söndag 30 augusti 2009

And a Little Help Comes in a Little Glass Vial and a Gun Pressed Against Her Anatomy

Åh, igår såg jag en fantastisk film! Jag har ju en svaghet för dystopier och musikaler och Repo - the Genetic Opera var, förutom att vara våldsam och fantastisk och knäpp, både och! En hårdrocksmusikal! En gothmusikal! "Giles" från Buffy och Vampyrerna sjunger! Ogre från Skinny Puppy spelar en karraktär som skär av kvinnors ansikten och bär dem som mask! Paris Hilton förstör inte en film! Joan Jett gör en cameo! Jag dör!

Året är 2056, hela världen har drabbats av en sjukdom där man får organsvikt. Geneco tillhandahåller organen, men så fort du missar en betalning kommer the Repoman och sliter organen ur kroppen på dig medan du fortfarande lever. För att kunna göra operationen får man ett starkt smärtstillande som kallas Zydrate, något som man lätt blir beroende av. Filmens coolaste karaktär Graverobber - gimmiegimmiegimmie!!! - säljer en gatuversion av Zydrate som han utvinner från döda människor.
Filmen är lite sådär kultigt halvdålig på sina ställen och nivån på sångerna lite blandad men den är fylld med cool serieestetik, snygga kläder och allmänt övervåld så det kan man ha överseende med. I can has sequel?

I can has pale, gothic, eyeliner-wearing, graverobbing drugdealer?

lördag 29 augusti 2009

The Book is Read

Jag vet att man inte ska favorisera, men åh Lumabiblioteket är lätt min favorit hittills. Det ligger i Hammarby sjöstad och genom de långsmala fönstren ser man ut för över sjön. Det är nybyggt och litet men har ett bra urval av böcker och massor av film, det ligger ett café vid ingången. Jag hade lagom mycket att göra, men kunde stundtals sitta på min ergonomiska stol och läsa ut ”Högläsaren.”
Det kan vara världens bästa ställe att tillbringa en lördag, faktiskt.

torsdag 27 augusti 2009

I Went to School and I Was Very Nervous

Första seminariet, vi hade läst ”Medusaland” av älskade Sara Stridberg. Min huvudlärare verkar bra, hon påminner om Sue jag hade i Brighton (fast något yngre, och utan samma sylvassa humor och brittiska dialekt.) Vi delades in i grupper för att diskutera den. Jag hamnade i en grupp med en spretfrisyr, en sidecut och två secondhandtröjor (bra mix.) Alla var lite nervösa men låtsades inte om det och ansträngde sig för att vara trevliga. Vi doppade tårna i vattnet för att se vad det här var för människor egentligen, men alla hade på sig sin vänligaste fasad.
Det var intressanta diskussioner, många åsikter, alla hade läst mycket och refererade till allt möjligt. Alla hade djupa insikter om pjäsen. Nåja, alla utom jag, som hade jobbat åtta timmar över natten, sovit fyra och en halv. Jag kände mig som ett barn som precis lär sig prata, som om jag försökte härma andras munrörlser utan att lyckas; varje gång jag öppnade munnen kom underliga ljud ur halsen. Och dregel.

onsdag 26 augusti 2009

It's Impossible!




Ja men då så!

Hell Is... Hockey?

Em, om hur livet kunde varit om hon inte flyttat ifrån småstaden hon kommer ifrån:
"Usch, jag kanske hade varit tillsammans med en hockeyspelare. Och haft en svanktatuering" Hon rös av obehag.

tisdag 25 augusti 2009

There’s Something in the Way She Smiles When She’s Leaving Home and then Arrives

För ett år sedan idag befann jag mig i Brighton. Jag var nitton år gammal och gömde nervositeten i min skinnjacka. Jag skrev i min dagbok att salongsberusade fjärilar fladdrade omkring därunder. Fjärilarna krockade otäckt i magen när jag kramade minsta bror för sista gången. Jag köpte Coca-cola för mina sista svenska pengar, jag ville inte ha något som skramlande påminde mig om vad jag åkte ifrån.
Helt själv fick jag hitta gater och plan och bussar och taxi, men på något mirakulöst sätt hamnade jag i rätt stad. Jag skrev;

”Brighton är en underlig stad. Typiskt engelska, långsmala townhouses, sextiotalshus (lika fula som hemma), enorma skyltar, smala vägar och gränder, regnbågsflaggor, gamla kyrkor. Det är som om det gamla och det nya försöker äta upp varandra.
Husen vittrar sönder men bilarna är nya.”

Jag installerade mig, ganska nervöst, i det främmande rummet som skulle vara mitt. Jag oroade mig för hur det skulle vara i skolan, hur de andra skulle vara och om vi skulle komma överrens. Jag behövde inte oroa mig, för det skulle vi göra. Vi skulle bli så himla bra vänner, vi skulle handla, dansa, dricka, turista, sitta i parker, skratta och gråta, gå längs stranden, pussas, gå på konserter, gå på bio, kramas, shoppa, fira födelsedagar, äta, lyssna på musik, spela spel, göra läxor, göra prov, lära oss saker, spela sporter, leka lekar, analysera det engelska språket och kulturen.

För ett år sedan hade jag tre och en halv månader i England framför mig. Något av det roligaste jag någonsin gjort. Jag visste inte när jag nervöst somnade, att jag skulle ha roligt nästan precis varje dag. Och vissa saker skulle vara så jobbiga att jag nästan gick sönder, men jag skulle aldrig, aldrig önska dem ogjorda ändå.

Jag är nästan avundsjuk på förra årets Fanny, för jag vet att hon har så himla mycket roligt framför sig. Jag vill lugna ner henne inför den första skoldagen, och viska en varning, be henne att göra vissa saker annorlunda. Men det är bäst att låta henne hållas, jag har en känsla av att hon kommer att klara sig fint.

måndag 24 augusti 2009

Don’t Gasp at the Predictable

Kanske är det dags att börja variera sin beställning när:

Jag: Åttabitars sushi, tack.
Han, rynkar pannan och spänner blicken i mig: "Inte tio?"
Jag: Eh, nej, åtta blir bra idag tack.
Han: Oookej. Fyra lax, fyra avokado?
Jag, pekar på pristavlan: Ehh... nej alltså, åttabitarssushin.
Han ser mycket skeptiskt på mig, men antecknar.

söndag 23 augusti 2009

There’s Blood in My Mouth

hugh jackman
see more Lol Celebs


Twilight: Bättre än väntat men fortfarande ganska töntig.

torsdag 20 augusti 2009

Movie Stars and Grand Directors, Silver Screens and MTV’s




Utdrag ur en genomsnittlig BabyStrange/Wikadiskussion, denna gång om "Public Enemies."
Baby Strange säger (23:29)hur var filmen??
Wika säger (23:31):Den var bra! Dock tycker jag inte om handkamera...
Baby Strange säger (23:31):Jag tyckte det funkade i filmen faktiskt. Gav närgången och klaustrofobisk känsla
Wika säger (23:32):Jag förstår varför dom använde det, men jag tycker inte om handkamera. Sällan jag har sett någon göra det snyggt
Baby Strange säger (23:34):Jag tyckte det var snyggt i public enermies
Wika säger (23:35):Personligen så tycker jag bara inte om att se dokumentärstil på film. För mig hör det inte hemma där sålänge det verkligen inte används på ett speciellt sätt. Jag förstår varför man använde det men när jag ser en film så vill jag inte se verkligheten. Jag vill titta bort på en fantasi, en dröm, en annan verklighet och det förstör dokumentärstilen. Men det är bra min personliga prefferens
Baby Strange säger (23:39):Jag är mer intresserad av att vara DÄR, i det ögonblicket, bredvid karaktärerna. Därför gillar jag dokumentärstilen
Wika säger (23:39):Vi vill alla uppnå olika säker när vi ser en film
Baby Strange säger (23:40):indeed
Wika säger (23:40):Men jag tyckte den var jättebra. Depp är alltid toppen
Baby Strange säger (23:43):
Det kan vi iaf enas om

You Thought I Was a Little Mouse

Jag: Jo, det känns bra att börja skolan. Jag menar, det var intrycket jag fick efter en halvtimmes upprop…
Wika: Men hur verkar klassen då?
Jag: Det är svårt att säga. Det gick fyra killar i den, jag är lite chockad, men det bara visar vilka fördomar jag har. Ganska ung klass. Mycket lite halvspretiga men inte egentligen så uppseendeväckande frisyrer, en hel del second hand. Väldigt söder.
Wika: Ah, de där estetklasserna. Det är de gråa mössen och papegojorna.
Jag: ...jag tror jag är en papegoja.
Wika: Ja, inte är du nån grå mus i alla fall.





(Det ska nog gå bra...)


(...men om de stör mig...)



(... så kan jag ju påminna dem vem som står högst upp i näringskedja.
MWAHAHAHAHAHAH!)

I Can't Go to School 'cuz I Ain't Got a Gun

I morgon har jag upprop på min utbildning. Jag är lite nervös, men inte alls på den illamående nivån. Mest rädd är jag för att jag inte ska hitta rätt hus, rätt sal (Södertörns hemsida har ingen som helst information om hur man tar sig vart och inte en enda karta så långt ögat når.) Men jag åker dit i supergod tid förstås, om jag hittar snabbt kan jag alltid sätta mig med min Bodil Malmstenbok och se jävligt intellektuell ut. Det är nämligen höstens look. I vår tänker jag mer… bohem.
Jag försöker hitta kurslitteratur utan att gå i personlig konkurs. Naturligtvis finns det ingenting på blocket, men lyckligtvis har jag efter noggrann infiltration lärt mig hur man utnyttjar biblioteket OCH bokaffärer till fullo. Go me.

Jag är lite uppspelt, har ingen lust att sova. Samma frågor som när man skulle börja första klass snurrar i huvudet; tänk om det är jättesvårt, tänk om lärarna är dumma, tänk om alla är smartare än mig, tänk om jag inte tycker om skolan – men mest av allt – tänk om de andra barnen inte tycker om mig!

Men jag är mest glad. Mest taggad. Mest redo.

tisdag 18 augusti 2009

Vi Drar till Malmöe

Malmö var jätterolig, även om jag var dunderförkyld. Vi hände mycket på Malmöfestivalen, drog runt bland stånd och köpte godis, lyssnade på musik etc. Jag skulle klippt mig men det fanns inte en enda frisör som hade öppet efter 14 en lördag. Vi åt gott. Mimmi jobbade mycket, då låg jag och sov samt läste i min tegelsten ”Sektbarn” (jag hann mer än halvvägs, eftersom jag är så överjävligt produktiv.)
Vi åkte och såg Timbuktu och hörde sjukt många skåningar sjunga ”alla vell till himmelen män ingen vill döe.” Det var roligt och mäktigt.
På vägen hem träffade vi Markus som bor i samma hus som mimmi, fast några våningar upp. Han var full och glad och lovade oss pannkakor dagen efter. Vi tog det med en nypa salt då, men nog väcktes jag morgonen efter av att han dunkade på dörren och skrek; ”VAKNA! PANNKAKOR!” Jag var vimmelkantig av trötthet men mycket tacksam.

Jag hjälpte till med nollningen och skrattade så att jag höll på att dö, och åt sedan middag i kolmörker med ett trevligt gäng av blandade nationaliteter. Mimmi och jag pratade mest med två roliga australienskor.
- Jag umgås alltid med australienskorna första veckorna, sa Mimmi. Men i slutet av terminen hänger jag mer med fransyskorna.
Mimmi skulle ta med dem på aktion dagen efter – de skulle sminkas snyggt och gå på catwalk med stora gravidmagar, men en gång i minuten skulle en av dem falla ner på marken och låtsas vara död. För att uppmärksamma antalet kvinnor som dör i barnafödande, aborter eller komplikationerna där av. Jag kunde inte vara med och det gjorde mig ledsen.

Det är alltid trist att lämna studentkorridorernas härliga gemenskap, men jag vet ju iaf att Malmö står kvar. I september nångång vi ska fira min och Cuongs födelsedagar där, har vi bestämt (eller ja, mest han och Mimmi, men jag är ju, som ni vet, på på det mesta.)

måndag 17 augusti 2009

I Can't Go to School 'cuz I Ain't Got a Gun

I morgon har jag upprop på min utbildning. Jag är lite nervös, men inte alls på den illamående nivån. Mest rädd är jag för att jag inte ska hitta rätt hus, rätt sal (Södertörns hemsida har ingen som helst information om hur man tar sig vart och inte en enda karta så långt ögat når.) Men jag åker dit i supergod tid förstås, om jag hittar snabbt kan jag alltid sätta mig med min Bodil Malmstenbok och se jävligt intellektuell ut. Det är nämligen höstens look. I vår tänker jag mer… bohem.
Jag försöker hitta kurslitteratur utan att gå i personlig konkurs. Naturligtvis finns det ingenting på blocket, men lyckligtvis har jag efter noggrann infiltration lärt mig hur man utnyttjar biblioteket OCH bokaffärer till fullo. Go me.

Jag är lite uppspelt, har ingen lust att sova. Samma frågor som när man skulle börja första klass snurrar i huvudet; tänk om det är jättesvårt, tänk om lärarna är dumma, tänk om alla är smartare än mig, tänk om jag inte tycker om skolan – men mest av allt – tänk om de andra barnen inte tycker om mig!

Men jag är mest glad. Mest taggad. Mest redo.

torsdag 13 augusti 2009

Make it Sound Important, Make it Seem Profound


Det här är skitkul för typ tre personer. Jag älskar det. Mitt tåg till Malmö går 07.21 imorgon. Då kommer jag vara trött.

Eller Träffade Du en Tjej När Du Var På Biblioteket?

Dagens dåliga idé: lägga alla biblioteksböckerna som skulle tillbaka (fjorton stycken, och inga mesiga jag-är-ung-svensk-mediepersonlighet-som-klämmer-ur-mig-140-sidor-för-att-jag-måste-ta-tillvara-på-mina-två-minuter-av-psudokändisskap heller!) i en plastkasse av dålig kvalité. Från mig till tunnelbanan till biblioteket är det max 300 meter. Världens längsta 300 meter! Men, som den äventyrare jag är, gav jag inte upp förrän alla böcker var återbördade till biblioteket.

Åh vilket spännande liv jag lever.

onsdag 12 augusti 2009

I Wrote this Novel Just for You




Precis så.

söndag 9 augusti 2009

'Til We Meet Again...

Så satt vi i Humlegården, mina vänner och jag. Vi åt vindruvor och kex och kycklingsallad. Vi drack vin. Det diskuterades vem som gjort vad, vem som varit var, vem som bytt frisyr och skaffat pojk- eller flickvän. Vem som ledde projekt och vem som bara drog runt, vem som flyttat hemifrån, vem som tatuerat sig och vem som tatuerat sig själv. Vi satt i parken i flera timmar tills hungern drev oss till McDonalds och sedan vidare till en bar. Vi drack drinkar och öl, sedan för mycket tequila. Skrattade och gissade vem som skulle få barn först, var vi skulle vara vid nästa återträff.
Det är otroligt egentligen, att så lång tid kan gå men att man fortfarande kan ha så himla roligt ihop.

lördag 8 augusti 2009

En Gammal Klasskamrat till Mig men Jag Vill Inte Gå på Återträff och Återträffa Dig

Eller; jo.
När jag gick i högstadiet umgicks jag med ett ganska stort gäng. Vi var vid olika tidpunkter en femton, tjugo stycken. Vi hade mycket roligt för oss; fester och picnicar och allsköns aktiviteter. Vi bowlade och åkte på äventyrsbad och vandrade och spelade fotboll och basket. Vi stannade uppe hela nätterna och stal golfbollar. Fem av oss hade full betygspoäng när vi gick ut skolan, alla stipendier utom något enstaka gick till oss när det var skolavslutning. Vi hade nästan alltid roligt och alla var förälskade huller om buller. Där var alla lite märkliga så alla passade in. Vi såg efter varandra, och det var knappast förvånande att jag förlorade oskulden med en av dem.

Men så fort vi slutade skolan förändrades allt. Även om vi varit väldigt nära varandra så tappade vi kontakten nästan genast. Mimmi hade varit min absolut bästa vän, men trots det hade vi nästan ingen kontakt under gymnasiet. Ibland sprang man på varandra i tunnelbanan. Kramades, inspekterade varandra. En gång satt jag mittemot en tjej på Saltsjöbanan och hon kände inte igen mig.

I år har det gått fem år sen vi gick ut högstadiet och spriddes för vinden. Om en timme ungefär ska vi träffas i Humlegården och ha en picnic. Syna varandra och prata om minnen och vad som hänt sen vi sågs senast. Jag kan sätta en femma på att rent utseendemässigt är det nog jag som förändrats mest – när jag gick ut skolan hade jag blont hår till midjan. Sen får vi se vad som hänt med alla andra.

Det är spännande och nervöst och nästan lite otäckt (som första skoldagen.) Men mest känns det väldigt, väldigt roligt.

onsdag 5 augusti 2009

Who Will be the One to Marry Me?

I natt drömde jag att jag skulle vara med i en debatt om homoäktenskap. Jag skulle givetvis debattera för. De flesta drömma verkar vettiga när man drömmer dem, men sen när man ska berätta för någon annan inser man att de var helt utflippade. Dock inte denna. Jag förberedde mig som jag skulle gjort för en riktig debatt; jag gjorde min research, jag bläddrade i biblen efter bra citat, jag pratade med folk som hade olika åsikter.
När jag vaknade var jag utmattad för jag hade ju inte vilat på riktigt, och hade huvudet fullt med olika argument.

tisdag 4 augusti 2009

I Know This Girl, She Likes to Switch Teams

Jag förlorade min Prideoskuld i år. Det var helt otrolig. Jag var helt klädd i vitt för första gången på väldigt många år, vi skulle vara brudar jag och några vänner. Det var lite halvdant väder när vi kom dit och sen skedde det frenetiska letandet efter ett bra flak att gå bakom. Man vill ha ett med musik, men också ett som inte representerar något man inte står för.
Men vi hittade ett bra flak så vi dansade hela vägen till Humlegården, jag hade ont i ansiktet för att jag log så mycket.
Vi tittade på män som såg ut som amazonkvinnor, änglar och djävlar, bara bröst, läder och lack och folk utklädda till sushi. Slashgänget hade lika bra energi från början till slut, skrek övertygat att Harry Potter är homosexuell, homosexuell, homosexuell. Partierna passerade, Centerpartiet såg ut som det trista studentflaket ingen ville åka med. Alla dansade och alla var glada, transorna knep ihop tårna och grimaserade i sina höga klackar.

Något som är fantastiskt med Pride är att man hela tiden träffar folk man känner. Föräldrars vänners barn, nära vänner, kollegor och allt möjliga. Det var ett evigt kramande och vinkande och skrattande. Det var jättekul helt enkelt. Jag ska definitivt gå nästa år, och ha något galnare på mig.