söndag 11 oktober 2009

Touched by That Amazing Sound

Jag älskar Hardcore Superstar. De är verkligen sinnessjukt bra. Igår fick jag se dem live igen. Jag, Em, Ems pojkvän, Ems brorsa och brorsans kompis virade in oss i halsdukar och tog oss till Fryshuset. Efter en evighet med förbanden H.e.a.t. och Dia Psalma var det äntligen dags.
Utan egentlig ansträngning lyckades jag ta mig långt fram på rekordtid– det gäller att låta andra trycka en framåt, samt glida emellan folk om det blir en öppning. Jag hamnade på andra raden, men bakom en väldigt kort tjej så det var ultimat.

Det är alltid ett jäkla tryck på Hardcore Superstar, men jag lyckades stå kvar genom att knuffa tillbaka, greppa tag i främlingar och bita nån jävel i armen när hans arm tryckte för mycket mot min hals.
Det var verkligen bra, sån fantastiskt hög energi. Men det var sinnesjukt varmt, man var genomblöt och svettpärlorna glänste i ansiktet på folk, håret klibbade mot ansiktet och sminket rann av (varför riktar man strålkastarna mot publiken?) men Jocke regndansade på scenen så allt var grymt. Nästan alla bra låtar spelades, men ingen ”Sophisticated Ladies” (aldrig får jag höra den!) Eric Everywhere (även känd som Young) headbangade ett tag.

Plektrum kastades och jag klättrade med huvudet före över kravallstaketet och knep det. Personalen var inte glad. De pratade med mig med sina mest besvikna vuxenröster om att respektera det avspärrade området. Jag nickade och lovade att aldrig göra om det (HAHA!)Nu har jag plektrum från både Silver och Zino. Wicked cool.

När vi gick hem – klibbiga och utmattade – låg det frost på gräset. Den fina hösten är därmed över. Det kommer bara att gå nedåt härifrån. Jag avnjöt mitt livs bästa dusch, sen räknade jag mina blåmärken, och sov i över tio timmar.

Inga kommentarer: