lördag 27 februari 2010

Jump in the Shower and the Blood Starts Pumping

Bestämde mig att det här skulle bli en utekväll värd att duscha för. Så det gjorde jag. Sen träffade finaste S och gick till Sjätte tunnan. Knappast mitt favoritställe, men det var helt okej faktiskt. Vi ställde oss i uppebaren och drack cider, snackade. Det blev en sån där kväll då det känns som om alla man känner är där, och de man inte känner, de blir man snart vän med.

Efter att jag snackat med alla Silja och Kims vänner dök Emma upp med pojkvän och Nille. Äntligen hittade vi ett bord där vi kunde sitta och försöka reda ut vem som var vem i familjen Addams (jag blev Gomez) och dryfta hur bra det vore med ett tankeskägg (dvs et skägg att dra i och snurra runt fingrarna när man funderar. Nille gjorde som vanligt en massa hysteriskt dåliga och hysteriskt roliga ordvitsar. Klart värt den där duschen, yes.

tisdag 23 februari 2010

You Didn't Know How Rock'n'Roll Burned So You Bought a Candle and You Lived and You Learned


Snäll-Kim lovade att åka med mig, så jag bokade tixx efter att ha varit sugen i flera veckor. Hoho! Yesah! Grymt kul kommer det att bli! Förutom mig och Kim kommer även Aerosmith, Billy Idol, WASP, Danzig och spillrorna av Guns’n’Roses, för att nämna några. Leg - wait for it – endary!

Update:Fick precis veta att miss Mary också köpt Sweden Rockbiljett. Det här blir bara bättre och bättre. Jag längtar så jag blir helt vansinnig. Jag vill ha sommar och juni, jag vill ha döskalleklänningen från Amsterdam och nitar runt halsen och trasiga strumpbyxor och vin i blodet och skriksjunga till WASP.

måndag 22 februari 2010

She Walks Over Me

Marys bild


Det var så fruktansvärt kallt i kön, du förstår inte, Courtney. Det där stora, våta snöflingorna som kom in precis överallt. Genom de tjocka vantarna och kängorna och allt. Vi köade ändå. Sen öppnade de dörrarna och vi tog oss in, kom ur våra kläder och in i lokalen. Det var så effeketfullt att det var i en gamla kyrka, men de mångfärgade glasfönstrena fortfarande ovanför scenen. Det tog oändligt lång tid, men tillslut gick du på ändå.

Jag hade trott att du skulle ställa in. Även efter att du varit i London. Jag kunde inte tro att du och jag skulle vara där, samtidigt. Du har varit för viktig.
Men du var ändå där. Obeskrivligt, men på något sätt ändå sant. Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle ske. Jag skrek. Och sjöng med. Jag kan vartenda ord, jag lovar.

Jag och Emma brukar prata om musikorgasmer. Om musik som får en att förlora känseln i fingertopparna. Första gången jag verkligen hörde the Doors, sög i mig vartenda ord, lät Jim Morrisons röst vira sig runt mig, hände det. Och när jag såg dig live. Jag svär, musklerna i magen drog ihop sig, precis som innan orgasm. Dagens sanning, Courtney, så stor var upplevelsen.

Du hade kunnat få fortsätta i en timme till, det hade varit helt okej. Jag hade velat höra Awful och Boys on the Radio och I think that I would die och något från din soloskiva. Men jag fick höra Violet och Celebrity Skin och Miss World och Pretty on the Inside och allt det andra. Och sen, när du försvunnit av scenen och vi skrikit oss hesa för att få in dig igen, sjöng du Northern Star, dina ögon svepte över mig, stannade kanske upp ett ögonblick, men såg mig inte. Men det var som om du visste. Visste allting den låten betytt för mig, visste precis när den fick mig att resa mig upp fast jag egentligen inte orkade.

Och efter konserten. Vi väntade och väntade, för i London pratade du med fansen. Men nu försvann du, liggande över baksätet i en taxi med mörktonade rutor. Några flickor skrek ditt namn och sprang efter taxin, men det var inte jag.

Det var kanske lika bra. Jag hade inga ord kvar. Alla känslor var upplevda och uttömda. Tack.

Crashed Down in Amsterdam


1. T-centralen. Kedjor kring höfterna, ett trettiotal armband, röda ögonlock. Väskan fylld av svarta kläder. Passet, biljetterna fastnålat, dubbelkollade var tredje minut. Sonia och Mary, rock’n’roll dolls. Jackor från C.U.M. Marys höga klackar, höga platåer – mina bästa vinterskor säger hon. Arlanda Express. Småprat. De berättar om London, konserten, Courtney. De fick träffa henne efteråt. Jag dog lite av avundsjuka. Arlanda, evighetslånga stengolv. Linnea. Inställda plan. Papperstrassel. Plan. Kastrup. Plan. Shiphol flygplats. Skiljas från Mary och Sonia. Taxi in till stan. Vackra hus i mörkret. Hotellet. Branta trappor – upp och ner igen. Gå längs gator, se på hus och kanaler och mörklagda parker. Söker mat, stängt överallt eller för dyrt. Tillslut en öppen affär, trångt, belamrade hyllor. Bröd och yoghurt och kakor och godis och juice. Picnic på hotellrummet. Rena lakan, skrapmärken på väggarna, heltäckningsmatta i småbitar. Främmande ljud utanför. Sömn.



2. Linneas klocka. Fumla med kläderna. Sömnen kvar i kroppen. Ner för trappan, ut på gatan. Lokalt bageri; nygjorda smörgåsar och varm choklad. Spårvagnen in till Centralstationen. Kallt. Sol. Byggnader och människor, oändliga kanaler. Inget svar från Sonia. Vandra runt, på gatstenar och betong. Över spår och i affärer. På fik och gator. Överallt i staden, den där tunga, påträngande doften. Träffade Sonia och Mary och Sofia vid Dam Square, bara turister med kartorna uppe och kameror om nacken, och en massa orangea ballonger med nederländska ord. Vi var långsamma, så långsamma i huvudena. Bio, Shutter Island, de dubbar inte filmen i nederländerna. Pizza. Vin. Red Light District – ingenting kan förbereda en. På nätterna kommer skyltdockorna till liv. Där är allt till salu, kött och plast. Skynken dras för och alla vet. Unga killar, försvinner in i rummen. Tillräckligt för att ge en mardrömmar. Jag och Linnea gick hela vägen till hotellet.



3. Bageriet var stängt, vi gick mot stan. Vi åt enorma pannkakor, vansinniga, glass, grädde, varma körsbär, körsbärslikör. Vi hittade äntligen Demrak, shoppingstråket, men vi vek av och hittade en gata med alternativa affärer. Köpte smycken, och en klänning med döskallar att ränna på festivaler i. Regn idag, köld. Anne Franks hus. Klaustrofobiskt och påträngande. Att föreställa sig livet inom dessa väggar, att behöva vara tyst hela dagen, mörklagda fönster, himlen såg de endast på vinden. Obeskrivligt. Utomhus, snöblandat regn, man blev blöt på ett ögonblick. Vi gick hem ändå, kalla fötter, kalla händer, blöta ansikten.
Fixade till oss. Letade efter konsertlokalen, en gammal kyrka. Köpte ett paraply. Obeskrivlig kyla när vi väntade och väntade. Sedan, inne. Glasfönstren var kvar, de imponerande takbjälkarna. Lokalen fylldes snabbt och de ställde inte in. Verklig, verklig magi.
Efteråt mer pizza, mer vin. Vi satt med våra vänner till klockan blev ett och vi måste gå hem. Jag tvättade av allt smink, hela handfatet var svart och rött. Bad skin, doll heart.


4. Linnea fick nästan dra mig ur sängen. Jag var så trött att jag inte ville leva längre. Men vi klädde på oss, samlade ihop alla våra saker. Vacklade ner för trappan. Checkade ut och klev in vår taxi. Planet gick i tid. Jag sov så tacksamt. På Arlanda gick inte tågen, men tillslut var vi hemma ändå. Fortfarande med extasen i kroppen, men med saknaden i magen, den jag alltid får när någonting fantastiskt är över.




Bilder:

1. Hotellet vi bodde på. Linneas bild.

2. Red Light District. Linneasbild
3. Rock’n’roll dolls, innan konserten. Marys bild.

4. Courtney. Marys bild

5. Svergie. Marys bild


(Shit vad jobbigt det är att lägga upp bilder! Fler finns på bilddagboken.)

torsdag 18 februari 2010

Playing Your Song


Jag åker imorgon, Courtney. Amsterdam är bara några timmar bort. Jag har resfeber, respanik, resalzheimers. Jag nojat över vad jag ska ha på mig – I’m such a girly-girl, deep down – alla kläder kändes otillräckliga för det här äventyret, så tillslut vräkte jag ner en massa skit i väskan. Bestämde att jag löser det på plats. Jag har sprungit omkring i cirklar, och liksom gnagt på mig själv. Jag har behövt springa till Emma tre gånger för att skriva ut olika papper och jag kunde inte öppna konsertbiljetten och magen slog knut på sig själv.

Mary och Sonia såg dig i London igår. Det var fantastiskt, sa de, jag får alla detaljer imorgon, på tåget till Arlanda. Jag är så taggad jag vågar vara. Snälla Courtney, snälla. Ställ inte in. Du spelade ju i London, då kan du väl palla Amsterdam också?
Men nu försöker jag fokusera på allt det andra; jag är uppfylld av imorgon, imorgon. Äventyr. Jag vill vara där nu. Och någonstans där i krokarna kommer väl våra vägar att korsas? Du kan väl lova? Snälla?

onsdag 17 februari 2010

Don't Get Your Kind of Music

Fanny säger:
Synd att vi inte kan åka på festival ihop, med ditt ointresse för bra musik osv
Erika säger:
haha jag är inte ointresserad av bra musik snarare av musik i överhuvudtaget

tisdag 16 februari 2010

It's Been So Long Since Our Last Goodbye

(Allys bild)

Spenderade helgen i Höör med Vicky och Ally, även Ellen droppade in mot slutet. Ally och jag har inte träffats på sinnessjuka 14 månader, så henne var det förstås extra roligt att träffa.
Vi hade Merlinmaraton och gjorde vårt eget kommentarspår, hängde hela dagen i pyjamas, åt godis och kakor och chips, drack cola och Cadbury hot chocolate med minimarsmallows (precis som i England), hotellfrukostar, lagade mat ihop (somliga mer än andra) och promenerade så gott man kunde – det var vansinnigt mycket snö. Vi tittade på fanart, tog bilder, snackade förstås.

Hann även med en snabb avstickare till Malmö där jag träffade Mimmi i fyrtiominuter, tog en tupplur och klippte en vansinnigt ful lugg, innan jag sammanstrålade med de andre i Höör. Vi fikade flera gånger inne i stan, Ally visade oss sina vattenhål, vi såg ”I vildingarnas land” och huvudrollsinnehavaren påminde om min minsta bror i vissa vinklar. Sen tog Vicky och jag nattåget hem. Helgen var verkligen fantastiskt, magiskt och sinnessjukt roligt.

torsdag 11 februari 2010

Though I Hardly Know Her, I Let Her in My Vains, Trust Her With My Life

Inget jobb idag, men vem ska jag ljuga för, det är skönt. Sova och lyssna på skivor. Lyssnade på Sixx:AMs ”the Heroin Diaries” om och om igen. Den är underbar, vass och hemsk och fantastiskt. Jag suger i mig orden, sluter ögonen, känner abstinensen, missbruket i mig.


tisdag 9 februari 2010

You Got Some Scare In Your Hair



Jag sminkade som Alice Cooper för att Mary sa att jag liknade honom. Det är visserligen typ världens coolaste komplimang, men jag ser inte likheten. Gör ni?

lördag 6 februari 2010

Have a Drink on Me

Mimmi och Felicia kom över igår,för att fira Mimmis födelsedag. Vi blandade drinkar. Tanken var att vi skulle gå på nån reaggekväll nånstans, men förfesten tog aldrig slut. Vi skrattade och hittade på dryckessleken Sten, Sex och Påse. Det var verkligen jättekul, jag blev halvfull och så sjukt trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Felicia åkte hem och Mimmi och jag somnade vid tvåtiden.
Idag gick vi upp vid tolv. Vi turades om att duscha och käka frukost – precis som på den gamla goda tiden. Vi fixade våra frisyrer och smink, min blåa kjol matchade hennes kofta, vi såg ut som en duo som sjunger sextiotalsinspirerad musik. Mimmis pojkvän hade försovit sig så han kom fyrtio minuter senare än utsatt tid, men det gick bra ändå.

Det var winter wonderland ute på tyresö, snön var vansinnigt djup. Victor lite orolig bakom ratten. Hemma hos Mimmi, massor av släktingar, alla kramade om varandra – mig också – och pratade. Vi åt kakor och bullar och tårta. Någon släkting hade med sig en hund som såg ut som ett litet lamm. Den och Boss rök ihop hela tiden, lammet var helt enkelt inte intresserat av Boss’ närmanden.

Efter några timmar började folk avvika, då fick vi spagetti och köttfärsås vilket var underbart, för jag var så hungrig att jag höll på att dö. Jag var så slut att jag somnade i bilen på vägen hem.

torsdag 4 februari 2010

It's All in Your Books


Hörsalen för Internationell författarscen. Smockfullt där inne, jag var verkligen långt under medelåldern, finlandssvenska hördes omkring mig hela tiden. Sofi Oksanen, intervjuaren och översättaren (man talade finska) gick på scenen. Sofi hade tjocka dreads ner till midjan – röda, rosa, lila och ett par blå såg jag sedan när jag kom närmare. Det såg tungt ut. Hon hade en japansk klänning av broderat svart siden med lååånga slitsar på bägge sida. Nästan hela vägen upp till rumpan, visade en ganska mycket av hennes mjölkvita lår. Hennes glasögon hade vita bågar.

Det var ett intressant samtal, även om det var omständligt med all finska och alla översättningar. Sofi sa att hon inte ville vinna Nordiska rådets pris, att hon hade svårt nog att hitta tid att skriva som det är.
Efteråt ställde jag mig lydigt i kön för signering, blev märkligt nervös när jag stod framför henne. Hon signerade min bok, stavade mitt namn fel (med i) fast det gör ingenting. Jag var lycklig ändå.

My Books are Sitting at the Top of the Stack Now


Åh, jag är helt exalterad. Jag ska få se en av mina idoler, författaren Sofi Oksanen på Internationell Författarscen på Kulturhuset. Jag ser verkligen fram emot det, det ska bli otroligt spännande att faktiskt se och lyssna på kvinnan som gett mig några av mitt livs mäktigaste läsupplevelser . Det är bara lite synd att jag inte hunnit läsa hennes senaste, då den anlände idag. Men snart ska jag avnjuta den. Långsamt och utsökt suga i mig vartenda ord.

Paranoia and Pride and Nowhere to Hide

Ibland glömmer jag att den här bloggen är offentlig. Jag har ingen aning om hur jag kollar besöksstatistik och känner inte något behov av att göra det heller, men jag skulle uppskatta att kanske en tio personer läser regelbundet, mina vänner. Jag har aldrig gjort någon reklam för den här bloggen, eller försökt sprida den. Sen vet jag att t.ex. en av Mimmis vänner, som jag aldrig träffat, läser det jag skriver och tydligen gillar det – och det är ju fantastiskt roligt. Men annars är det inte så mycket som händer på den här bloggen och det är så jag vill ha det, tack så mycket.

Men på sistone har jag fått ett par kommentarer från vilt främmande människor. Inte så många, men under tidigare år har det nog inte hänt över huvudtaget. Vilka är de här människorna och vad gör de här? Hur i hela fridens namn hittade de hit?! Det stör mig.