fredag 5 mars 2010

This Life Can Turn a Good Girl Bad

Jag har tänkt mycket på att vara en duktig flicka de senaste dagarna. Jag menar, mer än vanligt. Jag skrev ju artiklar om duktiga flickor när jag gick i gymnasiet, Stepford Daughters kallade jag dem då. Det är ett fint samlingsnamn (och en fantastiskt feministisk artikel.)

Jag är en duktig flicka. Har alltid varit. Mamma berättade om hur jag började gråta när jag gick i mellanstadiet och hade varit sjuk en vecka och inte kunde sevärdheterna i Medelpad.
Duktiga flickor vill ingenting hellre än att vara dåliga flickor (och vice versa) läste jag i en bok. Och jag strävar, jag strävar och drömmer. Om att vara dålig. Att skita i konsekvenserna och ge världen långfingret och göra vad jag vill. Inte tänka på morgondagen.

De duktiga flickorna, vi svalde vuxenvärldens lögner. Vi fick veta att om vi bara var duktiga i skolan skulle det gå bra i högstadiet, då skulle vi få höga betyg och komma in på ett bra gymnasium, och då skulle allt bli lättare. På gymnasiet skulle vi plugga ännu hårdare, för de andra betygen räknas inte egentligen, och vi måste ha bra betyg för att komma in på en bra högskola. Och på högskolan måste vi plugga ännu hårdare om vi ska ha chansen att få ett jobb. Jag svalde allt. Jag svalde alla ”om bara.” Jag styckar upp min tillvaro i ”om bara…”
Men jag vet ju, jag vet ju innerst inne att det är inte den där duktigheten som gör mig lycklig.

Det är att vara ”dålig” som gör mig lycklig; sminka mig svart och snöra korsetten (dålig feminist!) och hänga nitar runt halsen. När jag dricker och dansar och lyssnar på hög, arg musik. När jag får tjejer med hårdsminkade ögon och killar med snygga frisyrer att ge mig den där blicken. Men jag är duktig. Duktigduktigduktigduktig. Det kan inte all hårdrockseyeliner i hela världen förändra.

Och det är inte fel att vara duktig. Inte egentligen. Jag skulle inte vilja byta, vara en strulig tjej som ger långfingret åt arbetsgivare och ligger med alla hon kommer över och är fullkomligt gränslös. Nej. Men ändå vill jag inget hellre än att tränga in foten i dörrspringan, klämma tårna, sträcka mig in i deras värld. Jag vill lämna spända nackmuskler och huvudvärk och ångest bakom mig. Jag vill bara vara. Bara dansa. Suga i mig myten, föreställningen om att good girls go to heaven but bad girls go everywhere.

(Jag har förresten skrivit lite om duktiga flickor förr)

1 kommentar:

E sa...

Darling, darling... Du måste vara räddare om dig själv. Tjejer ser inte väggen de springer in i, gjorde de det skulle de kanske inte göra det.