söndag 30 maj 2010

These Words are All I Have, So I Write Them

Det sura äpplet.
Den här uppsatsen alltså. Jag vältrar mig i mitt mindervärdeskomplex. Jag vet inte vad jag håller på med, hur jag ska göra, men på måndag klockan 11 ska den in så det är bara att köra på. Jag jobbar bäst på natten hur som helst, tio till fem på morgonen är mina bästa arbetstimmar, jag säger inte att det är praktiskt, men jag har accepterat det. Jag har suttit böjd över min dator, klämt in citat och försökt analysera medan det blivit allt ljusare utanför fönstret.

"Kom till Tanto och drick öl" sa K.
"Kan inte" suckade jag.
"Kom med och dansa!" sa alla gästerna.
"Kan inte" suckade jag.

Det kändes okej att säga nej, för jag vet att det är så det måste vara. Imorgon ska det finslipas och sedan är det bara att ta sig upp morgonen efter och lämna in eländet. Hoppas och hoppas och bönfalla att det går bra.
Men så här på småtimmarna när det är ett kallt dagsljus utanför fönstret och fåglarna kvittrar, suger det till i magen och jag önskar att jag var på väg hem på höga klackar efter att ha dansat i flera timmar, huttrande i min skinnjacka, sömnigt blinkande med mina lösögonfransar, leende efter nattens äventyr.
Gästerna kom precis hem efter en ordentlig barrunda, sömniga ögon och trötta fötter. De bäddade ner sig på några minuter, somnade genast medan mina tangenter klickade vidare. Rädd att släppa uppsatsen, att jag inte ska komma ihåg vad jag tänkte när jag tar upp den igen imorgon. Men även för ett litet nattdjur som mig, orörd av solen, blek och maniskt stirrande på datorns sken, börjar det bli dags att göra sig ett litet bo, och sova några timmar.

torsdag 27 maj 2010

Hey Little Sister Who's the Only One?

K: Jag har ett uppdrag på Sweden Rock.
Jag: Jaså?
K: Jag ska hitta ditt livs kärlek.
J: ... va?
K: Ja. Ditt livs kärlek.
J: Okej. Ja, för all del.
K: Det kommer inte bli lätt. Jag kommer behöva skicka en massa killar till dig.
J: Jaha. Okej.
K: Ja. Så du kan hitta en bra.
J: Det låter ju vettigt.
K: Men jag kommer ju inte skicka de bästa killarna.
J: Nehej?
K: Nä. Jag skulle ju skicka en massa dregg. Och fyllon. Som är typ *fylleröst* "skaru me tillbaka till tältet, höhö."
J: Nåt säger mig att du inte vill hitta nån som jag kan spendera livet med, utan nån som kan irritera mig i fem minuter.
K, flinar brett och nickar entusiastiskt.

tisdag 25 maj 2010

Just Another Brick in the Wall

Ur en gammal dagbok:
"Fast det var ett nära samtal var vi inte nära. Jag viskade genom en betongvägg. Jag vet inte vad som blir av nu."

Smart Och Korkad På Samma Gång

Saker jag ska göra imorgon:
  1. Gå på handledningssamtal om en uppsats som inte är i närheten av att vara färdig. Med några klasskamrater som säkert är i princip klara nu.
  2. Gå på matten, få veta om jag klarat nationella och således har rätt att göra ett prov till som jag missade för att jag var sjuk.
  3. Jobba natt.

Fanny, säger ni, om du har så mycket viktigt att göra imorgon, varför i hela fridens namn är du då vaken klockan två på natten?
Jo förstår ni, jag arbetar på en plan som går ut på att göra sömn helt överflödigt så att jag kan vara uppe hela natten och göra viktiga saker istället.

söndag 23 maj 2010

Give Me a Flash of That Smile

När man är medlem på sidor sidor där man har en profil och bilder på sig själv uppe, kommer man - även om det inte är en renodlad dejtingsida - oundvikligen få en del raggmejl. Det är ingenting fel med det egentligen, om man inte har någon lust så är det ju bara att ignorera. Jag får även en hel del märkliga förfrågningar (tidigare idag frågade en man på helgon om jag ville ha sex med honom och hans flickvän, en "väldigt vacker kvinna 30 år") men det är som det är när man hänger på helgon. Hur som helst märker man ganska ofta att folk har ett meddelande som de kopierar och klistrar in och skickar till alla de kommer över.

T.ex. fick jag det här meddelandet på MySpace, (det är ett utdrag, jag vill inte plåga er):
"By the..way,you are beautiful and have a warm smile."

Förutom det lite obehagiga användadet av två punkter mitt i en mening (varför?!) är det här roligt därför att den enda bild jag lagt upp på Myspace, är den här.



Hittelön till den som kan hitta mitt varma leende!

lördag 22 maj 2010

Another Disapointment


Crashdïet - "Generation Wild"
Crashdïet släppte 2005 sin debutskiva "Rest in Sleaze." Det, mina vänner, är väldigt bra grejer. Jag lyssnar fortfarande på "Riot in Everyone," "Breakin' the chainz" och "It's a miracle" varje dag. Det är en sån där skiva som varit väldigt viktigt för mig. Musiken har en energi, en personlighet, som givetvis bottnar i 80-talets amerikansa sleaze men som ändå var sin egen, på något sätt stod den ändå ut som någonting för 2000-talet.

Efter sångaren Dave Lepards död i början av 2006 annonserades den nye sångaren Olliver Twist under 2007. Det kändes som ett ganska märkligt val. Även om han hade det tuperade, blonda håret kändes han alldeles för polerad. Under hösten 2007 släpptes andra skivan "the Unattractive Revolution." Jag kommer ihåg känslan så väl när vi skulle lyssna på den, jag och Emma. Den försiktiga optimismen - att kanske skulle Olliver funka ändå och Mick Mars hade varit involverad i produktionen - och sedan den fruktansvärda besvikelsen. Det är verkligen en urusel skiva. Väntat och oinspierarat, utan styrka och driv, helt utan energi. Och det blir fruktansvärt tydligt att det var Lepard som skrev texterna.

Och nu, våren 2010, har tredje skivan släppts. Olliver Twist har gått tillbaka till sitt gamla band Reckless Love och gjort vad som antagligen är världshistoriens löjligaste musikvideo, och Simon Cruz från Jailbait har plockats in istället. Även om hans artistnamn (?) är lite löjligt, så funkar han rent visuellt mycket bättre med resten av bandet, han har lite den där "fuck it, jag har festat hårt, sovit två timmar och låt mig bara spreja håret så jag är redo att röja igen"-attityden som verkligen funkar för honom.

Den försiktiga optimismen väcktes igen. Det är nämligen så att jag inte vill något hellre än att Crashdïet ska vara bra. Jag vill verkligen, verkligen det. Jag vill bara känna samma sak som jag kände när jag såg dem live i slutet av 2005.
Första singeln med Cruz Generation Wild släpptes och besvikelsen var där igen. Jag tyckte det lät som om fyra sextonåringar i ett garage någonstans försökte göra sin egen "Riot in Everyone."
Men den envisa optimismen vägrade släppa. "Kanske när hela skivan kommer" tänkte jag. Den skivan har nu kommit. Å ena sidan är den bättre än "The Unattractive Revolution", å andra sidan är den fortfarande inte bra. De har flera bra intron, flera gånger känner jag att jag spänt spetsar öronen. Cruz har en bra röst, men gör inte alltid det bästa med den. "Generation Wild" har mycket mer energi än "the Unattractive Revolution," men det är plågsamt uppenbart att det inte finns någon som kan skriva vettiga texter, de är fyllda med försvenskningar, uppslagna ord och klichéer. Skivan kommer aldrig ens i närheten av "Rest in Sleaze" (även om omslaget är ovanligt snyggt.) Tråkigt.

Dessutom, jag vet inte om det beror på att jag pluggat matte för hårt på sistone, känner jag en stark längtan av att räkna ut exakt hur många gånger i varje låt de upprepar sångens titel. Högt snitt skulle jag tippa.

Mathematics, Isolation


Nu känner jag att jag har tid att börja blogga igen hurra! Efter att jag kom hem från England blev jag officellt värlens tråkigaste människa. Jag har knappt lämnat huset på två veckor. Jag har inte sminkat mig på två veckor. Jag har aldrig riktigt tänkt på det förut, men det måste varit bra länge sen jag inte sminkade mig på så lång tid. Geez.

Sommaren kom. Luften utanför dörren blev tung och söt och varm. Jag satt inte i parker, jag åt inte glass på stan, jag satt hemma med gardinerna nerdragna. Jag har inte gått till en bar eller klubb på två veckor. Jag har nog inte riktigt insett det förut heller, men jag vanligtvis har ett ganska akivt socialt liv. När hände det här?

Vad har jag gjort då? Well i teorin har jag kämpat med B-matte och B-uppsats. I praktiken har det blivit väldigt mycket matte (en fem timmar om dan typ) och väldigt lite uppsats - vilket innebär att jag fram till den sista kommer att sitta böjd över en massa feministisk litteratur i dammig lägenhet. Det borde vara roligt, men jag är så stressad att det förstör hela grejen.

Jag har inte reflekterat särskilt mycket de här två veckorna, tackat nej när folk velat göra något, bara sagt "suck it up, buttercup" till mig själv och tvingat mig genom matematiken. Pendlat mellan att dunka huvudet mot böckerna och med darrande röst fråga "varför fattar jag inte?" och försiktig optimism. Det återstår fortfarande att se om det var värt insträn

Men nu börjar jag få tråkigt. Jag träffa människor! Jag vill sola! Jag vill ha roligt igen!

The Other Girls Ran Around the Town


London dag 3
Efter en frukost bestående av scrambled eggs on toast (så gott!) innan vi åkte tillbaka till Camden för att gå på kamerajakt. På vegancafét, istället för att ha någonsorts Lost&Found-låda fick vi gå ner i källaren och titta på övervakningsvideon. Det var i och för sig väldigt spännande.

Men det visade sig - som Mary trodde - att det var hos den snälla butiksägaren som hon glömt den. Han sa att om vi inte kommit hade han skickat dem till butiken Shock (som vi pratar om) för att han kände deras leverantör. Tänk att av alla platser att glömma en kamera var det hos världens snällaste människa. Det här är dock tydligen någonting Mary gör mellan varven. "Jag är bra på att glömma saker, men jag glömmer dem alltid på bra platser."

Efter att ha tittat lite mer butiker (där jag hittade strumpebandshållare med metallspännen - hurra!) åt vi sushi. Vi har cravat det sen vi kom till London men det var verkligen svårt att hitta. Vi ser, som ni ser, inte riktigt lika fräscha ut som tidigare, men det är inte poängen med bilden. Tittar ni noga ser ni inte bara att vi var väldigt matchy-matchy utan att vi sitter i ett hål i golvet. Hur grymt är inte det?!




Efteråt sprang vi hem till Mia. Packade panikartat ner det sista i våra väskor, vinkade hejdå till Mias rumskompis och skyndade mot tunnelbanan. Det är lite svårt att uppskatta hur lång tid allting ska ta och skyltningen lämnar en del i övrigt att önska, så jag hade en panik som dunkade i mig under hela eftermiddagen. Men vi hittade Victoria Station och sedan National Express' biljettkontor 300 m bort och sedan Coach Station ytterligare kanske 150 m bort (tur att jag bott i England och lärt mig hitta var de gömmer skyltarna för det är aldrig enkelt, inte ens i centrala London.) Men vi stod tillslut på rätt plats med en kvart över. High fives!

Men - förståsförståsförstås - blev det fel på bussen. De fick hämta en mekaniker. Fyrtio minuter eller så efter utsatt tid, precis när jag börjat bita på knogarna, fick de igång bussen - hurra! Så vi satte oss. Jag fick sova lite gran. Det var skönt. På flygplatsen fick vi springa, men sen blev planet lite sent så vi fick - efter att ha stått i världens långsammaste McDonaldskö - kasta i oss lite käk innan vi äntligenäntligenäntligen satt på vårt plan.

Men problemen var inte över. På Skavsta fick vi vänta på nästa flygbuss. Klockan måste väl ha varit elva på kvällen i alla fall. Så sjukt segt. Vi var i t-centralen vid ett, halv två kanske. Vi och en massa avfulla studenter. Askul. Verkligen.

På något sätt drog jag så vid tvåtiden, väskan över tröskeln och äventyret var officellt över och det var tillbaks till verkligheten.

You Can Buy Yourself a New Dress


London dag 2
Vi var trötta och ganska mörbultade efter konserten, men kom på något sätt upp ur sängen och åt en fantastisk brunch. Pasta med en sås med både kyckling och bacon är så underskattat som frukost. Sen lyckades vi tack vare vår pålitliga lilla tube-map (utan vilken vi tveklöst fortfarande skulle befunnit oss i Londons tunnelbanesystem) ta oss till Camden. Folk stirrade oblygt på oss.

Det var en helt fantastisk dag, soligt och precis lagom varmt. Vi vandrade mellan de små butikerna, köpte massor med strumpbyxor och stay-ups. Åh det fanns så många så fina, jag fick verkligen kämpa för att inte köpa med mig alla hem. Mary köpte en mycket snygg hatt.
Själv köpte jag bl.a. leopardmönstrade, klarblå byxor och ett par körsbärsröda Docs. Möjligen världens vackraste kängor. Vi åt världens sötaste cupcakes. Vi hängde säkert en timme i en affär och pratade med världens trevligaste butiksägare om mode och London och Stockholm och så vidare. Vi åt vad som kan ha världens äckligaste cheesecake på ett mysigt vegancafé.
På vägen hem insåg Mary att hon tappat sin kamera. Vi fick lite panik. Hon hade nämligen fotat så himla mycket under resan och det vore verkligen trist att bli av med allt det där. Men alla butiker hade stängt så vi enades om att åka tillbaka i morgon.

Tanken var att vi skulle hittat en rockklubb och dansat men vi var alldeles för trötta fortfarande. Mias rumskompisar måste tyckt att vi var världens tråkigaste människor, haha. Vi åt indiskt på något ställe (det saknar jag verkligen i Svergie, i England har de ett halvsunkigt ställe med indisk mat i varje gatuhörn) och jag åt den godaste Butter Chicken jag ever. Mina artärer skrek panikslaget, men det struntade jag högaktiningsfullt i.

You Got Something Baby and It Ain’t Just My Beer



London dag 1 (del två)
Jag kom på att vi inte alls åkte direkt hem efter konserten. Vi åkte till Mias pappas bar, den hade stängt men vi fick sitta där ändå. Av anledningar jag inte riktigt förstod - men inte klagade på - stod det väldigt mycket öl på baren. Den skulle drickas upp. Så jag gjorde patetiskt försök nummer 789 att dricka öl. Men fy fan vad äckligt det är! Usch! Och jag som så gärna vill vara en sån där cool tjej som dricker öl. Sorg.

Men det var hemskt trevligt att hänga med Mias vänner, mycket trevligt folk. Hennes pappa hade dessutom varit på Courtney Loves konsert (omg hur coolt är inte det?!). Vi pratade om det och jag fick en möjlighet att be om ursäkt för mitt panikslagna facebookmeddelande första kvällen.

Sen tog vi en dubbeldäckare (här var jag nära "dubbeldeckare" där, men insåg att det innebar en dubbel detektivroman) hem. På vilken vi diskuterade varför britter inte gillar sushi och förklarade begreppet Liiidingö för britterna ("it's not just a place to live, it's a state of mind.")

söndag 16 maj 2010

I've Got the Cure for it All



London dag 1
Vi sov länge, länge - helt utmattade efter alla gårdagens strapatser. Tillslut kom vi upp, då var det nästan eftermiddag, vi duschade och klädde på oss, sminkade och sprejade frisyrerna på plats. Vi gick ner till Roman Street för att äta, helt svaga i knäna av hunger. Hittade något litet hak som var hemskt instängt. Mary fick någon sorts engelsk frukost, jag åt roast chicken. Den var förstås inte lika bra som den min host mum brukade göra åt mig, men absolut inte tokig. Sen gav vi oss ner i tunnelbanan igen.



London är inte särskilt alternativt. Eftersom det var här punken uppstod och väldigt mycket grym musik kommer ifrån, hade vi nog förväntat oss att inte vara så... udda. Det var nästan lite komiskt. Folk verkligen stirrade, de hängde ut ur bilarna, tutade, stannade upp. Ändå var vi inte utstökade. Trasiga strumpbyxor, några kedjor, lite udda jackor, blonda upptuperade hår. I Stockholm hade ingen brytt sig alls. Men i London var folk både roade, fascinerade och chockerade.
En man i femtioårsåldern började prata med oss när vi var påväg till Brixton Academy.
Han: "You're not from England, are you?"
Nej det var vi förstås inte.
Han: "You're way too brave."

Det var lite trassel med våra biljetter men Mary - som är en hejare på att hävda sin rätt visade det sig - fixade så att vi fick ställa oss i en specialkö istället och således kom in mycket tidigare. Brixton Academy är ju lite legendarisk och det var verkligen en grym konsertlokal. Dels är den väldigt snygg, historierna sitter i väggarna, men en fantastisk sak är ju att golvet sluttar mot scenen så att även om man står några rader bort ser man ganska bra.

Det första förbandet var direkt sövande. Meningen med förband är ju att de ska dra upp energin, inte trycka ner den i botten, men det lyckades den kvinnan med. Musiken var faktiskt inte helt olik vaggvisor. Sen gick en kvinna på (varför är det alltid två förband nu för tiden?! För mycket) med en härlig Patti Smithsk androgynitet. Hon var klart bättre, men tempot var forfarande för lågt.



Slutligen, efter långlång väntan, gick äntligen Courtney herself på. Till skillnad från när vi var i Amsterdam var hon idag på strålande humör. Hon berättade om flera låtar, vad de handlade om och hur hon skrivit dem. Hon dansade runt scenen, tog av sig ett par klädesplagg, skrattade, skämtade och råkade dra ut en extension och fick oss alla att skrika "BUSTED!!!"


Jag stod helt fantastiskt till, på andra raden men med fantastisk utsikt. Jag skriksjöng tills stämbanden värkte, yr av lycka. Trycket var ganska hårt men jag stod pall, även om jag nästan hamnade i bråk med en tjej. Hennes armbåge tryckte hela tiden mot min hals (varför man har armbågarna där uppe begriper jag inte) så efter att upprepade gånger ha skjutit undan den bet jag henne slutligen så hon fattade vad jag menade.
"Oi she bit mey" ropade hon ilsket. Jag förklarade, mycket pedagogiskt över allt ljud, att jag inte kunde andas när hon tryckte sin armbåge mot min hals.
"Men nån gör precis likadant mot mig!" sa hon och gungade huvudet från sida till sida på det där sättet tjejer med lite ghettostil gör när de ska hävda sig. "Så är det!"
"Jaså?" sa jag. "Men ser du att jag hindrar nån från att andas? Nej just det. Alltså måste det vara fullt möjligt."
Hon var verkligen skitsur, men jag hade inga vidare problem med hennes armbågar.



Courtney spelade väldigt mycket bra musik. Saknade bara "Samantha" och "Rockstar" egentligen (samt grejer från hennes soloskiva men de gör hon visst inte live.) Hon gjorde flera covers; "Sympathy for the devil" och "Play with fire" av Rolling Stones, "Closer" av Nine Inch Nails och "Take this longing" av Leonard Cohen - mycket bra låtval, älskar när man kan sjunga med även om det inte är artistens låtar. Courtney tog även upp en blyg kille på scenen som fick hjälpa till att sjunga "Dollparts."
Det var en av mitt livs bästa konserter, de fick nästan slita Courtney av scenen.

Sen hittade vi varandra, köpte våra t-shirts, köpte lite mat och lyckades på något sätt hitta även den här natten.
[Alla bilder tillhör av den begåvade miss Mary Dollheart.]

tisdag 11 maj 2010

Strolling to Another City Just to Catch a Song

Hello London.

Sen, sen alltid sen. Det fanns en tid då jag iaf brukade vara i tid till viktiga saker, men de dagarna är sedan länge förbi. Jag bromsade in bredvid Mary i biljettkassan bokstavligt talat fem minuter innan bussen till Skavsta gick. Men det var ju lugnt.

En bra sak med att resa med Mary är att det tar precis lika lång tid för henne att ta sig genom säkerhetskontrollen. Det är smycken, bälten och skor som ska av, medan medpassagerarna frustar bakom.

Utan problem med aska eller annat kom vi så till Gatwick. Satte oss på bussen till London. Vi var lite förvirrade över tunnelbanan - hur många gånger man än varit i London blir man alltid förvånad tycker jag - så många linjer! Så dåliga kartor! Men fastklamrad vid min tubemap lyckades jag leda oss rätt station. Väl där åkte den utskrivda sidan från Google Maps fram. Sakta men säkert gick vi ner för de tomma vägarna, försiktigt kikade vi kring varje hörn, hurrade belåtet varje gång vi hittade rätt. Tillslut stod vi utanför den höga gallergrinden. Det fanns bara ett litet problem.

Det var nämligen så att vi bodde hos en bekant. Jag har träffat henne ett par gånger men vi är inte särskilt nära. Hon sa att hon skulle ta emot oss och well... sen hörde jag inte mycket mer av henne. Inte för att jag inte försökt. Vi hade ju då adressen. Men inte hennes telefonnummer, portkod eller husnummer. Det här, visade det sig, var lite problematiskt.

Lyckligtvis vinkade Mary in en trevlig man på en cykel. Alexis hette han. Han försökte hjälpa oss så gott han kunde, och skrattade bara lite åt vår löjliga situation (jag vet, jag vet vem åker utan att veta numret till den man ska till, men vad gör man liksom?) Alexis erbjöd oss att sova hemma på hans soffa och utan mycket till val då klockan var efter midnatt, gick vi hem till honom.

Han bodde i ett kollektiv i en övergiven fabrik (han sa att det varit för jordnötspacketering.) Det var ett stort rum där de satt upp lakan för att skilja deras olika sovavdelningar. Lyckligtvis hade han en dator. Jag lånade den och skrev mejl, inte bara till värdinnan utan till alla hennes familjemedlemmar jag kunde hitta på facebook.

Vi drack te. Alexis var fransman visade det sig, han producerade musik tror jag. Och sedan, strax innan två på natten, ringde värdinnan. Vilken fantastisk lättnad! Vi slapp sova på en soffa i en dragig jordnötsfabrik hurra!!!

Så vi kramade om vår räddare och gick hem till värdinnan igen, den här gången kom vi in genom grinden. Väldigt lättade och väldigt trötta. Vi åt lite toast med mangochutney innan vi däckade.

tisdag 4 maj 2010

I Am All the Things You'll Never Live to Tell


Hey Courtney.
We fly out tomorrow (today), God and the Icelandic Ashclouds be willing. This time I'll be where I belong, right at the front of the stage; screaming, singing, sweating, getting my world rocked. Feeling you in my heart and bones and soul and so on. My face will most likely blend into the mass with all the other girls; blond(-sh) hair and heavy eye make-up, chains around my neck. But I'll be there. Just wanted to let you know.

Oh. And please play "Skinny Little Bitch" real fucking loud. Make me forget all those unimportant things that bother me so much.

x

You Go To London

Imorgon (teknikst sett idag, klockan är nästan tre) åker vi till London, jag och miss Mary. Igår köpte jag en alldeles egen resväska. Inte lånad. Min bara min. Precis lagom liten för att ta med sig på planet. Idag har jag sprungit runt i sedvanlig resepanik. Det är verkligen ångestladdat att åka någonstans.

Jag har iaf klämt ner lite kläder i en väska och diskat. Mary har alla biljetterna så det är iaf skönt att inte ha någon panik över den saken. Vi ska bo hos en av Emmas kompisar, som likt en räddande ängel gav oss husrum när vårt första boende inte gick som planerat. Dock har jag inte hört av henne på mer än två veckor och har inte hennes nummer (inte för att jag inte försökt, ska vi tillägga, jag har flera gånger bett om det men inte fått något svar.) Så, det känns inte så bra, särskilt inte för någon som har så mycket ångest över resande som det är.

Finaste Emma har gått skallgång efter nummret, som förhoppningsvis dyker upp imorgon. Annars... ja, får vi ta det som det kommer.

Dock har jag hennes adress. Jag har spenderat lång tid idag med att titta på kartor. Det är något otroligt lugnande med kartor, tycker jag. Kanske är det för att jag har så dåligt lokalsinne, men om jag bara har en papperslapp i handen kommer jag hitta dit jag ska. Jag vet tunnelbanestationen. Jag är vagt medveten om gatunamnen, om husets position i förhållande till parken. Det känns mycket bättre. Utskriften, vägbeskrivningen, är nu fäst med dubbla gem i mitt pass.

söndag 2 maj 2010

A Smooth Body Wrapped in Leather



Jag drömde att någon stal min läderjacka i omklädningsrummet på Hm. För att göra allting värre hade jag alla mina nycklar i jackan. Det var väldigt verkligt. Så verkligt att jag faktiskt fortfarande är lite upprörd över det.

Jag gillar min nya läderjacka. Jag fick den till en fraktion av priset från HM, och fast det säkert är 100,000 tjejer som går omkring i en likadan älskar jag den ändå. Tur att den inte är stulen. My precious.

I Search Myself, I Want You to Find Me

”Hur mycket jag än rörde min hand över könet
Så vägrade poesin att komma tillbaka
När jag gick ut igen lät jag samtliga medlemskort
Till den här världen ligga kvar”

Bob Hansson - ”Göteborg, Genua, Vardagsrum.”

lördag 1 maj 2010

We're Gonna Start a Fire


Det är vid suparhögtider jag inser att jag inte var ett populärt barn. Jag har inte gjort någonting på Valborg sen jag gick och tittade på eldar med mina föräldrar. Jag var förkyld så jag tänkte hur som helst stanna hemma.

Det gick inte så bra. Miss Mary hörde av sig och innan jag visste ordet av befann jag mig på ett schackrutigt köksgolv i Telefonplan. Träffade bland annat E som jag inte sett sen nyår 2007. Det var hemskt kul. Vi rökte vattenpipa med körsbärssmak och tokdansade till mestadels 90-talslåtar, men jag fick skriksjunga till "Skinny Little Bitch" med Mary också. Sjukt snart är det dags för London.

Eftersom det var Valborg var det stört omöjligt att få en taxi, så vi liftade till Dubstepklubben vi skulle på. Inte riktigt den musik jag brukar lyssna på men det var ganska bra. Musiken och lamporna var hypnotiserande, jag kände mig som sjögräs, bara följde med människorna.

Jag var väl i säng en stund innan fem kanske. Men det var så värt att inte stanna hemma.