lördag 6 mars 2010

Good Sister, Bad Sister - Tell Me What You Want Sister

Jag har bott hemma hos mina föräldrar ett par dagar, sett på film, ätit och sovit ordentligt, laddat batterierna, ignorerat tentan. Lyssnat på Hazel O’Conners skiva ”Breaking Glass” också, för när jag spelade Violet för mamma sa hon att hon tänkte på den. Den var faktiskt ganska bra, men ganska vemodig på det där sättet det tillstår kvinnor att sjunga. Courtney är inte vemodig. Hon är arg. Förbannad. Trasig på sin höjd. Därför älskar jag henne.

Sen tänkte jag mer på de duktiga flickorna. På hur jäkla stor del skräcken är i våra liv. På hur rädda vi är för att misslyckas, hur det driver oss framåt men också förbi målsnöret, mot betongen boomkrashbang. Hur det aldrig är nog, alltid är det något som flåsar en i nacken, får en att svettas och springa och fly för att hela tiden blir bättre.
Men ibland förstås kan jag strunta i det. Bryta mig loss från det förbannade duktighetskomplexet. Strunta i att göra min tenta, till exempel. Jag fattar att det är viktigt, men jag känner inte för det. Jag får väl göra omtenta då. Jag säger inte att det är särskilt smart. Bara att jag inte är en förbannad jävla Stepforddotter varenda dag i mitt liv. Och fan, det borde räknas för någonting.

2 kommentarer:

E sa...

It DOES count for very much.

Emelie the President sa...

NER MED STEPFORDFRUARNA OCH ANKORNA!