets väggar, men stommen stod stadigt. De försökte fixa campet utanför, men jag spelade död.

torsdag 10 juni 2010

Sölvesborg Rock City, dag 3

Jag vaknade av Volbeat, angenämt. Jag tror att solen sken en stund där på morgonen, jag fick klä av mig plagg efter plagg jag sovit i. Men jag låg kvar i tältet så länge att det började regna igen. Det var blött och miserabelt. Jag hängde med gänget i campet och var uttråkad, väntade på att RATT skulle börja spela, hånglade med mitt ragg som visade sig vara ganska efterhängsen, kunde inte gå på toa utan att han ville ha en puss på munnen och säga "ses snart..."
Jag lovar att det här med killar som vill strula och sen dra vidare är påhittat, för jag har ta mig fan aldrig träffat en sån. De vill bara vara ihop och ihop och ihop.

Ratt var till min besvikelse inställda, Pretty Maids spelade istället. De sög. Gick omkring med Kim, Marys bror sprang ikapp oss. Han som varit så blyg i bilen var nu väldigt vänskaplig, lyfte upp mig i luften och snurrade runt med mig. Pussades och kramade och var så glad att se oss. Hemskt roligt. Såg Sabaton med Kim, det var grymt och verkligen ett jäkla drag.

Sen hamnade jag på något sätt längst fram på Slayer men kom efter några låtar ihåg att de är ganska lame, så jag rörde mig bakåt genom den vansinniga publiken. Jag skaffade lite mat, köpte några t-shirts och strövade planlöst omkring tills Danzig började. En kille framför headbangade bakåt så att hans bakhuvud slog emot min panna. Jag såg bokstavligt talat stjärnor, han fick hålla i mig så att jag inte ramlade omkull. Han höll mig upprätt ett tag, sa förlåtförlåtförlåt. Jag sa att det var okej. Sen pussades vi lite.
Jag blev lite besviken på Danzig, det var ganska… platt. En Så snart jag hört älskade Mother arbetade jag mig bakåt och ställde mig tålmodigt och väntade in Aerosmih.

Jag stod verkligen asbra, längst fram vid den utskjutande delen av scenen, där de spenderade större delen av konserten. Det var helt fantastiskt bra, och jag var nästan chockade över att de faktiskt fanns på riktigt, jag menar Steven Tyler är ju nästan som en seriefigur. Var sjukt nöjd, även om flera av mina favoritlåtar förbisågs. En sjukt jobbig tant försökte armbåga sig genom publiken, förklarade hela tiden med genomträngande röst att hon ”skulle sett Aerosmith ’78 och då köpte hon en här scarfen som det stod Aerosmith på, men de ställde in och Steven Tyler måste veta att hon hade kvar scarfen och han måste signera den.” Hon knuffades vansinnigt klasslöst, så tillslut vände jag mig om.
”Ursäkta damen” sa jag. ”Men Aerosmith har spelat flera gånger i Svergie sen dess, varför har du inte sett dem då? Och dessutom, när du står framme vid kanten, hur föreställer du dig att Steven Tyler ska veta vad du vill? Och även om han telepatiskt skulle fatta vad du vill - hur föreställer du dig att han ska komma ner från scenen?” Hon såg sur ut och gick och knuffade på nån annan.

onsdag 9 juni 2010

Sölvesborg Rock City, dag 2

Sov dåligt, vaknade trots öronproppar av en massa ljud, idioter som diskuterade politik, fylleskrål, musik, regnet smattrade mot tältet. Jag somnade om och vaknade och somnade om tills jag inte kunde längre. Dagen var kall och grå, jag drog upp luvan och mötte motvilligt omvärlden, åt och hämtade ut mitt festivalarmband som satt väl tight, elände att man ska ha små händer. Passerade en lite kille, sexton – sjutton kanske. Trots sina tighta, extravaganta kläder såg han ganska blyg ut. Ansiktsformen, läpparna, ögonen, håret - han var verkligen påfallande lik en ung Sebastian Bach.

Vid campet träffade jag en vän. Han hade varit asfull igår, måttade en spark – på skämt – mot sin kompis huvud och i fyllan missbedömt avståndet… hon hade varit medvetslös några sekunder, spräckt ögonbryn. Folk är fan inte så smarta.

Hängde i något camp med Kims vänner (han känner redan halva campingen), i ett partytält tillhörande en kille som var påfallande lik Joakim Brodén i Sabaton (men mycket yngre) hittade jag en punk/hårdrockshybrid med imponerande tatuerignar som jag tog med tillbaks till mitt camp. Snackade och hånglade. Fint.

Fick för övrigt mina ögonbryn plockade av en väldig före detta goth. Han plockade även, givetvis på mitt initiativ, mitt raggs betydligt tjockare bryn. Det var underhållande.

Gick med ett gäng och såg FKÜ. Några tjockisar i corpsepaint vars samtliga låtar handlade om att mosha. Nåja, det var ganska roligt iaf. Sen gick vi för att se piratrockarna Alestorm, men det var ganska trist. Såg Michael Monroe ensam.. Än var det dock fart i gubben, även om han ser ut som om han varit död i två veckor, huden stramar tunt över ansiktet som bara är kotor, knölar, inget kött. Håret såg lite visset ut. Men han sjunger bra och klättrade på scenens sida hela vägen upp till lamporna. Det var kallt och blött och kände mig bitter. När Michael Monroe sjöng att han inte haft kul i London sen Hammersmith Palais kändes som om det var ungefär då jag senast hade roligt också.

tisdag 8 juni 2010

Sölvesborg Rock City, dag 1

Jag var förstås försenad, nedtyngd av väska och tält och luftmadrass, men skjutsen väntade vänligt på mig. Pga. ett spelarbyte i sista minuten fick vi med oss Marys bror istället för Mary själv. Vi packade in oss i en minibuss och körde.
Jag hatar att åka bil, det är så tråkigt, det enda man kunde roa sig med var att peta Kim i sidan så fort han slappnade av.

Men efterå några kringelkrokar var vi tillslut i Norje. Vi släpade in våra tunga väskor på Rockerdise där vi tillslut hittade de vi skulle slå upp camp med. Några av Kims kompisar hjälpte mig få upp mitt tält på tre röda. Vi åt och drack och lärde känna grannarna ett tag, Kim gick upp i rök så jag ringde en bekant. Han bodde på griscampingen (aka. festivalcampingen) som redan gjorde skäl för sitt namn; det var skräp överallt. Vi hängde med vänner och främlingar, folk som stannade eller bara paserade, drack vad som erbjöds. Polisen kom och hämtade en av snubbarna som hängde vid vår camp, muddade honom och förde bort honom. Tydligen hade han haft en kniv som han viftat med.

När Spången nån gång på småtimmarna tittade upp och sa ”jag känner ingen som är här” tyckte jag att det var dags att gå tillbaks till tältet och lägga mig.

måndag 7 juni 2010

Play Your Music Loud Instead and We'll Dance Until The Both of Us Are Dead

Den jävliga uppsatsen är inte bara avslutad utan även opponerad på. Det var ganska ångestladdat innan men det är som det brukar vara, det lägger sig alltid snabbt. Det var långtråkigt, men man överlevde, som man tenderar att göra. Läraren var mest positiv, det enda negativa var det mest förhatliga av alla ord, det där jag hatar mest av allt, men fuck him. Jag fick tillbaka uppsatsen och den sista tentan, röda anteckningar i marginalerna. Jag läste dem inte. Skummade inte ens. Bara skälpte ner dem i kassen och gick hem.
Det drunkade och dunkade i mig. Sweden Rock. Sweden Rock. Sweden Rock. Punkten för att det tråkiga och alla måsten, avstampet för en massa roligt. WASP och Aerosmith och Billy Idol och Michael Monroe och Danzig och Sabaton och alla de andra. Tält och hårsprej och tatueringar och nitbälten. Människor, människor; trettiotusen att dela upplevelsen med. snartsnartsnart.

söndag 6 juni 2010

Night Electric Night

Fina Sonia hade födelsedagsfest med mustaschtema i sin hippielägenhet,en massa fint folk var där. Min mustasch var liten och lila men snart försvunnen. Första halvan av kvällen spenderades bekvämt sittande på en madrass, smuttande på körsbärsvin. Andra halvan spenderades dansades i höga klackar, snurrande över oändliga dansgolv mellan oändligt många svarta frisyrer. En av dem tillhörde fina kollegan Patrik, det gjorde mig glad.


Och, nästan bäst av allt, jag kommer aldrig igen behöva ha följande konversation.
Nån: "Tech Noir brukar ju vara kul..."
Jag: "Jag har aldrig varit där"
Nån: "Har du aldrig varit på Tech Noir?!" tystnad. "Seriöst!?"
Vi tackar och bugar för det.

fredag 4 juni 2010

Your Heart Beats Like a Subway Train

En smart tjejs mindre intelligenta ögonblick nummer 348:
Jag har fått medicin så att jag en gång för alla ska få in luft i mellanörat så att jag kan höra ordentligt (yay!) Det finns folk jag anser vara goda vänner vars röster jag aldrig hört ordentligt, vilket är helt bisarrt. Nå, när jag hämtade ut mina tabletter sa kvinnan på apoteket att jag inte skulle ta dem i samband med kaffe.
Piece of cake, tänkte jag då jag inte dricker kaffe.
Dock stannade jag inte upp för att tänka på vad i kaffet som skulle kunna vara dåligt tillsammans med medicinen, nejdå jag trippade belåtet hem och svalde mina tabletter - med ett glas coca-cola.
Det råkar nämligen vara så att de fantastiska tabletterna stärker koffeinets effekter. Detta innebär, i medicinska termer, att jag har en kolibri i bröstet just nu.

tisdag 1 juni 2010

Since Her Mind Left School, It Never Hesitates

Idag är det tre år sedan jag tog studenten. Tre år. Tänk bara, så himla många fantastiska saker som hänt sedan dess. Det har varit en väldigt bra tid, nästan hela tiden.
Och studenten, tja, det var ingen stor grej för mig egentligen. Jag kände att jag tagit den för flera månader sen, jag var klar med skolan och studenten, ja den var mest för folk som hade som roligast i gymnasiet och skulle se livet gå utför därefter.
Men så här skrev jag i alla fall om studenten i min dagbok:

1. "Studenten, studenten jag förstår bara inte. Det har gått så fort men jag är redo, jag har varit redo i månader. Det blåste som tusan så champagnefrukosten blev mycket kortvarig då vi frös i våra klänningar, man kunde knappt gå upprätt på Arenavägen."

2. "Vi gick, skrattande, skrikande, sjungandes mot våra föräldrar, allra längst fram stod mina.
'Jag ser dem!' skrek jag yr av lycka. "Jag ser dem!'
Sen blev allting ett virrvar av leenden och kramar och saker i gulblårandiga band som hängdes runt halsen. Det måste finnas hundratals bilder på mig med ett vidöppen mun och ett dumt flin. Jag fick en hjärtformad studentballong av Wikas mamma, vinden drog i den, den ryckte som en ilsken hund i ett koppel."

3. "Efter att studentflaket åkt gick jag och Emma runt på stan ett tag. Jag deppade lite, kände att studenten borde varit mer än det här, men så här efteråt känns det alldeles perfekt. Vi gick till Harry B James och drack cider innan vi gick till Greken på hörnet där vi skulle ha våra studentmottagningar."

Maten var god, jag fick en dator i studenpresent och slutskivan lame. Och det var väl typ det.

Hey, I Heard You Read Another Book

1. Om uppsats och kul
Min uppsats lämnades in igår. Det är helt otroligt att den blev klar. Som jag kämpat med det. Det här innebär förstås att jag är nästanfri (det är tekniskt sett oppositionen kvar, men den kan jag ha ångest för senare i veckan.

Denna nästanfrihet innebär förstås att jag kan ha rolig igen! Hurra! På torsdag ska jag äntligen ha Daisy of Lovemaraton med Sara och på lördag ska jag på mustaschfest hos Sonia. Wiiii! Åh kul! Jag minns kul!

2. Om böcker
Men den första tanken när jag vaknade (klockan åtta på morgonen! Jag tror inte jag vaknat självmant så här tidigt på flera år!) på min första nästanfria dag var "Nu kan jag läsa vad jag vill igen!" Yaaay! Hurra! Inte för att det hindrat mig fruktansvärt mycket tidigare (jag smygläser all over the place) men nu behöver jag inte skämmas. Jag firade detta med att läsa ut två seriealbum och en väldigt luftigt skriven bok. Gud vad jag älskar böcker.
Dessutom bestämde jag mig för att räkna hur många böcker jag har. Jag har ganska många böcker på ganska många platser i mitt hem, men de är tydligen inte fler än strax över 400. Jag är chockad och upprörd.