tisdag 10 mars 2009

I Only Wanted To Be Some Kind of Friend

När jag flyttade var jag rädd att jag skulle känna mig ensam. Det var vad alla sa, att det skulle kännas ensamt att bo själv. Jag kommer också från en ganska stor familj (vi är fem) och är så van vid att träffa brorsan när båda vill ha nattmacka vid tvåtiden och att det dunsar omkring en hord tioåringar i hallen.
Så första kvällen drog jag upp täcket till hakan och nästan väntade på ensamheten. Men den kom inte. Den har fortfarande inte kommit.

I och för sig tycker jag om att vara själv. Vara i fred. Ja, vara ensam - fast när jag tänker på det är ensamhet är mer en känsla än ett faktiskt tillstånd. Jag tycker om att läsa och bara vandra omkring hemma, tänka och skriva. Men å andra sidan, är det kanske för att min tid är så väl avvägd. Ibland är jag själv, men ganska ofta umgås jag också.

I fredags (tekniskt sett var det lördag morgon) hade jag filmkväll med bg. Vi såg film, drack vin och pratade fram tills klockan var fem. Då skuttade jag hem igen.

Ellen var på besök i Uppsala och övertalade Vicky att åka några timmar till Stockholm på söndagen. Lisa fungerade som välkomstkommité medan jag låg och sov. De tittade på lägenheten och låg i min säng och så gjorde vi studiebesök på en av mina lokala pizzerior (jag har typ tio.) Så himla roligt med en miniåterförening! Det får mig att hoppas ännu mer att stora återföreningen i Spanien faktiskt blir av.

måndagen var Emma ledig och vi kunde äntligen träffas. Hon hade köpt te (med visdomsord på varje påse!), mjölk, ballerinakakor och kanelsnäckor. Mums! Vi satt i mitt kök i flera timmar och pratade om stort och smått. Det var himla skönt, pusselbitar föll på plats och jag insåg hur mycket jag saknat henne.

Efteråt åkte jag för att se Clint Eastwoods nya film "Gran Torino" med Wika. Vi hann äta alldeles för mycket middag, frysa, prata och titta in på American Apparel också.

Inga kommentarer: