måndag 30 november 2009

Livin' on the Edge of Night

Gothklubb, svartsminkad. Fascinerad av alla vackra människor, deras bleka hy och påmålade ansiktsdrag, deras smala armar, svarta hår, androgyniteten.

På toaletten. Krossat glas i handfatet och på golvet. Flickorna i framför, för fulla för att ens kunna stå rakt. Kommer ut från ena toaletten, en flicka skärsår runt hela överarmen, rakbladslånga och symetriskt ordnade. Nästan som en tatuering.

Och sedan, ur den andra dörren, pojke och flicka, hon gråter bort det svarta sminket.

Och fastän storögt betraktat – ändå på något sätt som hemma.

söndag 29 november 2009

It's Just You and Your Hand Tonight

Inlägg nr 400 handlar om raggningsrepliker använda på Medusa, lördag efter löning, där jag helt omedvetet ställde mig på ställets främsta plats för kvart-i-treragg.

- Snygg Backyard Babies tröja!
Vanligast förekommande. Den är safe men funkar ganska bra; jag snackar gärna om Babies en stund.
Men för i helvete, se till att ni vet vad ni snackar om. Att bara läsa bandnamnet på tröjan räcker inte.

- Var köpte du den där kjolen?
Inte så oskyldigt som det kanske låta. Kjolen är kort, tajt, i lack och av märktet ”Fetish Lip Service.” Jag svarar ”Shock” och bryter fingrarna av dig om du försöker pilla på kjolen.

- Du ser ut som Betty Boop.
Antingen en misslyckad komplimang eller en sk. neg (skillnaden ligger i om man gör det med flit eller inte.) Hur som helst, Neil Strauss hjälper dig inte här, för hä bli inge me de.

- Det är ingen idé att jag ens försöker för du är en sån där döskalleflata va?
Ja. Ja det är jag. Och rabiat manshatare. Gå din väg.


Jag råkade även ut den så kallade Helgonraggningen IRL. (Helgon är ett community för ”alternativa” där man överöses med explicita meddelanden från folk som vill dominera, domineras eller bara få ett gammalt hederligt knull.)
Berusad man, flåsar i mitt öra ”Jag gillar rollspel.”
Jag, drar demonstrativt bort huvudet: ”Bra för dig.”
Berusad man, flåsar i mitt öra: ”Jag kan vara din bitch.”

Eatin' Books and Information

Hade mitt livs första hemtenta. Ångesten var utan ände.

Jag visste inte hur man gjorde och förstod inte frågorna. Det enda jag kunde göra var att sitta böjd som en ostbåge över böcker, dator och papper. Jag tvångsmatade min hjärna med Shakespeare, Calderón och Montaigne. Hetsläste handbokstext. Strök över styken i illgrönt och chockrosa tills jag hade ont i ögonen och verkade ha ord på insidan av ögonlocken.

På något sätt, som i en hallucination blev det klar. Jag har ingen aning om vad jag skrivit eller om det är rätt. Det enda jag vet är att jag skrev tillräckligt långt och att fotnoterna är i ordning. Det får faktiskt vara nog för stunden.

There’s Death in Her Rroom

Jag har aldrig konfronterats med döden. Ingen nära mig har dött, inte ens ett husdjur har jag blivit av med. Döden blev något mytiskt, sånger av människor med djupare känsloliv.

Min farmor dog den sjuttonde novermber. Egentligen var det inte så hemskt, hon var gammal och sjuk och det var väntat. Två dagar senare fick jag höra om en flicka i klassen. Vi gick i samma studiegrupp, jag kände henne inte särskilt väl men tyckte bra om henne. Hon var ganska blyg; hade en mycket liten, men otroligt vacker röst.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag vet fortfarande inte riktigt.

Då är det tur att man har bra vänner. Vänner som kan ruta in en plats och säga; här, här var du; här, här hör du hemma. Särskilt finaste Erika som lyckades få mig att skratta och finaste Emma som höll om mig när jag grät.

måndag 16 november 2009

I Got This One Friend See? And I Love Her More Than I Love Me

Ansikte i en tidning, väntande på mat. Mitt namn uttalat av välbekant röst.
Jag ser upp och ser Emma med pojkvän framme vid disken. Vi tittar förvirrat på varandra och sen kramas vi, hårt, och jag försöker att inte andas förkylningsbaciller på henne.
”Jag har saknat dig” säger hon. ”Jag saknar dig alltid när du inte är där.”

Och jag undrar om jag sagt det till henne någon gång eller om vi kontakt verkligen börjar få telekinesiska uttryck för precis det där tänker jag om henne, med precis de orden. Min allra bästa vän.

At Home She Feels Like a Tourist

Jag har varit dålig på att uppdatera på sistone, jag vet.

En anledning är att blogger och jag kommer inte överrens och det driver mig till vansinne (ni kan se att texten på de senaste inläggen är lite märkligt formaterat. En annan anledning är a att jag verkligen inte har gjort så mycket på sistone. Mest brottats med en mycket seg förkylning och sett på tv, typ. Och så har jag tagit en sked och rört omkring en del i mitt psyke, men jag vill inte prata om det.

Jag jobbar. Det går bra. Jag går i skolan. Det går sådär. Jag läser en kvällskurs i matte B. Det går åt helvete. Men jag vill inte prata om det heller.

Jag lever för helgerna, de är det enda som betyder något nu. Helgerna med rockklubbar och korsetter och tjock eyeliner – vänner och främlingar, musiken och sorglösheten. Det, och alla andra roliga saker som dyker upp; kryssningen, konserter, Stockholms filmfestival, close up-båten, lösa idéer om resor någon annanstans. Jag vill vara var som helst utom här och nu.

onsdag 11 november 2009

Hold Up the Bathroom So That You Have to Wait

En till tjejtoalett
På Silja Line, två fulla tjejer tog sig in på toaletten, skrattade och stötte emot väggarna med axlarna på vägen.
”Det här är fan skönare en sex!” stönade den ena när hon kissade.
Jag kvävde ett skratt. De knackade i väggen emellan oss, jag knackade tillbaka och de fnittrade förtjust. Vi tvättade händerna. De var ganska fulla, delade glatt med sig diverse detaljer om sina privatliv. De fingrade på min klänning, mitt halsband, min klänning mina strumpbyxor och allting var så himla snyggt och jag var så himla snygg.

Jag älskar tjejtoaletter.

tisdag 10 november 2009

I know You’re Waiting for Your Ship to Come in

Jag har aldrig kryssat utan mina föräldrar, så jag hoppade jämfota av glädje när miss Anka fick tag i gratisbiljetter. Jag åkte med henne, Lisa och Sabina – de har känt varandra i evigheter men jag kände mig inte utanför.

Vi bodde i en hytt utan fönster men den hade en extra spegel istället och det var vi mycket nöjda med. Vi handlade godis och sprit i taxfreen, hängde i hytten och pratade. Övertalade Lisa att inte ha byxor under den slampiga kjolen.

Vi drack. Ett dansband spelade, en ensam kvinna dansade runt och runt alldeles själv. Det var sorgligt och hypnotiserande, hon var där med en man, han köpte drinkar åt henne men satt kvar i sin fåtölj, tittade och tittade.

Vi såg på look alikes uppträda, undvek jobbiga typer och nyblivna artonåringar som ville ragga på oss.

En knäppskalle jagade oss genom korridorerna, vi sprang ifrån honom, förvillade honom och oss själva i alla gångarna. Min hand flög ut, slog i ett räcke när jag sprang i tio centimeter höga klackar, efterlämnade ett ilsket blåmärke.


Tillbaka i hytten, många timmar senare, sov jag som om jag blivit slagen i huvudet. Timme efter timme. De andra var uppe på toaletten i bäckmörkret men jag märkte det inte. De vaknade före mig på morgonen, pratade och började röra sig men jag ignorerade det så länge det bara gick.


Vi åt frukost långt efter att buffén stängt, vid ett kallt fönster, såg ut på kala klippor i stålgrått hav. Vi gick i butiker och sprang runt innan vi återvände till hytten, såg på tv, pratade, packade och sov middag en stund. Sen, på något sätt, kom vi hem.

fredag 6 november 2009

Her Beauty's Vampyric, so Solemn and Stoic

Saker som får mig att tänka.
En kompis’ kompis, vi träffades för någon vecka sen, i en kvart kanske, när jag var på ovanligt dåligt humör. Han vände sig till min vän, sa att han försökt prata med mig men att jag var lite svår att få kontakt med.

Min vän, hon förklarar att jag är svår kring nya människor. Att jag har min inre krets och att allting utanför… jag hatar det inte, men det är mig likgiltigt. Att när man väl kommer nära är jag snäll och varm, men vem som helst är inte välkommen.

Hennes vän, han säger; ”Det vore trevligt om hon släppte in mig tycker jag. Då är hon inte alldeles olik mig ändå. Trots att hon försöker dölja det så strålar hon faktiskt av godhet. Så mycket hann jag se.”

onsdag 4 november 2009

Cover Me

Något jag gillar älskar är när metalband gör covers på hemskt ocoola och gör dem coola. Typ Rihannas Umbrella och Anastacias Paid My Dues (hoho, ”älska att nån tror att den heter ”Paid my dudes”!), Joakim Hilsons astöntiga Vacker utan Spackel. Och, icke att förglömma, gör Marilyn Manson fantastiska saker med Soft Cells Tainted Love, och Annie Lennox’ Sweet Dreams.

Kent har aldrig varit ett favoritband, men jag tänker att ”Dom andra” kunde ju faktiskt en grym låt om man drog upp tempot, och gjorde den tyngre. För texten är ju ganska bra, tänk er detta med rejäla trummor, tung bas och en mörkare, vassare röst - och inget visslande!

”Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta' med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himmlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra”