onsdag 31 mars 2010

A Negatively Charged Layer

1.
Shrek: Ogres are like onions.
Donkey: They stink?
Shrek: Yes. No.
Donkey: Oh, they make you cry.
Shrek: No.
Donkey: Oh, you leave em out in the sun, they get all brown, start sproutin' little white hairs.
Shrek: NO. Layers. Onions have layers. Ogres have layers. Onions have layers. You get it? We both have layers.
Donkey: Oh, you both have layers. Oh. You know, not everybody like onions.

2.
På dagens seminarium pratade vi om uppfattningen att alla människor har en kärnpersonlighet. Det är den konventionella åsikten, att man under alla lager har ett riktigt jag; att om man bara gör det ena eller det andra så kommer man hitta sitt sanna jag. Man säger, men när jag kommer hem kan jag vara mig själv. Men finns det verkligen?

Läraren hade läst en avhandling där man sade att människor var som lök. Många, många lager men ingen kärna. Man har många personligheter - för lärare, skolkamrater, chefen, kollegorna, för partner, för vissa vänner, för andra vänner, för personer man träffar för första gången, för affärsbiträden och så vidare. När kan man någonsin vara sig själv, på riktigt? Kan man vara det ens när man är själv, eller finns föreställningarna fortfarande där?

Det blev en sån där sak jag bara inte kunde sluta tänka på.
Jag är en lök, tänkte jag. Jag har ingen kärna! Det finns ingen sann Fanny; bara en massa olika personligheter riktade mot olika personer och olika situationer. Jag finns inte.

Det här är sånt existensiella kriser görs av.

tisdag 30 mars 2010

I Just Wanna Be a Rock Star, I Just Wanna Get Laid

Ser på säsong ett av världens bästa realityserie, Rock of Love. Bret Michaels från Poison ska hitta kärleken bland ett gäng totala nutjobs med silikonbröst och tatueringar. Det är så grymt att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Alla blir asfulla, alla bråkar, alla säger dumma saker, Bret gör ett grymt roligt kommentarspår.


Så här såg han ut back in the day.

I'll Be Waiting by the Radio


När jag jobbar natt står jag vid maskiner i flera timmar. För det mesta lyssnar jag på musik men det här skiftet har spenderat med att lyssna på P3-dokumentär efter P3-dokumentär på Saras telefon. Bra med lite omväxling faktiskt. Jag har lärt mig om svenska hackers, sexsekten, DC-3:an, Åmselemördaren, Raoul Wallenberg, kvinnor som säljer sex i olika former, IB-affären (fantastiskt "soundtrack") och säkert något mer som jag redan glömt. Man lär sig saker och får tiden att gå.

lördag 27 mars 2010

Maybe You Worry All the Time But No-One Has to Know What Goes Between the Lines

Ur en gammal dagbok:
Hon får mig alltid att känna att jag oroar mig för henne i onödan, men jag känner något. Jag vet inte vad, det har funnits där ett tag – något inom mig, i ryggraden och bröstet, det växer och vill något... She felt it in her marrows/she felt it in her boots/after the ceastfire, after the ceastfire.

Vi låg på soffan med ryggstödet nerfällt och dumglodde på amerikansk deckarserie efter amerikansk deckarserie, och reklam, reklam, reklam i en enda sörja. Hon somnade, men det gjorde inte jag.

tisdag 23 mars 2010

Hold Your Breath Then Count to Ten

Så var jag igång med matten igen. Det känns okej trots allt. Läraren känns mer sympatisk än den förra, och lite verkar jag komma ihåg trots allt. Det var ju lite segt att vi fick göra ett prov redan första dagen, det var på Matte A visserligen, men det var ju fem år sen man läste det. Eller läste och läste. Jag gjorde ett prov, läraren frågade vilket betyg jag ville ha, "VG" sa jag, "Det har du" sa han och så behövde jag inte komma mer. Anyways. Det ska nog gå.
Det kan ju inte gå sämre än förra gången då istället för att räkna ut volymen på trekantiga former gjorde dem till ostar med förvirrade möss i.

måndag 22 mars 2010

Candy Was the Kind of Girl Who Went to See a Movie and Kept Laughing After Everyone Had Gone

I upphetsningen över de gamla bilderna glömde jag lägga upp bilderna jag skulle lägga upp från första början, eh. "Candy" är arbetsnamnet på denna sminkning, säger miss Em.

söndag 21 mars 2010

It's Not About the Make-Up


Emma fixar Wikas hår back in the day.

Jag mådde väl mer eller mindre som jag förtjänade i morse, men jag tog mig tappert upp och ut genom dörren ändå. Igår var det väder för hjärtformade solglasögon, idag var det väder för att ligga under täcket hela dagen och förneka omvärldens existens. Jag mötte upp Emmababy och vi satte oss på tuben till Rågsved. Väl där lyckades vi hitta hem till Wiks och Joel helt utan guidning. Väl där tog vi över stället, åt baguette med pepparrotsost och Ballerina kladdkaka och juice tills jag kände mig som en människa igen.

Emmababy sminkade och fotade oss (mig och Wika då, Joel fick slippa) till ett projekt hon har för sig. Det är roligt att bli sminkad tycker jag, det är så lätt att man fastnar i sina egna mönster och aldrig tänker utanför lådan. Andra människor har ju helt egna idéer om hur man ska se ut.

Det är verkligen roligt att hänga med dem båda. Det var en ganska lång period då jag träffade dem var för sig men nu är det äntligen tillbaks där vi borde vara.
Emma har alltid varit min personliga make-upartist. Varje gång vi ska nånstans (från den tiden då vi nyfyllda arton skulle till Harrys) var det hon som gjorde mig presentabel.

Jag hittade de här fina bilderna på datorn. Jag var på jakt efter den högst upp på sidan, men jag blev så glad när jag tittade igenom de andra bilderna att de fick följa med. Vi är väl artonkanske och ska på Glamfest.









Mina babes!

Rock on!

Amadeus is Making Out With Joey Ramone // and I've Got a Penguin Checking Me Out

Finaste kollegan Sara bjöd mig på maskerad med film- och tvserietema. Åh så roligt, jag älskar att klä ut mig. Jag skulle vilja gå på maskerad åtminstone varannan vecka. Jag funderade ett tag och kom fram till att jag ville vara mrs Lovett från "Sweeny Todd - the deamon barber of Fleet Street." Så jag tog på mig halva garderoben; en klänning, två kjolar - en som gick till anklarna och en som gick till knäna, två par strumpbyxor, spetsblus och underbustkorsett förstås. Sminkade mig well, låt oss vara ärliga, ungefär som vanligt men lockade och tuperade håret så att det blev alldeles yvigt.

Det roliga med maskerader är att det blir så pass mycket roligare att förklara händelseförloppet. Åkte på förfest med bla Sheldon från "Big Bang Theory" och Sara Walker från "Chuck" (i full Wienerliciousutstyrsel.) Skinny Little Nancy Callahan körde oss till festen, där födelsedagsbarnet Captain Jack Sparrow hälsade oss välkomna. Mötte bla resten av "Chuck"-ensemblen, några Pippi Långstrump, Alice i Underlandet, några karatekillar, Zorro, Lisbet Salander, Tjorven och oh så många till.

Det blev en väldigt rolig kväll, även om jag inte riktigt höll med om vad de här människorna definerade som "bra musik". Jag diskuterade korsetter med Satine från "Moulin Rouge", diskuterade tatueringar med Pepper Potts ("Iron Man"?), hoppade hopprep med Nancy Callahans lasso (jag har glömt hur man hoppar dubble-dutch, iaf med några drinkar i mig), dansade, delade verkligenintejaglovarLinda en cigarett med Tjorven, hotade att göra folk till köttpajer och undersökte om Jack Sparrow hade en peruk eller inte. Det hade han. Episk besvikelse.

Men mot slutet urartade det. Kajsa Anka spydde över hela toaletten och den ena Pippin grät hysteriskt i sin mobiltelefon med ansiktet mot ett av hörnen i hallen.

"I'm too old for this shit" sa jag, samlade ihop kjolarna och gick till busshållplatsen. Jag fick sällis av en kille som var utklädd till Chuck men som var så lik Quentin Tarantino att det var helt omöjligt att tänka på honom som någon annan. Han suckade över min entusiasm, han hade nog fått höra det förut, men jag tjattade glatt vidare om saken hela vägen till Gullmarsplan.

fredag 19 mars 2010

Life Has Made Her That Much Bolder Now


Läget då?

Veckorna går, tiden glider mellan fingrarna, silkeslen. Det är snart april, jag har fortfarande inget sommarjobb och ids inte ens ha panik över saken. Jag är alltid trött på morgonen, jag kan inte lägga mig i tid. Jag fungerar ju bäst på natten, alltid kommer jag på saker jag ska göra då. Och sömnen är fantastisk. Djup och drömlös. Sömnen omfamnar mig utan tvekan och stryker mig över ögonlocken - som pappa gjorde för att söva mig när jag var bebis.

Jag vikarierar, pendlar mellan två platser, det är ganska trevligt och jag trivs för det mesta. Alla kollegor är trevliga och jag tror att de gillar mig. Nu när jag jobbat ganska länge är det plötsligt mig kollegorna frågar om hyllor och maskiner och så. Det känns bra att för en gångs skull inte vara totalt förvirrad.

Jag äter, lagar mat oftare nu, istället för att köpa med mig. Än så länge har jag inte bränt något, så det är framsteg.

Jag går i skolan, skolkar inte. Lyssnar lydigt, gör anteckningar på lösa papper, försöker att åtminstone öppna böckerna Strindberg, Woolf, Proust, Brontë... de kommer och går, jag hinner inte ge dem den uppmärksamhet de förtjänar. Alla andra böcker går bra, däremot. Jag läser seriealbum och vad som kommer mig för, Strages samlade texter på toaletten. Jag pluggar inte så mycket, ser hellre på filmer när jag kommit hem från jobbet. Men jag hakar mig fram trots allt. Klasskamraterna är fina och intelligenta, men jag tror inte vi relaterar så värst. Jag pratar utan att komma ihåg vad jag säger.

Jag träffar mina vänner. Vi fikar och pratar som man gör. Diskuterar vår vanmakt över tingens existens, böcker och skivor och filmer och solen och sommaren och kärleken och studietröttheten. Utbyter information om vänner vi inte sett på länge. Ibland går vi ut, helst på barer där musiken är bra och på hög volym, dricker lite, dansar kanske. Det är fortfarande isbeläggningar på trottoarerna så jag har fortfarande bekväma skor på mig, det förändras nog snart. Jag skrattar nästan hela tiden.

Jag var på middag hos mormor och morfar, kusinerna och den ena kusinens pojkvän var också där. Vi pratade, lärde känna pojkvännen och hans y-formade kindben, försökte hänga med någotsånär i varandras liv, diskuterade familjerna, konst och politik, diverse. Det är fint att mormor tar initiativ till att samla oss, det blir sällan så annars, vi är så utspridda. Somrarna spenderas på olika håll inne i stan, inte enade på Öns klippor.

Jag längtar till saker. Jag längtar efter att åka till London och se Courtney och springa runt i Camden med Mary. Jag längtar till Sonispehere och Sweden Rock. Jag längtar till eventuell Frankrikeresa. Jag längtar efter sommar och tid och skivor som ska släppas och efter böckerna jag sparar i en särskild hög.

Jag tappade den röda tråden här någonstans, men det är jag som bestämmer över de deprimerade poeterna så det är okej. Hur är det själv?

onsdag 17 mars 2010

I've Got Some Heartbreaking Things to Tell

Jag trodde att ljuset och den smygande värmen och dropparna av smält is från taken skulle göra en gladare? Men nej, jag är inne i en sån där "stirra in i väggen, sucka och undra vad poängen är med allt"-fas. Det här händer alltid på våren. Jävla vår.
På rasten gick jag på Myrorna, och där bakom glas, bland annat krimskrams, hängde ett halvt kompishjärta. Ensamt och till salu för 100 kronor. Det var så fruktansvärt sorgligt. Jag undrar vad som hände, vad som blev av vänskapen det representerade en gång. Och jag undrar var den andra halvan blev av. Jag kan inte släppa det.

tisdag 16 mars 2010

Don't Break My Heart and I Won't Break Your Heart Shaped Glasses

Gissa vad jag nynnar på?

Heartshaped Glasses & Black Lipstick



Oh, I'm such a sucker för pretty things!

Along Came a Spider, Crept Up Inside Her

Peace and Love 2007 hade all potential att bli världens bästa festival, åtminstone för nittonåriga Fanny. Iggy Pop och Alice Cooper skulle spela, båda två. Men det sket sig. Jag ville så gärna åka men ingen ville åka med mig och jag var inte modig nog att åka själv. Mitt hjärta var krossat. Jag gick omkring hela sommaren - äsch vem lurar jag, långt senare än så - och sörjde allt jag missade. Det gjorde ont att tänka på det flera år efter. Fortfarande faktiskt. Stackars lilla Fanny som äntligen vågat färga håret svart och så kommer två av hennes absoluta favoriter till samma festival och så ville ingen åka.

Men vi ska inte förlora oss i emotonårsminnen, för eftersom jag har en special connection med någon däruppe (nej, inte min vansinnigt omusikaliske granne - högre upp än så) så kommer båda två till Sonisphere i augusti. Förstår ni? Förstår ni?! Det är vansinnigt. Jag har förstås haft biljett sen i december. Jag längtar och längtar.

För att inte förgås lyssnar jag på dem, särskilt Alice Coopers senaste skiva - "Along Came a Spider." Det är vansinnigt bra. Ett konceptalbum om en stalker och seriemördare. Jag vill citera hela skivan, men jag ska bespara er. Dock kan ni ju titta på den här fantastiska kreationen, en lång musikvideo med tre av de bästa låtarna på "Along Came a Spider." Jag dör av förtjusning. Oh, och Slash är med!

söndag 14 mars 2010

Designed to Please You

Ny bloggdesign! Efter samma blåa bakgrund sen den här bloggen startades i slutet av 2007 tänkte jag att det var dags för förändring. Emmababy (vem annars?) har gjort den tjusiga headern! Det är fortfarande en del pulande kvar med färgerna och så, men jag tror det kommer bli bra det här. Åsikter?

Do You See the Resemblance?



I don't. Men någon jag kände blandade ihop dem så något måste det ju vara.

torsdag 11 mars 2010

Smoke Some Fags and Play Some Pool, Pretend You Never Went to School

Åkte ut till W för at hjälpa henne att flytta, hon ska bo med sin pojkvän nu, spännande saker. Hans (deras) lägenhet var superfin. Röd dörr. Stort, vita väggar, och triangulärt kök. Hennes saker var nerpackade i lådor och kassar. Vi börjar alla bli ganska vana flyttare men de gick ändå förvånansvärt fort. Vi samlade alla lådor och kassar i en hög mitt i vardagsrummet innan vi skickade iväg pojkvännen efter flyttpizza och cocacola.

Sen smsade Angie och frågade om jag ville spela biljard med henne och Miks. Egentligen var jag ganska otaggad, men så fort hon sa det tyckte jag det lät precis lagom. Åkte till Odenplan och ROQ. Efter Miks Australienresumé snackade om allt möjligt, festivaler och vad som hänt sen i september då Miks drog och musik och så.
Sen blev äntligen ett fint lila bord ledigt så vi kunde spela. Jag hade inte spelat sen jag gick i högstadiet, så först blev stötarna missriktade, bollarna studsade eller rörde sig knappt. Men mot slutet gick det ganska bra, jag satte fyra bollar på raken och sen ytterligare en när jag och Miks spelade mot Angie. Dock hade jag skjutit ner lika många vita innan dess. Kul var det i alla fall, jag älskar aktiviteter! Mycket roligare än att bara sitta, mer sånt!

onsdag 10 mars 2010

Good Girls Don't Say No or Ask You Why

Kerstin Thorvall skriver om duktiga flickor:

Var nu en duktig flicka
Mamma tycker om en duktig flicka
Var duktig flicka
Fröken tycker om duktiga flickor
Duktig flicka
Duktig hund
Sitt vackert
Räck ut tungan
Vacker tass
Gör som mamma säger
Gör som fröken säger
Gör som livet säger
Tänk inte
Var bara duktig
Så ja
Duktig flicka

This Dress I Wear Becomes the Floor

Jag blev en del av inredningen. En söt, mörkhårig litteraturstudent med mycket eyeliner, sitter bakom disken och läser poesi. Vartenda bibliotek borde ha en. När någon kom in log jag och sa hej, log med alla tänderna. Det är något jag lärt mig de senaste kanske två åren. Mina tänder är inte lika raka som brors (raka tänder och rak ryggrad har han, bror min) men de är ganska fina, hyfsat vita. Jag smälte in med väggarna, det gröna stengolvet, med alla böckerna. Bara exponerade tandrader som bröt av. Vartenda bibliotek borde ha en.

tisdag 9 mars 2010

A List of Things We Said We’d Do Tomorrow

A: Jag är inte direkt hälla-tills-jag-dör-sugen. Men vi kan ju gå ut å ta några på ett nice ställe?
Jag: Hängdricka låter bra, jag ska skriva tenta så jag ska också ta det lite lugnt :)
A: Åhå. När ska den vara inne då?
Jag: Alltså, den skulle varit inne igår så det är ju ingen direkt stress.
A: Haha men oj.
Jag: Ja. Men det ordnar sig! Let's festa :D

Jag må vara en duktig flicka, men jag har rätt prioriteringar iaf. Eh.

måndag 8 mars 2010

All the Women Who are Independent - Throw Your Hands Up at Me


Glad internationell kvinnodag. Jag firade det med att se en feministisk pjäs med klassen, och vandra runt i den blöta och obehagliga vattenpöl som är min hemstad. Men solen skiner i alla fall och alla vänder sig som solrosor efter den. Sen hängde jag med Emma, drack pucko och åt kakor, hon uppdaterade mig om Oscarsgalan. Vi pratade vi duktiga flickor och Iron Fistskor.

Ja, en kort notering angående de duktiga flickorna. Fast man är så himla duktig är man (nästan) alltid så himla dålig i sina egna ögon. Och hela tiden rädd att bli avslöjad, att alla andra ska se hur dålig man är.

lördag 6 mars 2010

Good Sister, Bad Sister - Tell Me What You Want Sister

Jag har bott hemma hos mina föräldrar ett par dagar, sett på film, ätit och sovit ordentligt, laddat batterierna, ignorerat tentan. Lyssnat på Hazel O’Conners skiva ”Breaking Glass” också, för när jag spelade Violet för mamma sa hon att hon tänkte på den. Den var faktiskt ganska bra, men ganska vemodig på det där sättet det tillstår kvinnor att sjunga. Courtney är inte vemodig. Hon är arg. Förbannad. Trasig på sin höjd. Därför älskar jag henne.

Sen tänkte jag mer på de duktiga flickorna. På hur jäkla stor del skräcken är i våra liv. På hur rädda vi är för att misslyckas, hur det driver oss framåt men också förbi målsnöret, mot betongen boomkrashbang. Hur det aldrig är nog, alltid är det något som flåsar en i nacken, får en att svettas och springa och fly för att hela tiden blir bättre.
Men ibland förstås kan jag strunta i det. Bryta mig loss från det förbannade duktighetskomplexet. Strunta i att göra min tenta, till exempel. Jag fattar att det är viktigt, men jag känner inte för det. Jag får väl göra omtenta då. Jag säger inte att det är särskilt smart. Bara att jag inte är en förbannad jävla Stepforddotter varenda dag i mitt liv. Och fan, det borde räknas för någonting.

fredag 5 mars 2010

This Life Can Turn a Good Girl Bad

Jag har tänkt mycket på att vara en duktig flicka de senaste dagarna. Jag menar, mer än vanligt. Jag skrev ju artiklar om duktiga flickor när jag gick i gymnasiet, Stepford Daughters kallade jag dem då. Det är ett fint samlingsnamn (och en fantastiskt feministisk artikel.)

Jag är en duktig flicka. Har alltid varit. Mamma berättade om hur jag började gråta när jag gick i mellanstadiet och hade varit sjuk en vecka och inte kunde sevärdheterna i Medelpad.
Duktiga flickor vill ingenting hellre än att vara dåliga flickor (och vice versa) läste jag i en bok. Och jag strävar, jag strävar och drömmer. Om att vara dålig. Att skita i konsekvenserna och ge världen långfingret och göra vad jag vill. Inte tänka på morgondagen.

De duktiga flickorna, vi svalde vuxenvärldens lögner. Vi fick veta att om vi bara var duktiga i skolan skulle det gå bra i högstadiet, då skulle vi få höga betyg och komma in på ett bra gymnasium, och då skulle allt bli lättare. På gymnasiet skulle vi plugga ännu hårdare, för de andra betygen räknas inte egentligen, och vi måste ha bra betyg för att komma in på en bra högskola. Och på högskolan måste vi plugga ännu hårdare om vi ska ha chansen att få ett jobb. Jag svalde allt. Jag svalde alla ”om bara.” Jag styckar upp min tillvaro i ”om bara…”
Men jag vet ju, jag vet ju innerst inne att det är inte den där duktigheten som gör mig lycklig.

Det är att vara ”dålig” som gör mig lycklig; sminka mig svart och snöra korsetten (dålig feminist!) och hänga nitar runt halsen. När jag dricker och dansar och lyssnar på hög, arg musik. När jag får tjejer med hårdsminkade ögon och killar med snygga frisyrer att ge mig den där blicken. Men jag är duktig. Duktigduktigduktigduktig. Det kan inte all hårdrockseyeliner i hela världen förändra.

Och det är inte fel att vara duktig. Inte egentligen. Jag skulle inte vilja byta, vara en strulig tjej som ger långfingret åt arbetsgivare och ligger med alla hon kommer över och är fullkomligt gränslös. Nej. Men ändå vill jag inget hellre än att tränga in foten i dörrspringan, klämma tårna, sträcka mig in i deras värld. Jag vill lämna spända nackmuskler och huvudvärk och ångest bakom mig. Jag vill bara vara. Bara dansa. Suga i mig myten, föreställningen om att good girls go to heaven but bad girls go everywhere.

(Jag har förresten skrivit lite om duktiga flickor förr)

torsdag 4 mars 2010

This is the Only Way the Dirty Girls Get Clean


Så vi möts igen, miss Love. Jag och Mary åker till London och ser dig i maj. Man behöver saker att se fram emot, förstår du, annars går man under.