torsdag 31 december 2009

Happy New Year! Happy New Year!

"Happy New Year
May we all have our hopes, our will to try
If we don’t we might as well lay down and die"

/Abba - "Happy New Year"

2009 lämnade mig med en huvudvärk och 2010 dansades in till heavy metal, som det ska vara. Kvällen inleddes med att jag, Emma och Viktor satte oss på tunnelbanan och åkte till Wika. Emma var uppklädd med stort hår och höga klackar. Jag hade dunjacka och mössa med öronlappar, men våra lösögonfransar glittrade ikapp.
Hemma hos Wika hade hon med hjälp av nye pojkvännen lagat upp till festmåltid. Jag, som levt mest på sushi och mackor på sistone blev rörd och tårögd. Vi drack vin och champagne och pratade hela kvällen.

Wika med pojkvän skulle på hemmafest men vi andra ville in till stan. Vi höll andan och räkande till tio hundrafemtio gånger, försökte att inte bli vansinniga på alla fulla sextonåringar som fanns överallt på bussen. Vi gick in på Rocks, det var dyrt men det var hemma.
Den sista låten som spelades 2009 var the final countdown och den första som spelades 2010 var Wild Side. Emma och jag dansade förstås our sweet little asses off.

Vi tittade på O-kult ett tag men ögonlocken började bli tunga. Så efter att de avslutat sitt set gick vi hemåt i kylan. Det var ett bra nyår. Lagom. Skönt att sova och i huvudet räkna upp alla de saker jag ska göra under 2010. Det kommer att bli kickass.

onsdag 30 december 2009

You Take Away My Time

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Började plugga på universitetet.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag ville skriva mer – jag har knappt skrivit något alls, utom i min dagbok.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nope.

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min farmor.

5. Vilka länder besökte du?
Kuba. Danmark. Finland.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
En gnutta kärlek, kanske.

7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Känner instinktivt att jag borde fråga Wika men bläddrar i dagböckerna och försöker själv.

¤ 12:e maj – fick magiskt världens kanske bästa jobb och slapp vara arbetslös. Wiii!
¤ 25:e juni – såg Backyard Babies, Volbeat och Mötley Crüe! AWESOME!
¤ 8:e augusti – återförenades med mina kompisar från högstadiet
¤ 26:e september – firade min födelsedag på Rocks. Hade fruktansvärt kul.

8. Vad var din största framgång 2009?
Jag fick bra jobb i lågkonjunktur, började plugga och överlevde allt jag satte mig för. Jag vågade mer, öppnade mig mer och hade roligare.

9. Största misstaget?
Jag tog mig definitivt vatten över huvudet och jobbade nära nog ihjäl mig i december. För att vara så smart är jag jävligt korkad.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Som vanligt ungefär. Förkylningar, ryggont och hundratusen blåmärken.

11. Bästa köpet?
Finaste underbustkorsetten som jag använder nästan varje gång jag går ut.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, sushi, kläder & smycken

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla grymma konserter. Vännerna (särskilt att vara kombo med Mimmi några månader) Festerna.

14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009?
¤ Inget bra för mig själv – Eldkvarn
¤ Putting out fire with Gasoline – David Bowie
¤ Saints of Los Angels – Mötley Crüe
¤ We don’t celebrate Sundays – Hardcore Superstar (alla år!)
¤ Heartbreak Hotel – John Cale
¤ Double nature – Mustrasch
¤ In distortion we trust – Crucified Barbara
Allt med Volbeat & Deathstars.

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Januari till maj var jag hemskt ledsen och skrev mycket sakligt i mina dagböcker att jag var fullständigt värdelös, men sen dess har det varit nåt sorts alltime high. Frånsett dödsfallen, förstås.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit. Hånglat, tränat, gått på fler konserter & festivaler, städat

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat.

18. Hur tillbringade du julen?
Mycket stillsamt med familjen. Jag somnade på soffan, som alla år.

19. Blev du kär i år?
Neeej.

20. Favoritprogram på TV?
Rock of Love! Och Project Runway.

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Hatar gör jag inte. Men jag är väldigt osams med nån jag gillade i början av året.

22. Bästa boken du läste i år?
Av de 100+ böcker jag tagit mig genom är nog ”Stalins Kossor” det bästa. Den var verkligen sinnessjukt bra. Läs!

23. Största musikaliska upptäckten?
Deathstars, Crucified Barbara (på riktigt) och Volbeat.

24. Något du önskade dig och fick?
Folk har ju hittat på sin fina grejer som jag inte ens visste att jag ville ha. Men jag fick ju en finfin Volbeatskiva av brorsan. Den var mycket önskad, må jag säga.

25. Något du önskade dig men inte fick?
En ny dator, så det köpte jag själv.

26. Årets bästa film?
¤ Inglorious Basterds på bio.
¤ Repo! the Genetic Opera på dvd.

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
På själva födelsedagen gick jag på bio med BabyEm och såg en Miyazakifilm, men tio dagar senare hade jag en askul fest på Rocks.

28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att få veta att Någon är okej.

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Het rocktjej som bara blir snyggare och snyggare!

30. Vad fick dig att må bra?
Vännerna – jag har sån vansinnig tur som har er! Familjen. Musiken. Böckerna.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Graverobber i Repo! men det är ju en karaktär och skådespelaren är inte särskilt snygg annars. Men diverse musiker, som alltid.

32. Vem saknade du?
Jos-e-fin.

33. De bästa nya människorna du träffade?
Grymmaste fyndet 2009 är Miss Anka. Sen gillade jag Julia som jag jobbade med lite, men hon gled som bort. S. är väldigt cool, men hon är så ny att vi får se hur det går. Oh, och Patrik förtås, han är grym han med.

lördag 26 december 2009

I'm 18 and I Like It!

Lillebror är arton år. Stora karln. Myndig. Det är inte riktigt klokt, det känns som om det var alldeles nyligen vi träffades för första gången (mamma är helt övertygad om att han log första gången han såg mig, fast så små barn inte kan le.) Sen plötsligt sköt ungen i höjden och blev hux flux nästan vuxen. Mycket märkligt alltihop.

Nåja, som present från mig ska han iaf invigas i vuxenvärlden vilket i detta fall innebär att gå på konsert med artonårsgräns. Så jag ska köpa honom en öl och ta med honom på 69 Eyes i januari. Är taggad.


Senare:
Om ens lillebror är 18, blir man automatiskt gammal då?

torsdag 24 december 2009

She Came Home for Christmas

Vi hetsar inte upp oss över julen i min familj. Jag jobbade tre timmar, sen åt vi skinka och bytte julklappar (mamma och pappa ska ingenting ha!) såg på Kalle och därefter Wall-E som brorsan fått i julstrumpan. Jag slocknade, traditionsenligt, i soffan ungefär 3 minuter in i Wall-E. Precis lagom. Skönt att slippa "Fanny och Alexander"-julen.

tisdag 22 december 2009

All Those Romantic Things

Jag: ”Så hur går det med Flickan då?”
Vän:: ”Jodå, vi bytte julklappar igår”
Jag: ”Jaså, vad fick hon för nåt?”
Vän: Ett järnkors från andra världskriget"
Jag: ”… vad romantiskt.”

söndag 20 december 2009

Burning the Candle at Both Ends

Candy says: ”I’ve come to hate my body

And all that it requires in this world”

Som sömn och mat och andrum.

lördag 19 december 2009

Tonight Will Go On Forever

Jag sov kanske tre timmar, tog mig upp och jobbade nio timmar i bokhandeln. Det var inte särskilt roligt, alla kunder var stressade och ryckte en i sju olika riktningar, medan huvudet var tungt. Enda vilan fick jag när jag gick på toaletten, slöt ögonen, satt i tystnad med huvudet mot knäna en litenliten stund.

Men hux flux var det över och jag gick hem. Jag skulle till Anchor igen, för att faktiskt se banden om spelade – jag och S missade dem då vi satt på en kvarterspub med några av hennes kompisar innan vi tog oss till Anchor. Jag var helt beredd på att gå själv, men tillslut fick jag sällskap av den här killen. Men vad är det första jag ser när jag kommer in genom dörren om inte Nille och Harris. Blev jätteglad, det var så himla länge sen jag såg dem senast. Så pass länge sen att herr H inte kom ihåg mig – men å andra sidan har vi nog knappast träffats i nyktert tillstånd, så jag förlät honom.

Jag fick hur som helst se mina band och var belåten, även om Killen rörde sig några centimeter närmare mig varje gång förbandets sångare lät sin halvslutna blick glida över mig.
Efteråt hängde med grabbarna, drack cider och snackade skit. Men vilka kommer genom dörren då om inte BabyEm med pojkvän! Glädje! Sen hade vi en fantastiskt rolig kväll, vi satt under taket vid ett bord och pratade, Emma och jag dansade sittande, sjöng med i låtarna vi älskade eller hatade.

Det blir alltid varmt som i en bastu på Anchor, då är det skönt när det snöar utanför. Då kan man gå ut i bara linnet och låta isflingorna smälta mot ens hud. Svalkar en liten stund i alla fall.
Det är så härligt när man förväntar sig att gå själv och stå ensam i ett hörn, men istället kommer en massa vänner och det visar sig bli en grym kväll. Jag ville aldrig att det skulle ta slut, jag ville sitta böjd över de tunga träbordet hela natten, tjafsa om musik och titta på alla människor omkring, men tillslut var jag tvungen att släpa mig hem och fånga några sömntimmar i flykten.

fredag 18 december 2009

Getting to Know You

Anchorhelg! Jag fick blodad tand när jag var där senast, så på fredagen tog jag S under armen och gick dit. S är vän med min kollega som jag var ute och svirade med för någon vecka sen. Vi hittade genast varandra, och så blev det så att vi gick ut ihop en vecka senare. Att skaffa kompisar är lite som att bli kär. Ibland behöver man ett tag på sig för att se hur fantastisk en person är, men med andra är det direkt attraktion. Jag och S var definitivt det senare. Knappt hade hon sagt ett ord innan jag tyckte om henne. Vänskapskemi, kanske.
Vi hade väldigt roligt. Vi pratade och skrattade, kommenterade folk, pratade med totala främlingar, delade på cigaretter i snön utanför. Vi chockerade alla som vi träffade genom att säga att det bara var andra gången vi träffades. Hon drog åt min korsett ordentligt, vi snackade om vilka killar som var snygga (när jag pekade hon gav mig en underlig blick och sa ”men han ser ju jättemärklig ut!” och tittade igen, ”Ja! Hans ögon! Och hans näsa! Herregud!”)

Vi gick precis innan stängning, sprang så snabbt vi vågade över hala isinkapslade gatstenar och fast vi borde missat den hann precis med tunnelbanan.
- It’s a Christmas Miracle! utropade jag.

onsdag 16 december 2009

And We Dance at Festivals


måndag 14 december 2009

We Made it Hard to Breathe and the Air was Thin

Baby Strange säger (23:19):
Den här hösten har jag haft så jävla mycket kul och lärt känna nya människor och vågat lite
Pojke säger (23:20):
Åh..vad härligt att du säger det ^^ Nu vill jag inte trampa dig på tårna något,men det är härligt att du säger det,för jag har fått lite av det intrycket..att du är lite rädd för att våga saker? Vad det gäller människor,liksom. men jag vet inte huruvida det stämmer..hoppas du inte tar illa vid dig
Baby Strange säger (23:22):
Nej det är väl ganska sant
Inte alltid, men särskilt på ett romantiskt plan I s'pose
Pojke säger (23:24):
När det gäller ens hjärta tycker jag man ska vara försiktig.
Baby Strange säger (23:27):
Det finns ju "försiktig" och "bo i en mental bunker 50 meter under jorden" också
Pojke säger (23:28):
Och du skulle säga att du är den senare?
Baby Strange säger (23:29):
Ja.
Pojke säger (23:29):
Men du är väldigt trevlig tycker jag,så...jag vet inte om du kanske grävt dig ur bunkern ?
Baby Strange säger (23:30):
eller också snackar du ner i min luftventil?
Pojke säger (23:31):
Det gör jag gärna, om det inte stoppar ditt syreflöde?
Baby Strange säger (23:32):
Gör helst inte det. Jag behöver syret för att leva.

torsdag 10 december 2009

Not in a Million Years, You're Nasty, Please Leave Me Alone

En av Kollegans vänner, som hängde vid vårt bord försökte på mer eller mindre finkänsliga sätt upplysa mig om att jag skulle gå hem med honom (det började med ”vad gör du imorgon då?” och slutade med ett par rätt så ofina handgester.) Jag var inte sugen. Jag började med att låtsas som om det regnade, avancerade till unvikande svar och avslutade med direkta nej. Inget hjälpte.
Slutligen, en stund efter ett, dunsar han ner på stolen bredvid mig. Han slänger armen om min hals och slår ut min cider.
Jag: ”Det där började ju inte så smidigt.”
Han: ”Nej, nej. Men du, jag ska hem nu.”
Jag, samtidigt som jag torkar upp cider och försöker krångla mig ur grepp: ”Okej. Det var trevligt att träffas”
Han: ”Du ska inte med?”
Jag, tittar på honom: ”Nej.”
Han: ”Säker?”
Jag: ”Ja.”
Han, reser sig upp: ”Okej men om du ångrar…”
Jag: ”HEJ DÅ!”

The Night is Young and I Can't Wait

Kvällen började med glöggfest på jobbet. Jag har aldrig tidigare haft kollegor jag kunnat hänga med, så det här gör mig jätteglad. Vi provade glöggsorter, skrattade och snackade, sen ville den Manlige Kollegan gå ut. Jag var på. Han är också hårdrockare, vi springer på varandra ute ibland men har aldrig gått ut ihop. Det borde ändras på.

Vi drog till Anchor. Målet var, sa han, att vi inte skulle kunna se varandra i ögonen nästa gång vi jobbar ihop. Just det gick dåligt, men allt annat var grymt.
Hans vänner och deras vänner var jätteroliga, det var lätt att komma in, de berömde mina kläder, det var som om vi alltid hängt. Dock visade det sig att Kollegan är hett villebråd på rockklubbar. Jag hade ingen aning, för mig är han samma nördiga sjuttonåring med håret på utväxt som råkade stå bredvid mig på en Monsters of Tributekonsert.

Men i princip alla som passerade ville upplysa mig om hur slampig sagda Kollega var. Jag lyssnade storögt och flinande. Någon brud mätte mig med ögonen när jag stod bredvid honom och en annan tog ett handslag som nästan krossade mina fingrar.
Det var hysteriskt.

Jag hade verkligen roligt, det var så skönt och avslappnat. Sen när jag behövde gå hem övertalade de mig att stanna. Var hemma en stund efter två och var mycket seg när jag jobbade nio timmar dagen efter, men det var så värt.

onsdag 2 december 2009

I Wanna Go Home

Medusa alltså. Jag är inget fan. Det kan vara rätt roligt om man är ett stort gäng, man har ett bord och mycket att snacka om. Men annars, nej. En toalett för alla tjejer? Inte det att jag inte uppskattar att hänga i personalens omklädningsrum, men kom igen. Musiken är helt okej, men om man känner för att dansa känner man plötsligt att man arbetar på en strippklubb! Man dansar på en pytteyta och överallt omkring en står eller sitter det killar som stirrar och stirrar. Jäkla turister.

Det tokraggas så den som vill ligga eller boosta sitt självförtroende och inte har nåt emot sexuella trakasserier har hittat sitt ställe. Men jag slösar hellre mitt liv någon annanstans.

måndag 30 november 2009

Livin' on the Edge of Night

Gothklubb, svartsminkad. Fascinerad av alla vackra människor, deras bleka hy och påmålade ansiktsdrag, deras smala armar, svarta hår, androgyniteten.

På toaletten. Krossat glas i handfatet och på golvet. Flickorna i framför, för fulla för att ens kunna stå rakt. Kommer ut från ena toaletten, en flicka skärsår runt hela överarmen, rakbladslånga och symetriskt ordnade. Nästan som en tatuering.

Och sedan, ur den andra dörren, pojke och flicka, hon gråter bort det svarta sminket.

Och fastän storögt betraktat – ändå på något sätt som hemma.

söndag 29 november 2009

It's Just You and Your Hand Tonight

Inlägg nr 400 handlar om raggningsrepliker använda på Medusa, lördag efter löning, där jag helt omedvetet ställde mig på ställets främsta plats för kvart-i-treragg.

- Snygg Backyard Babies tröja!
Vanligast förekommande. Den är safe men funkar ganska bra; jag snackar gärna om Babies en stund.
Men för i helvete, se till att ni vet vad ni snackar om. Att bara läsa bandnamnet på tröjan räcker inte.

- Var köpte du den där kjolen?
Inte så oskyldigt som det kanske låta. Kjolen är kort, tajt, i lack och av märktet ”Fetish Lip Service.” Jag svarar ”Shock” och bryter fingrarna av dig om du försöker pilla på kjolen.

- Du ser ut som Betty Boop.
Antingen en misslyckad komplimang eller en sk. neg (skillnaden ligger i om man gör det med flit eller inte.) Hur som helst, Neil Strauss hjälper dig inte här, för hä bli inge me de.

- Det är ingen idé att jag ens försöker för du är en sån där döskalleflata va?
Ja. Ja det är jag. Och rabiat manshatare. Gå din väg.


Jag råkade även ut den så kallade Helgonraggningen IRL. (Helgon är ett community för ”alternativa” där man överöses med explicita meddelanden från folk som vill dominera, domineras eller bara få ett gammalt hederligt knull.)
Berusad man, flåsar i mitt öra ”Jag gillar rollspel.”
Jag, drar demonstrativt bort huvudet: ”Bra för dig.”
Berusad man, flåsar i mitt öra: ”Jag kan vara din bitch.”

Eatin' Books and Information

Hade mitt livs första hemtenta. Ångesten var utan ände.

Jag visste inte hur man gjorde och förstod inte frågorna. Det enda jag kunde göra var att sitta böjd som en ostbåge över böcker, dator och papper. Jag tvångsmatade min hjärna med Shakespeare, Calderón och Montaigne. Hetsläste handbokstext. Strök över styken i illgrönt och chockrosa tills jag hade ont i ögonen och verkade ha ord på insidan av ögonlocken.

På något sätt, som i en hallucination blev det klar. Jag har ingen aning om vad jag skrivit eller om det är rätt. Det enda jag vet är att jag skrev tillräckligt långt och att fotnoterna är i ordning. Det får faktiskt vara nog för stunden.

There’s Death in Her Rroom

Jag har aldrig konfronterats med döden. Ingen nära mig har dött, inte ens ett husdjur har jag blivit av med. Döden blev något mytiskt, sånger av människor med djupare känsloliv.

Min farmor dog den sjuttonde novermber. Egentligen var det inte så hemskt, hon var gammal och sjuk och det var väntat. Två dagar senare fick jag höra om en flicka i klassen. Vi gick i samma studiegrupp, jag kände henne inte särskilt väl men tyckte bra om henne. Hon var ganska blyg; hade en mycket liten, men otroligt vacker röst.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag vet fortfarande inte riktigt.

Då är det tur att man har bra vänner. Vänner som kan ruta in en plats och säga; här, här var du; här, här hör du hemma. Särskilt finaste Erika som lyckades få mig att skratta och finaste Emma som höll om mig när jag grät.

måndag 16 november 2009

I Got This One Friend See? And I Love Her More Than I Love Me

Ansikte i en tidning, väntande på mat. Mitt namn uttalat av välbekant röst.
Jag ser upp och ser Emma med pojkvän framme vid disken. Vi tittar förvirrat på varandra och sen kramas vi, hårt, och jag försöker att inte andas förkylningsbaciller på henne.
”Jag har saknat dig” säger hon. ”Jag saknar dig alltid när du inte är där.”

Och jag undrar om jag sagt det till henne någon gång eller om vi kontakt verkligen börjar få telekinesiska uttryck för precis det där tänker jag om henne, med precis de orden. Min allra bästa vän.

At Home She Feels Like a Tourist

Jag har varit dålig på att uppdatera på sistone, jag vet.

En anledning är att blogger och jag kommer inte överrens och det driver mig till vansinne (ni kan se att texten på de senaste inläggen är lite märkligt formaterat. En annan anledning är a att jag verkligen inte har gjort så mycket på sistone. Mest brottats med en mycket seg förkylning och sett på tv, typ. Och så har jag tagit en sked och rört omkring en del i mitt psyke, men jag vill inte prata om det.

Jag jobbar. Det går bra. Jag går i skolan. Det går sådär. Jag läser en kvällskurs i matte B. Det går åt helvete. Men jag vill inte prata om det heller.

Jag lever för helgerna, de är det enda som betyder något nu. Helgerna med rockklubbar och korsetter och tjock eyeliner – vänner och främlingar, musiken och sorglösheten. Det, och alla andra roliga saker som dyker upp; kryssningen, konserter, Stockholms filmfestival, close up-båten, lösa idéer om resor någon annanstans. Jag vill vara var som helst utom här och nu.

onsdag 11 november 2009

Hold Up the Bathroom So That You Have to Wait

En till tjejtoalett
På Silja Line, två fulla tjejer tog sig in på toaletten, skrattade och stötte emot väggarna med axlarna på vägen.
”Det här är fan skönare en sex!” stönade den ena när hon kissade.
Jag kvävde ett skratt. De knackade i väggen emellan oss, jag knackade tillbaka och de fnittrade förtjust. Vi tvättade händerna. De var ganska fulla, delade glatt med sig diverse detaljer om sina privatliv. De fingrade på min klänning, mitt halsband, min klänning mina strumpbyxor och allting var så himla snyggt och jag var så himla snygg.

Jag älskar tjejtoaletter.

tisdag 10 november 2009

I know You’re Waiting for Your Ship to Come in

Jag har aldrig kryssat utan mina föräldrar, så jag hoppade jämfota av glädje när miss Anka fick tag i gratisbiljetter. Jag åkte med henne, Lisa och Sabina – de har känt varandra i evigheter men jag kände mig inte utanför.

Vi bodde i en hytt utan fönster men den hade en extra spegel istället och det var vi mycket nöjda med. Vi handlade godis och sprit i taxfreen, hängde i hytten och pratade. Övertalade Lisa att inte ha byxor under den slampiga kjolen.

Vi drack. Ett dansband spelade, en ensam kvinna dansade runt och runt alldeles själv. Det var sorgligt och hypnotiserande, hon var där med en man, han köpte drinkar åt henne men satt kvar i sin fåtölj, tittade och tittade.

Vi såg på look alikes uppträda, undvek jobbiga typer och nyblivna artonåringar som ville ragga på oss.

En knäppskalle jagade oss genom korridorerna, vi sprang ifrån honom, förvillade honom och oss själva i alla gångarna. Min hand flög ut, slog i ett räcke när jag sprang i tio centimeter höga klackar, efterlämnade ett ilsket blåmärke.


Tillbaka i hytten, många timmar senare, sov jag som om jag blivit slagen i huvudet. Timme efter timme. De andra var uppe på toaletten i bäckmörkret men jag märkte det inte. De vaknade före mig på morgonen, pratade och började röra sig men jag ignorerade det så länge det bara gick.


Vi åt frukost långt efter att buffén stängt, vid ett kallt fönster, såg ut på kala klippor i stålgrått hav. Vi gick i butiker och sprang runt innan vi återvände till hytten, såg på tv, pratade, packade och sov middag en stund. Sen, på något sätt, kom vi hem.

fredag 6 november 2009

Her Beauty's Vampyric, so Solemn and Stoic

Saker som får mig att tänka.
En kompis’ kompis, vi träffades för någon vecka sen, i en kvart kanske, när jag var på ovanligt dåligt humör. Han vände sig till min vän, sa att han försökt prata med mig men att jag var lite svår att få kontakt med.

Min vän, hon förklarar att jag är svår kring nya människor. Att jag har min inre krets och att allting utanför… jag hatar det inte, men det är mig likgiltigt. Att när man väl kommer nära är jag snäll och varm, men vem som helst är inte välkommen.

Hennes vän, han säger; ”Det vore trevligt om hon släppte in mig tycker jag. Då är hon inte alldeles olik mig ändå. Trots att hon försöker dölja det så strålar hon faktiskt av godhet. Så mycket hann jag se.”

onsdag 4 november 2009

Cover Me

Något jag gillar älskar är när metalband gör covers på hemskt ocoola och gör dem coola. Typ Rihannas Umbrella och Anastacias Paid My Dues (hoho, ”älska att nån tror att den heter ”Paid my dudes”!), Joakim Hilsons astöntiga Vacker utan Spackel. Och, icke att förglömma, gör Marilyn Manson fantastiska saker med Soft Cells Tainted Love, och Annie Lennox’ Sweet Dreams.

Kent har aldrig varit ett favoritband, men jag tänker att ”Dom andra” kunde ju faktiskt en grym låt om man drog upp tempot, och gjorde den tyngre. För texten är ju ganska bra, tänk er detta med rejäla trummor, tung bas och en mörkare, vassare röst - och inget visslande!

”Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta' med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himmlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra”

lördag 31 oktober 2009

What Costume Shall a Poor Girl Wear for All Tomorrow's Parties?

Jag gick i kyrkan, önskade mina synders förlåtelse, lyssnade på BabyEms kör. De sjöng ljuvligt, rösterna vibrerade i perfekt samklang mellan kyrkas väggar och gav mig gåshud.

Sen gick jag på fest hos den perfekta värdinnan med Alice i underlandet & Cheschirekatten & en sexig djävul & Agent Smith & en Cowgirl & Gud + Jesus & Captain Obvious & en latexsjuksköterska & lite annat löst folk. Vi drack bål och lekte några lekar och mitt huvud var tungt på söndagen.

fredag 30 oktober 2009

What was She for Halloween?

Kvällen inleddes med Lisa och Olle med tacos, sminkning, påklädning och sci-fifilm med Sylvester Stalone. Sen rusade en pirat, ett hembiträde och en Olle till tunnelbanan och tog oss in till stan. Du såg en gammal bekant, alla andra trodde att han var tjej, du skrattade men fick hålla med om att hans Halloweenkostym var ganska övertygande.

På Rocks, kön oändlig men bekanta ansikten nästan längst fram och snart inne i värmen. Du är snygg i din piratkostym och ivrig på vad du har framför sig. På toaletten, du älskar Rocks toaletter (eller nja, själva toaletterna är ju typ det äckligaste som finns) men alla fina människor du träffar där, tre olika personer upplyser dig om att du har snygg outfit när du är där.

Du står vid baren med Miss A, spanar på folk, bedömer deras utklädnader – många har verkligen ansträngt sig med hemska sår och vansinniga frisyrer och kläder. Du ser några latexsjuksköterskor och skrattar för att du lovade Lisa att det skulle finnas åtminstone en. Du tittar på burleskdrottningen och beundrar hennes mod, men finast tycker du att flickan utklädd till cigarettförsäljare är - bara att komma på idéen!

Du gillar goth helt okej, men finner den omöjlig att dansa till ikväll, det oinspirerade malandet med dina höfter tråkar ut dig. Du går runt, i cirklar, kollar om du känner någon och bara tittar på folk. Jagar skuggan av ett spöke du kanske kände en dimmig natt för flera år sedan.

Gänget splittras redan innan två, men det gör inte så mycket, du hänger med dem som är kvar, de är lite otaggade men du orkar inte bry dig. Du dansar och pratar och skrattar och dricker och gör honnör åt främlingar tills de ska stänga och du måste gå hem. Du har rastlös energi kvar i benpiporna, du går hem på dina klackar och ömma fotsulor, ner för Götgatan, sen hem på avvägar hemåt.


(Men du kan inte somna, för ditt dygn är vänt på sidan och du har plötsligt blivit fruktansvärt rädd för mörkret och allt som vilar där.)

torsdag 29 oktober 2009

I Will Suck You Into the Magic Turbines of the Night

Precis innan jag gick utanför dörren fick jag för mig att jag skulle klippa hellugg igen. Sagt och gjort. Jag har verkligen saknat den. Jag struntar i att den allmänna uppfanningen tycks vara att jag klär bättre i snedlugg.

Jag tog mig iaf till Strand. Det var lite lurigt, för på adressen fanns bara en tillbommad dörr med klubbens affisch. Det är tur att jag varit i Brighton säger jag bara, där alla klubbar låg gömda under strandpromenaden.

Och babes, när ni tvivlar, vänta in någon med rätt stil (läs långhåriga killar) och följ efter dem på säkert avstånd.

Kom in halvvägs genom Gemini Fives gig. Jag är inget stort fan av dem, men de gjorde en bra cover på ”Round, round (like a record)” och deras nya gitarrist tål att tittas på två gånger.

Efter lite joxande bakom en ridå av typen fritids gick så Deathstars på med inlånad trummis.

De såg snygga ut i matchande uniformer och vitmålade ansikten. Sminket rann av under spelningen, glittret kring Whiplashers ögon spreds som tårar och svett över hans ansikte.

Det var ganska lite folk, jag trodde faktiskt att de var större här. Och jag hade trott att publiken mest skulle bestå av snygga, coola tjejer med långt, svart hår och korsetter men det var bara nån enstaka. En snubbe med sedan länge passerat bäst föredatum headbangade bakåt så hans bakuvud slog till min panna, aj.

Men de var coola live, mycket energi. Whiplasher såg med dimmig blick på publiken, ömsom hyschade, ömsom fick den att skrika. Basisten Skinny slängde med sina långa dreads och var den som gjorde de flesta riktigt höga skriken live.

Den forne klasskamraten var riktigt bra, han kunde spela och passade bra på scenen. Rörde sig mycket, fick folk att skrika, gjorde otaliga honnörer. Noterade även att han var piercad i naveln.

Jag gick själv, vilket faktiskt är helt okej. Jag har gillat att leka ensam, men det gjorde mig inte mindre glad att få syn på sångaren i Viktors band som var där och fotade. Jag frågade honom om han inte spelade i Lamia vilket gjorde honom så glad (han mistas tydligen hela tiden för en annan Rockspotfotograf) att han visade mig en massa backstagebilder på Deathstars (mest med bandet som gav långfingret till kameran.)

Jag köpte en t-shirt och kissade innan jag åkte till Harry’s. Det var svinkallt ute och svettigt där inne. Jag hände med mina coola, berusade vänner men utnyttjade deras fylla för att övertala dem att gå med mig på Rocks imorgon.

Harrys ja. Det var inte särskilt spännande där. Lika bra att man slutade gå dit innan det gick helt åt pipsvängen.

Gothic Girl

Jag har fått en fläskläpp. En rejäl sådan. Vet inte hur (antagligen gjorde jag något dumt på jobbet) men ena halvan av underläppen är typ dubbelt så stor som den andra, det ser lite skumt ut men det gör inte ont eller så. Däremot är det lite svårt att prata, särskilt kombinationen "th" kommer inte ut rätt.
Jag försökte köpa biljett på Pet Sounds.
"En biljett till Deffstars tack"
"En biljett till vadå?"
"Goffbandet Deffstars, tack"

Hur det nu gick till så fick jag min Deathstarsbiljett och ska snart måla ögonlocken extra svarta för att gå och lyssna. Jag är astaggad, har lyssnat på deras senaste typ 500,000 gånger. Dessutom gick jag i skolan med gitarristen för evigheter sen så det ska bli lite extra spännande att se om han duger nåt till. Sen ska jag till Harry's för första gången på länge. Det kommer bli en grym kväll. Trots en (till hälften) absurt svullen käft.

onsdag 21 oktober 2009

A Vision of You

Igår kunde jag inte sova. Jag tittade i taket och så började en massa tankar jaga mig, de var inte direkt jobbiga, men de var jävligt många. Så jag hämtade ”Sprickan i ögat” av Maja Lundgren från badrummet och läste ut den tunna boken.
Jag avgudar den. Den handlar om en mycket blyg flicka, Denise, som arbetar i en bokhandel, där hon blir kär i en ung poet som är en av kunderna. Hon föreställer sig ett helt förhållande med honom, hon undviker att läsa om honom i tidningen, vill inte förstöra sin fantasibild. Det är så fruktansvärt vackert och smärtsamt.

”Hon stod inte ut med tanken på att en man skulle ha samma röst när han pratade med någon annan än henne. Att hon inte kunnat höra någon skillnad.

Han borde tala ett främmande språk när hon närmade sig. Ett språk som inte ens de förstod. Han skulle inte rå över det, det skulle bara komma, för att hennes närvaro var så stark.”


Jag har aldrig sett det formulerat så, men det är ljuvligt, för precis så vill man (jag) att det ska vara. Det är drömbilden. Att någon ska ha en röst som används bara för mig.
Det fascinerar mig dessutom mycket med ensidiga kärlekshistorier, där den ena parten bygger upp en bild av den andre, trots att de kanske bara växlat några ord. Det tilltalar mig, jag har livlig fantasi.

Men Denise kolliderar med verklighetens poet, kvinnotjusaren och det står;


”Hon hade ett smycke om halsen. Ska han fingra på det? Ja, så måste det vara. Hon hade det på sig för att han skulle fingra på det. Med sina kletiga fingrar. De dryper av alla flickor han pillat på. Ja, av Denise, Denise också. Lurad. Skändad, glömd.”


Det är så vackert att det sticker i hjärtat. Ni borde verkligen läsa den (särskilt du, Josefin.)

tisdag 20 oktober 2009

I'm Reading that Book but it's Not Too Good

Svara med hjälp av böcker du har i din bokhylla!

Är du man eller kvinna?
Bitch.

Beskriv dig själv
Jag är en sån som bara vill ligga med dig.

Hur mår du?
Open up and Bleed.

Var bor du?
Ett hem vid världens ände

Vart skulle du vilja resa?
Kensington Gardens.

Beskriv dina bästa vänner
Änglar.

Vilken är din favoritfärg?
Svart som Silver

Hurdant väder är det just nu?
Rätt inställning till regn.

Vilken är din favoritårstid?
Vinterdrömmar.

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
Den jag aldrig var.

Vad betyder livet för dig?
Spelar roll.

Hurdant är ditt parförhållande?
Nästa som rör mig…

Vad är du rädd för?
Den mänskliga faktorn.

Vilket råd skulle du vilja ge?
Don’t eat this book!

Hur skulle du vilja dö?
Rock’n’roll suicide

Ditt motto
Dumpa honom!

There Ain’t No Way to Get Me

Att tyda sig själv.
Jag har ganska oläslig handstil. Bokstäverna tenderar att flyta ihop, jag besvärar mig sällan med att ha två bågar i varje litet m – det blir nånstans mellan en och fyra. Att se skillnad mellan a, e och o kräver noggranna studier. Och så fort jag skriver snabbt (som vid en föreläsning, eller när jag har bråttom) ser allt ut som ett EKG.
Nyss försökte jag läsa en text jag skrivit.
“Är det x man kallar dem?” frågar jag mig själv. Och inte med den bästa vilja kan jag se att det står något annat än “shyvmersvid.”
Jag försöker slå upp det, letar stavningsförslag. Stirrar på ordet i flera minuter, försöker gissa mig till vilka andra bokstäver de skulle kunna vara. Shyvmersvid. Shyvmersvid.
Jag släpper blocket. Funderar. Tittar i blocket igen och plötsligt går det upp ett ljus. Styvmorsviol. Förstås.


måndag 19 oktober 2009

Don't Get Your Kind of Music

Musiken på Rocks är av blandad kvalité. Ibland är det fantastiskt från början till slut och man hinner aldrig gå på toa för att man inte vill missa nåt bra. Andra dagar spelar man bara Rammstein. Men det är härligt hur engagerade alla är i musiken. När en bra låt, säg ”Sweet child o’ mine” spelas börjar folk hoppa, kramas, skrika. Man skålar och tar sig för hjärtat för att man blir så glad.


Dessutom har de i DJ-båset ett bra sinne för humor. När ”Living on a Prayer” drar igång stänger de av musiken helt kort precis där Jon Bon Jovi går som högst och hela Rocks sjunger som falskat. Det låter gräsligt, men plötsligt är man i en djup, komisk gemenskap med alla fantastiska, svettiga människor inklämda mellan de röda väggarna.

They'll Write Your Name on the Bathroom Wall

Det blev Rocks gånger två i helgen. Jag skulle kunna berätta om vännerna och hur vi dansade, vad vi pratade om och vilka som var där. Jag kunde berätta vad jag drack eller vad jag hade på mig eller vilka låtar som fick mig att hoppa jämfota av förtjusning eller om killen jag hade ögat på som drog med nån blondin.
Men jag har ingen lust.

Jag vill berätta om toaletter istället. Rocks kan ha Stockholms sunkigaste toaletter. Det finns inga lås på dörrarna. På flera av dem saknas sitsar. Det är fruktansvärt trångt. Toalettpappret tar alltid slut innan kvällen är över, folk spyr i papperskorgen eller handfatet, det är glassplitter på golvet. Men på något sätt händer alltid kvällens mest magiska, intressanta eller fullkomligt irrelevanta saker när man står med korsade ben, ser på sig själv i spegeln, trummar med otåligt med foten.

Fredag.
Jag står framför spegeln, händerna är fortfarande fuktiga för handtorken är dålig. Jag drar frenetiskt hårtestarna mellan fingrarna, rynkar missnöjt på näsan, möblerar om tåtarna.
Späd liten tjej, kort svart hår, händerna i fickorna, ryggen mot toalettdörren.
- Du behöver inte fixa. Du är jättefin i håret.

Lördag.
I kön, kissnödig. Flicka med långt svart hår bättrar på sminket, gör ögonlocken ofattbart svarta. Ett läppglans, ljusrosa och glittrigt, ett kletigt lager över hennes putande mun.
Hon luktar stilla på läppglanset, sträcker sedan under min näsa. Jag andas in.
- Hm, säger hon och luktar igen.
- Mhm, svarar jag och luktar när hon sträcker fram tuben.
- Det där har jag aldrig tänkt på förut, säger hon och sniffar fundersamt.
- Luktar ganska gott, säger jag.
- Ja, säger hon eftertänksamt.
- Syntetisk jordgubbe, typ.
Hon nickar. Toalettdörren öppnas, nån tränger sig förbi oss på den trånga ytan.
Hon, tar ett steg in på toaletten, håller i dörren: ”Du kan vänta här inne om du vill.”

fredag 16 oktober 2009

She's Fresh Outta Diapers!

Äldre dam, behöver hjälp med ett fjärrlån, efter att ha pratat med mig på telefon i några minuter:
"Nej men lilla du, skulle jag få kunna prata med en vuxen nu?"

måndag 12 oktober 2009

I Went to the Concert and I Fought Through the Crowd

Baby Em sa igår, när jag flinande visade upp mitt nyinfångade plektrum: ”Igen?! Herregud, hon fångar alltid plektrum!”

Det var väl att överdriva tyckte jag. Men så idag började jag tänka på saken och jag insåg att jag sett Hardcore Superstar tre gånger – och alla tre gångerna har jag fångat ett plektrum. Det är ju ganska coolt. Och bra att all den där häcklöpningsträningen kan användas till något praktiskt - att hoppa över alla kravallstaket.
Här är alla plektrum jag fångat genom åren, på en läderinbunden Selma Lagerlöfbok (för att jag är en intellektuell rockchick, hell yeah.)




Uppifrån och ner (skolkatalogsstyle: )
1. KYSS. Coverband. Såg på Battle of the Coverbands.
2. Zan Clan. Kneps på “Rest in Sleaze.” Ingen stor souvenir då de kastade ut ungefär 50 stycken.
3. Hjärtformad orange med Dregentryck. Backyard Babies. Brighton.
4. Hjärtformad grön med Nicketryck. Backyard babies. Brighton.
5. Hjärtformad gul med Johantryck. Backyard Babies. Brighton.
6. Grönt. Hardcore Superstar (Thomas Silver.) Peace and Love 2008
7. Rött. Hardcore Superstar (Vic Zino.) Grönan.
8. Svart. Hardcore Superstar (Vic Zino.) Fryshuset igår.

Utöver det har jag även fångat ett Dregenplektrum till som jag gav till Miss Vicky och nåt random plektrum på nån sleazefest som jag gav till Baby Em. So many good times!

söndag 11 oktober 2009

Touched by That Amazing Sound

Jag älskar Hardcore Superstar. De är verkligen sinnessjukt bra. Igår fick jag se dem live igen. Jag, Em, Ems pojkvän, Ems brorsa och brorsans kompis virade in oss i halsdukar och tog oss till Fryshuset. Efter en evighet med förbanden H.e.a.t. och Dia Psalma var det äntligen dags.
Utan egentlig ansträngning lyckades jag ta mig långt fram på rekordtid– det gäller att låta andra trycka en framåt, samt glida emellan folk om det blir en öppning. Jag hamnade på andra raden, men bakom en väldigt kort tjej så det var ultimat.

Det är alltid ett jäkla tryck på Hardcore Superstar, men jag lyckades stå kvar genom att knuffa tillbaka, greppa tag i främlingar och bita nån jävel i armen när hans arm tryckte för mycket mot min hals.
Det var verkligen bra, sån fantastiskt hög energi. Men det var sinnesjukt varmt, man var genomblöt och svettpärlorna glänste i ansiktet på folk, håret klibbade mot ansiktet och sminket rann av (varför riktar man strålkastarna mot publiken?) men Jocke regndansade på scenen så allt var grymt. Nästan alla bra låtar spelades, men ingen ”Sophisticated Ladies” (aldrig får jag höra den!) Eric Everywhere (även känd som Young) headbangade ett tag.

Plektrum kastades och jag klättrade med huvudet före över kravallstaketet och knep det. Personalen var inte glad. De pratade med mig med sina mest besvikna vuxenröster om att respektera det avspärrade området. Jag nickade och lovade att aldrig göra om det (HAHA!)Nu har jag plektrum från både Silver och Zino. Wicked cool.

När vi gick hem – klibbiga och utmattade – låg det frost på gräset. Den fina hösten är därmed över. Det kommer bara att gå nedåt härifrån. Jag avnjöt mitt livs bästa dusch, sen räknade jag mina blåmärken, och sov i över tio timmar.

lördag 10 oktober 2009

Where Bookshelves Help You

(but BabyStrange doesn't.)

Tjusig kvinna: ”Jag ser att det finns hjul på bokhyllan.
Baby Strange, tittar noterar att så är fallet: ”Ja. Ja det har den.”
Tjusig kvinna: ”Skulle du kunna flytta den så att jag kan se havet?”
Baby Strange, tittar på bokhyllan, tittar på fönstret, tittar på avståndet den mycket tunga bokhyllan skulle behöva flyttas: ”Nej. Nej tyvärr.”
Tjusig kvinna: ”Varför inte?”
Baby Strange: ”Sladdarna.”
Tjusig kvinna: ”Vilka sladdar.”
Baby Strange: ”Till lamporna. De får man inte flytta hur som helst”
Tjusig kvinna: ”Åh.”
Baby Strange: ”Tyvärr”

fredag 9 oktober 2009

Take Second Best, Put Me to the Test

Efter att ha oroat mig halvt vansinnig hela veckan har jag äntligen haft min första tenta. Muntlig med ett kort skriftlig begreppsprov. Jag hade inte pluggat särskilt mycket, men jag tror att det gick okej. Förhoppningsvis godkänt i alla fall. Det kändes dessutom som om klassen kom varandra lite närmare i en samlad knut av tentaångest. Och det är ju bra.

måndag 5 oktober 2009

The People on Subways and Trains

Eller Malmö Revisited.

Förlåt för aslångt inlägg. Orkar inte fixa.

Torsdag
Min tunga väska med fyra rejäla luntor om antiken hade trasigt handtag så jag var tvungen att bära den. För jävligt. Bar den till bussen, till pendeln, till klassrummet, till pendeln igen. Åt på Burger King, hittade mitt tåg, hittade min plats och åkte till Malmö. Hade mitt livs bästa tågresa. Gungade genom höstsverige, sov nån timme, njöt av att inte behöva göra något.

Kom till Malmö vid åttasnåret. Släpade väskan hem till Mimmi och var precis i tid för en tacomiddag med alla utbytesstudenterna. Både Mimmi och jag var ganska trötta och hon hade tenta på morgonen, så vi la oss ganska tidigt. Vi pratade ett tag, men sen somnade hon. Jag lyckades också somna efter ett tag, förhoppningsvis kommer jag ställa dygnet rätt.

Fredag
M.s tenta slutade två, jag hade knappt hunnit äta frukost när hon kom hem. Hade sjukt ont i nacken och i musklerna i underarmarna efter att ha släpat på väskan.
M. hade sin brukare på kvällen, vi gick och såg ”Allt för min syster.” Det var en verkligt sorglig film, hela publiken snyftade och snörvlade.
När M. ringde efter en taxi till brukaren, strulade bolaget till det så vi fick vänta en timme och tjafsa nåt för jävligt.

Nåt äckel kom fram för att snacka med oss, M. sa åt honom på skarpen, sköt honom ifrån sig, hotade att ringa polisen. You go girl.
Vi skulle ha gått på en fest med en massa artsy folk men vi var trötta och kalla och det blev sent. Så vi gick hem, drack te, låg i sängen och prata. Mimmi hade hicka, så jag sa att jag skulle ge henne en femma om hon kunde hicka tio gånger till. Hon räknade till tre, sen slocknade hon som ett ljus.

Lördag
Vi vaknade, chockerade över att märka att klockan var nästan tre. Vi hade sovit i nästan tolv timmar och ingen av oss hade vaknat.
Vi åkte till Köpenhamn och hade ett himla flyt. Precis när vi köpt våra biljetter stängde kontoret. Tåget som vi precis skulle ha missat var tre minuter försenat så vi hann med. Det regnade och blåste på oss, Mimmi hade genomvåta tygskor. Vi vimsade runt kring Köpenhamns station ett tag innan vi kom på att vi skulle åka till Christiania. Vi hann precis med bussen – höjden av flyt.

Christiania var spännande. Vacker grafittikonst överallt i klara färger. Massor av stånd – som mest ville sälja haschpipor. Konst lite här och där – bland annat ett enormt snäckskal täckt med spegelskärvor. Vi fikade lite på ett kafé. Det är väl spännande, att man kan leva i ett eget samhälle, mitt i Köpenhamn, och att det ändå kan fungera så pass länge [ett gäng hippies tog över den f.d. militärbasen 1971].
När vi gick ut började det bli mörkt. Vi stannade till lite vid en bar, men enades om att vi skulle röra oss. Det var kolmörkt på alla små vägar och vi ville inte gå vilse. Allting luktade sött och tungt av gräs.

Vi köpte vodka och jäger i en liten närbutik precis utanför Christianias portar. Om man räknar med priset på biljetten enkel väg kostade en flaska Absolut lika mycket som i Sverige. Helt sjukt. Vi köpte på oss lite. Sen tog vi bussen tillbaka till stationen och hann med tåget genom att väldigt James Bondlikt kasta oss mellan dörrarna precis innan de stängdes.

Tillbaka i Malmö köpte vi jättegod kinamat som vi hungrigt åt. Vi hade lite fest för Marcus som skulle iväg för att resa i Europa måndag morgon. Vi var ett ganska stort gäng som lekte några lekar innan vi nångång vid tolvtiden började röra på oss. M. och jag gick på KB, de andra gick på nåt ställe tvärs över vägen. Det var helt okej även om DJn var dålig på att mixa och högtalarsystemet var sådär. Vi delade mina sista öronproppar på mitten för att skydda våra arma trumhinnor.

Efteråt mötte vi de andra och fick skjuts hem av Robin. Det var verkligen himla skönt.
Vi fick för oss att äta lite kinarester vid fyratiden vilket bara fick mig att må illa. Vi låg länge i sängen och skrattade åt allt möjligt, pratade vitt och brett.

Söndag
M. tvingade mig att vakna vid ettiden. Vi åt frukost och sen gav vi oss iväg till Willys för den Svenska Middagen vi skulle ha på kvällen. Det tog femhundra år. Vi tog med oss hela kundvagnen in i korridoren, det verkade enklast så.

Ungefär en timme och fyrtio minuter efter utsatt tid började ett gäng laga massor, massor med kanelbullar (för det var visst kanelbullens dag och sånt firar man på i korridorerna minsann.) Sen tog vi itu med maten; koka potatis, steka strömming, lägga upp lax och sill, göra paj etc. Det tog nog nästan fyra timmar och var jättetrevligt även om jag gick in i väggen lite grann på slutet. Vi var nog mellan tio och femton personer som åt i slutändan, det var jättegott.
Såg ”Fröken Sverige” med utbytesstudenter.

Packade mina saker, fick ångest över alla böcker jag släpat med mig och sen inte läst i.
Sista kvällen ihop. Pratade alldeles för länge, men det var härligt ändå. Det kommer ju dröja tills vi möts igen.

Måndag
Motvilligt men lydigt tog jag mig upp. Åt en apelsin, samlade ihop de sista sakerna, bände upp väskans handtag med en bordskniv och övervåld.
M. föll in och ut i sömn, vi sa hejdå. Jag åkte in till stationen men där kunde jag inte köpa biljetter i automaten. När jag gick till informationen sa de att de trodde att en vagn gått sönder och de behövde alla platser. Asirriterande.
Åkte hem till M. igen. Kröp ner i sängen och snackade ett tag, sen lyckades jag övertala henne att gå upp och hämta middagsrester som vi åt till brunch. Västerbottenspaj, sallad och friterade potatisbollar. Gott. Sen bad jag M. läsa högt ur Emily Dickinssons samlade verk. Hon läste några dikter och jag somnade.

Hon väckte mig vid tolv. Vi samlade ihop oss och åkte till stationen där jag köpte en biljett. Hamnade på en grym plats; åt rätt håll, vid fönstret, vid ett bord. Njutning. Tittade ut på graffiti, kor, hus och räls. Skogen var ett fyrverkeri. Gul och röd och grön. Det var verkligen ljuvligt vackert.

söndag 27 september 2009

I Don’t Breath for Sundays

Dagen efter inleddes med pizzafrukost och skvaller. Vem hade gjort vad igår egentligen? Vi satt i någon timme innan vi återvände till lägenheten där helggästerna packade i ordning.
Em underhöll dem med historier om hur jag var innan de lärt känna mig. Sen följde jag helggästerna till tågstationen där vi blev stående på perrongen och sjöng ”Come let me love you” i säkert tio minuter.
Sen var det roliga över för den här gången, så jag tog mig iväg till nattis för ett trettontimmarspass med gänget.

We Are the Saints, We Signed Our Lives Away

Jag var tvungen att arbeta några timmar så miss Ellen (som åkte hela vägen från Skåne!) fick ta emot miss Vicky. När jag kom hem från jobbet stod de tu och lagade mat. Lax och rotfrukter i ugn (ska man dansa hela natten behöver man ordentlig kost!) De hade köpt en röd duk åt mig och tre röda blommor, mitt hem såg nästan beboeligt ut.

Vi pratade massor förstås, målade tånaglarna, klädde på oss och sminkade oss. Gästerna droppade in i små grupper till vi var ungefär tio personer hemma hos mig. Vi snackade, åt chips, drack. Vid tiotiden snörde miss Ellen in mig i korsetten – hon är verkligen fruktansvärt bra på det! Det blir sjukt tight men ändå kan jag andas hur bra som helst.

Vi skulle ta en buss från Skanstull och vi missade den. Sen skulle vi ta tuben men det hade börjat brinna under en vagn i Gullmarsplan. Då rusade vi och tog en buss till Slussen, varifrån vi gick till Mariatorget. Nån brud med fjädrar på huvudet gjorde en stöt på Ems pojkvän, vilket inte var populärt and the bitch was sent packing.

Trots att det var på håret kom vi in utan att betala och hann köpa happy hour drinkar. Jag drack Jack&cola förstås. Jag lät olika människor dra mig i olika riktningar. Emma och jag startade dansgolvet, vi brydde oss inte om hur vi såg ut, vi hoppade och headbangade och skreksjöng med: "Don’t you say we’re crazy/You don’t know a thing/Just wait until we’re going down in flames!"
Nån kille kom fram till oss och sa ”Ni två är helt jävla galna” med beundrande röst, gav oss flyers till en Halloweenfest – ”Stockholms finest freakshow.”

Fler inbjudna än jag trodde skulle komma dök upp – ett tjugotal kanske, jag räknade inte så noga – och det var förstås fantastiskt roligt. Vi dansade i flera timmar, även om det var lite blandad kvalité på musiken. Jag började snacka med en vacker goth som lutade sig mot väggen som James Dean, men jag sabbade det. Oh well.

Nille köpte mig en sexa whiskey. En bra whiskey tror jag. Den tog där den skulle om man säger. Lisa hade hittat en ring på golvet och belåtet tänkt ”Finders keepers!” men så hade en snubbe frågat henne om hon sett hans förlovningsring. Hon gav tillbaka den och så köpte killen drinkar till henne och Olle hela kvällen. De var belåtna.

Det var allt som allt en awesome kväll. Allt som allt var fyllan bland mina vänner på behaglig nivå, musiken var bra, toaletterna någorlunda fräscha, vännerna grymma förstås och åtminstone en singelvännina fick ligga (yay!)

Samma plats nästa år, darlings?

torsdag 24 september 2009

Gimmie Ice-Cream on My Birthday pt 2

Miss Mickis: "Din mamma var väl invigd i planerna [av överraskningsfesten under "Sent nittiotal" reds. anm.] av undertecknad. Det var en fin dag. Jag vill även minnas tre (!) temakalas hos dig; det första i väldigt låg ålder då jag var utklädd till kanin. Jag minns att glassen var god. Det andra var på temat "Taget ur mammas garderob" och det blev jobbigt med utomhuslekar i långkjol. Det tredje var "Kom som din motsats" och jag hade klätt ut mig till sportbrud. Maria var kille. Se där."

Just ja! Det är tur att jag och Miss Mickis varit vänner i 500 år. Annars skulle jag glömma såna här bra saker. "Kom som din motsats" är ju ett fantastiskt tema! Maria som kille vann priset som bäst utklädd vill jag minnas. Nån annan som också var utklädd till kille tyckte det var orättvist. Jag kommer inte ihåg vad jag var för något på den festen men jag minns den stormönstrade klänning jag hade på "ta något ur din mammas garderob."

Let's Start a Band!


Min första skiva! Jag avgudar den! Verkar precis så djup och deprimerande som jag alltid föreställt mig! Jag älskar ironin mellan bilden och texten, bandnamnet ser så tjusigt ut men jag har ingen aning om vad det betyder. Miss Mickis tipsade, så här gör man:

1 - Go to "wikipedia." Hit “random”or click http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random
The first random wikipedia article you get is the name of your band.
2 - Go to "Random quotations"or click http://www.quotationspage.com/random.php3
The last four or five words of the very last quote of the page is the title of your first album.
3 - Go to flickr and click on “explore the last seven days”or click http://www.flickr.com/explore/interesting/7days
Third picture, no matter what it is, will be your album cover.4 - Use photoshop or similar to put it all together.

Gimmie Ice-Cream on My Birthday

På lördag ska jag fira min födelsedag "på riktigt" och det fick mig att tänka på mina tidigare födelsedagar. Dock gjorde mitt dåliga minne att jag bara kan komma ihåg tre födelsedagar bakåt - och det nästan bara för att jag fört dagbok sen 2006. Och sen en från när jag var yngre som finns extra tydligt i mitt minne. Det här är ju för sorgligt, så jag undrar om nån kommer ihåg om vi gjort nåt tidigare år?

2008 (20) hade jag inte varit i Brighton en månad ens och lite oroad över att någon över huvudtaget skulle komma ihåg min födelsedag. Men alla verkade ha kommit ihåg, på lunchen sjöng alla och jag fick en flaska Jack Daniels av mina klasskompisar. Vi åkte till Chichester med skolan, vi gick på en mur och tittade in i folks trädgårdar, sen lyssnade vi på en gudstjänst.
När jag sen kom in i Pavillion (vår fritidsgård på skolan) hade de andra gjort en överraskningsfest för mig. Det satt lappar på väggarna som sa grattis på en tio språk, de hade tårta med en massa små ljus i och vin. Jag bländades av tusen kamerablixtar och försökte att inte skratta fult på alla foton. Jag var så himla glad och överraskad att jag aldrig ville gå hem.
Så här fint var det.

2007 (19) hade jag svår åldersnoja och svart hår. Men finaste Emma hade ordnat en överraskningsfest för mig hemma hos Cissi. Jag fick gå dit i ögonbindel, de snurrade mig och knuffade mig fram och tillbaka så att jag var fullständigt disorienterad, snubblade hela vägen. Jag fick massor av fina saker den här födelsedagen, men det absolut bästa var piercingen.
Vi lekte lekar och sen skulle vi gå ut, men då bestämde sig somliga för att dra sin väg utan att säga till och göra sig helt okontaktbara. Hm. Men en väninna till mig träffade sin pojkvän under den turen så det får väl vara värt det. Och piercingen är nog den bästa födelsedagspresent jag fått.
Jag skrev inget om födelsedagen i bloggen, men om min åldersnoja kan ni läsa här:

2006 (18)Jag hade kört ut hela familjen till landstället så att jag kunde ha en fest. Det var en blandning av mina nya vänner från gymnasiet och några gamla vänner från Kunskapsskolan, vi var något färre än 20 stycken. Då jag inte druckit alkohol tidigare passade jag på att prova vin, champagne, drinkar, cider – vad folk än hade med sig men magiskt nog blev jag inte för full. Vi åt och pratade och lekte sanning eller konsekvens.
Mina förälrar betalade flyg och hotell så att jag kunde åka till London med Wika under höstlovet.
Sent nittiotalNån gång skulle jag och sova över hos Mickis, men mamma propsade på att jag skulle ta på mig en fin klänning. Jag förstod inte poängen men lydde. Väl där var halva klassen där. Jag hade inte haft den ringaste aning och blev förstås överförtjust. Vi dansade och åt en massa chips, säkert lekte vi några lekar också. Jag fick väldiga mängder presenter. Jag alltid får en väldigt varm känsla i magen när jag tänker på det.

måndag 21 september 2009

There's Too Much Noice!

Idag, en bit ut med röda linjen, dansade folk på våningen över min arbetsplats. Det dunkade i väggarna och taket, en lampa skallrade. Någon låste in sig på toaletten och skrek i sin mobiltelefon under 20 minuter. Jag tror han kände sig orättvist behandlad av en bokklubb.

Dry Poetic Drivel

Längst bak i en anteckningsbok.

Solkysst hy och blonda fjun

många rader träpälor

och därinunder, sjukhusvitt

stigar löpa kors och tvärs,

ut i ingenting

Kryss och cirklar

- en bortglömd skrift,

din smärtas språk

lördag 19 september 2009

She Lost Her Way Here, She Disappeared

Igår försvann jag. Jag skulle varit på jobbet klockan 14 men blev försenad. Det är verkligen hemskt för jag är i princip aldrig försenad (till jobbet, ska vi kanske tillägga här.) Och de gånger jag har varit sen har det alltid rört sig om max 3 minuter. Men ibland går saker och ting helt enkelt inte som på räls.

När jag väl anlände, en 15-20 minuter försenad med andan i halsen, hade de vänt upp himmel och jord för att hitta mig, t.o.m. ringt hem till min pappa. Dessutom märkte inte kvinnan som ringde att jag kommit in så mina föräldrar var rejält oroliga när de ringde upp och frågade om jag kommit till rätta en halvtimme senare. De hade försökt ringa mig men jag hade förstås låst in min mobiltelefon i skåpet.

När jag ringde mamma sa hon att vem som helst annars hade hon bara trott varit lite sen men jag är ju alltid i tid. Så hade hon börjat räkna timmarna sen vi hördes av senast (mer än ett dygn) och blivit alldeles kall. Men jag är alltså vid liv.
Även solen har sina fläckar, tydligen.

fredag 18 september 2009

What are You, My Twin?

Märkte idag att en kille i min klass är född samma år och samma dag som jag. Hur coolt är inte det?! Min svarta tvillingbrorsa, typ!

onsdag 16 september 2009

She Just Turned Twenty-one, She Didn't Care to Hang Around

Jag är 21 nu. Det känns som en bra ålder faktiskt. Ingen åldersnoja, vem har tid för det när man är ung och vacker och rastlös?

Det är roligt att fylla år även om jag saknade att bli väckt av hela familjen och få sängen full av paket. Det var en massa liv i mobilen och på facebook, jag tror aldrig att så många kommit ihåg min födelsedag faktiskt så tack raringar.


Miss Emma kom över. Hon gav mig en massa fina presenter så att jag kan vara extra het vid det officiella firandet nästa vecka. Vi åt en hamburgare och gick på bio för att se sötaste "Ponyo" av älskade Miyazaki. Det var underbart.



söndag 6 september 2009

How Many Frogs Do I Have to Kiss?

På landet med familjen hela helgen. Även om jag är allergisk mot ungefär allt utan för tullarna (rent fysiskt alltså) var det underbart att umgås med dem igen. Minsta bror som är tio år yngre än mig har skjutit i höjden och är bara tio centimeter kortare än mig, han har två storlekar större skor. Vi tömde några rumn på möbeler för att golven skulle slipas, saker skulle bäras upp på vinden. Vi firade min födelsedag tio dagar i förväg för att alla var samlade, jag fick en massa fina presenter bl.a. en underbar, röd mikrovågsugn.

På mitt land finns det stora, tjocka grodor som kryper runt i rabatterna med ett missbelåtet ansiktsuttryck. Men ungarna är fruktansvärt söta, pyttesmå och lite klibbiga. När jag var liten brukade jag fånga dem, känna dem sprattla mellan fingrana, klappa deras små brungröna ryggar. Men jag pussade dem aldrig. Jag var helt enkelt aldrig den sortens flicka.

lördag 5 september 2009

Yeah, I Used to Be a Dancer at the Local Strip Club

Obersvation på Medusa, fredag natt:
Killar är mycket mer intresserade av stripsstången än tjejer. Och killarna gör snyggare snurrar och mycket mer avancerade trick.

fredag 4 september 2009

It Sounds Pretentious but it’s True

Jag trodde aldrig jag skulle känna så här, men ibland när jag är i skolan tänker jag "Är jag verkligen pretientiös nog för det här?"

torsdag 3 september 2009

I Went to School and I Was Very Nervous pt 2

Så... alla som börjar på universitetet känner sig korkade första veckan va? Jag menar, ingen börjar väl skolan och tänker "jävlar vad smart jag är och jävlar vad dumma alla andra är?" Right? Right?!

onsdag 2 september 2009

I Got Your Phone Number Written in the Back of My Bible


Idag köpte jag en min första handbok. 800 spänn (1,8 sidor för varje krona!) gick den på men den används i princip i varenda kurs så det är bara att bita ihop och vara glad. "Texter - från Sapfo till Strindberg" heter den. "Den är ungefär 1500 sidor tjock, tätskriven och pytteliten text. Vikten skulle jag uppskatta till strax under 3 kilo.

Jag läser om antiken nu. Det tar emot, för antikens litteratur är, om inte dålig, väldigt svårgenomkomlig. Den dramatiska strukturen var inte riktigt uppfunnen på Aischylos tid, så allting är ganska rörigt och den dramatiska höjdpunkten tycks ibland icke-existerande. Intressant är dock att man på den här tiden, inte sade "jag ska sjunga" utan snarare "sånggudinnan ska sjunga genom mig." Att jaget skulle vara en konstruktion av den skriftliga kulturen.

Bibeln, som jag läser korta stycken av i samma veva, är mycket intressantare i alla fall ur språklig och berättarteknisk synpunkt. Den är intressantare, mindre körstycken inblandade. Och även om persongalleriet är omfattande och är det många växlingar på kort tid är den tydligt kapitelindelad. Jämförelsen å andra sidan kan vara orättvis, då de grekiska tragedierna är baserade på muntlig traditon och Bibeln mer på den skriftliga.

Höga visan är otroligt fin tycker jag varje gång jag läser den. Visst känns det lite lustigt att jämföra bröst vid killingar, men bara att den börjar med "Kyssar vill jag dricka ur hans mun!" Så vackert.

Cool, Calm, Collected

Idag skulle jag köpa studentkort på pressbyrån. Det fick jag inte utan intyg (det visste jag, men jag tänkte att jag i alla fall kunde testa.) Problemet var att när tjejen i kassan frågade hade hon redan dragit pengarna från mitt konto. Hon skulle föra tillbaka dem och råkade då föra över en större summa pengar.
All hell broke lose. Hon fick ringa chefer och försökte göra allt möjligt. Hon gav mig rätt summa pengar tillbaka med förhoppningen att jag skulle kunna överföra resten. Men så pass mycket pengar hade jag inte på kortet. Mer samtal till chefer, sen samtal med min bank som kunde överföra pengar så jag kunde betala tillbaka dem. Jag var nog där i 40 minuter. I slutändan fick jag inget studentkort och dessutom håller Pressbyrån ungefär 5000 kronor gisslan tills på fredag.

Men jag var så lugn. Så samlad. Jag skrämde nästan mig själv. Jag skrek inte. Jag skällde inte. Jag bara stod vid bänken, jag ringde mina samtal. När flickan fick något panikslaget i blicken, lugnade jag henne. Hon bad om ursäkt ungefär 1000 gånger.
"Det är lugnt" sa jag zenlikt. "Det kunde ha hänt vem som helst."
Hon såg nervöst på mig, tackade för att jag inte skällde.
"Det är sånt som händer" sa jag.
För, det är ju faktiskt det. Även om det var hennes fel så skulle det inte gått snabbare om jag börjat skälla på henne. Det känns bättre - men löser ingenting. Så jag var lugn som en filbunke, nej jag var filbunken.

Learn to Sing Along

Min granne på våningen ovanför, vi har inte växlat mer än kanske femton ord sen jag flyttade in, men det känns som om vi känner varandra mycket väl. Då jag hör mycket av det han har för sig, ovanpå mitt tak.
Han gillar hiphop och ibland har han efterfest mitt i veckan.
Nu har han tydligen fått för sig att han ska lära sig sjunga också. I tid och otid pressas några försiktigt artikulerade, falska strofer ner till mig. Ibland låter det helt okej, men för det mesta får det mig att börja fnittra.

Update: 22:31
Nu ser han antingen på en film med coola effekter, eller försöker starta ett mindre jetplan.

I Even Like the Birthday Presents You Get Me

Snart fyller jag år, önskelista har efterfrågats, så här får ni en.

1) Fashionstatements
¤ Nitar. Armband, halsband, skärp. De går sönder, försvinner på konserter och det finns inget som heter "för mycket nitar"!

¤ Bandprylar. Pins, t-shirts, badges etc. Velvet underground, Blondie, Garbage, Doors, Led Zeppelin, Hole, Rolling Stones, Libertines, Hardcore Superstar, Backyard Babies, Iggy Pop, Patti Smith, Pink Floyd, Alice Cooper osv, osv.

¤ Fina anteckningsböcker. De tar alltid slut.

2) Music & Movies
Jag behöver upptäcka nya saker.

3) She reads too many books!
Jag älskar böcker men man har beklagat sig över att det är svårt att köpa till mig, så jag ska försöka göra det lättare för er.

¤ Serier. Väldigt enkelt för jag har inte läst något alls. Är mest sugen på något våldsamt och snyggt typ Allan Moore eller Frank Miller.

¤ Joyce Carol Oates. Kanske världens bästa författare som dessutom släppt typ 500 böcker. Jag har/har läst "Fallen", "Bittert som mitt hjärta", "After the wreck I picked myself up, spred my wings and flew away," "Blonde" och "Mörkt vatten." Fritt fram på de återstående 495 alltså.

¤ Sylvia Plath. Har ingen av hennes dikt- eller novellsamlingar.

¤ Rockbiografier. Jag har allt Neil Strauss skrivit. Men har t.ex. ingenting om favoritband som the Doors och Pink Floyd.

¤ Twilightserien. Helst på engelska. De svenska titlarna driver mig till vansinna.

Följande författare för jag har mer eller mindre allt de givit ut, så hoppa över: Marie Hermansson, Bodil Malmsten, Marian Keys (yup,) John Ajvide Lindqvist. Om ytterligare tips mot all förmodan behövs kan alla som vet mitt fullständiga namn gå in på Boktipset.se och kolla upp mig.

Joråsattem.

tisdag 1 september 2009

Just You Wait Until I Get You Home

En väninna kom över och hjälpte mig montera den bok/tvhylla jag köpte för lite mer än en månad sen. Efter några om och men lyckades vi montera ihop alla de svarta trädelar som legat utspridda i mitt stora rum. Efter några timmars montering satte vi upp en affisch där tvn ska stå sen, lp-skivor, alla filmer och skivor samt ett par böcker.

Vänninan, suckar belåtet: "Änligen Fanny! Ditt hem är faktiskt knullbart nu"
Jag: "Inte för att det hindrade dig..."
Hon: "Äsch det var faktiskt bara knullbart för en kväll. Men nu så. Nu kan du ju ta hem folk!"
Jag: "Kanske till och med i dagsljus."
Hon: "Snart så."

söndag 30 augusti 2009

And a Little Help Comes in a Little Glass Vial and a Gun Pressed Against Her Anatomy

Åh, igår såg jag en fantastisk film! Jag har ju en svaghet för dystopier och musikaler och Repo - the Genetic Opera var, förutom att vara våldsam och fantastisk och knäpp, både och! En hårdrocksmusikal! En gothmusikal! "Giles" från Buffy och Vampyrerna sjunger! Ogre från Skinny Puppy spelar en karraktär som skär av kvinnors ansikten och bär dem som mask! Paris Hilton förstör inte en film! Joan Jett gör en cameo! Jag dör!

Året är 2056, hela världen har drabbats av en sjukdom där man får organsvikt. Geneco tillhandahåller organen, men så fort du missar en betalning kommer the Repoman och sliter organen ur kroppen på dig medan du fortfarande lever. För att kunna göra operationen får man ett starkt smärtstillande som kallas Zydrate, något som man lätt blir beroende av. Filmens coolaste karaktär Graverobber - gimmiegimmiegimmie!!! - säljer en gatuversion av Zydrate som han utvinner från döda människor.
Filmen är lite sådär kultigt halvdålig på sina ställen och nivån på sångerna lite blandad men den är fylld med cool serieestetik, snygga kläder och allmänt övervåld så det kan man ha överseende med. I can has sequel?

I can has pale, gothic, eyeliner-wearing, graverobbing drugdealer?

lördag 29 augusti 2009

The Book is Read

Jag vet att man inte ska favorisera, men åh Lumabiblioteket är lätt min favorit hittills. Det ligger i Hammarby sjöstad och genom de långsmala fönstren ser man ut för över sjön. Det är nybyggt och litet men har ett bra urval av böcker och massor av film, det ligger ett café vid ingången. Jag hade lagom mycket att göra, men kunde stundtals sitta på min ergonomiska stol och läsa ut ”Högläsaren.”
Det kan vara världens bästa ställe att tillbringa en lördag, faktiskt.

torsdag 27 augusti 2009

I Went to School and I Was Very Nervous

Första seminariet, vi hade läst ”Medusaland” av älskade Sara Stridberg. Min huvudlärare verkar bra, hon påminner om Sue jag hade i Brighton (fast något yngre, och utan samma sylvassa humor och brittiska dialekt.) Vi delades in i grupper för att diskutera den. Jag hamnade i en grupp med en spretfrisyr, en sidecut och två secondhandtröjor (bra mix.) Alla var lite nervösa men låtsades inte om det och ansträngde sig för att vara trevliga. Vi doppade tårna i vattnet för att se vad det här var för människor egentligen, men alla hade på sig sin vänligaste fasad.
Det var intressanta diskussioner, många åsikter, alla hade läst mycket och refererade till allt möjligt. Alla hade djupa insikter om pjäsen. Nåja, alla utom jag, som hade jobbat åtta timmar över natten, sovit fyra och en halv. Jag kände mig som ett barn som precis lär sig prata, som om jag försökte härma andras munrörlser utan att lyckas; varje gång jag öppnade munnen kom underliga ljud ur halsen. Och dregel.

onsdag 26 augusti 2009

It's Impossible!




Ja men då så!

Hell Is... Hockey?

Em, om hur livet kunde varit om hon inte flyttat ifrån småstaden hon kommer ifrån:
"Usch, jag kanske hade varit tillsammans med en hockeyspelare. Och haft en svanktatuering" Hon rös av obehag.

tisdag 25 augusti 2009

There’s Something in the Way She Smiles When She’s Leaving Home and then Arrives

För ett år sedan idag befann jag mig i Brighton. Jag var nitton år gammal och gömde nervositeten i min skinnjacka. Jag skrev i min dagbok att salongsberusade fjärilar fladdrade omkring därunder. Fjärilarna krockade otäckt i magen när jag kramade minsta bror för sista gången. Jag köpte Coca-cola för mina sista svenska pengar, jag ville inte ha något som skramlande påminde mig om vad jag åkte ifrån.
Helt själv fick jag hitta gater och plan och bussar och taxi, men på något mirakulöst sätt hamnade jag i rätt stad. Jag skrev;

”Brighton är en underlig stad. Typiskt engelska, långsmala townhouses, sextiotalshus (lika fula som hemma), enorma skyltar, smala vägar och gränder, regnbågsflaggor, gamla kyrkor. Det är som om det gamla och det nya försöker äta upp varandra.
Husen vittrar sönder men bilarna är nya.”

Jag installerade mig, ganska nervöst, i det främmande rummet som skulle vara mitt. Jag oroade mig för hur det skulle vara i skolan, hur de andra skulle vara och om vi skulle komma överrens. Jag behövde inte oroa mig, för det skulle vi göra. Vi skulle bli så himla bra vänner, vi skulle handla, dansa, dricka, turista, sitta i parker, skratta och gråta, gå längs stranden, pussas, gå på konserter, gå på bio, kramas, shoppa, fira födelsedagar, äta, lyssna på musik, spela spel, göra läxor, göra prov, lära oss saker, spela sporter, leka lekar, analysera det engelska språket och kulturen.

För ett år sedan hade jag tre och en halv månader i England framför mig. Något av det roligaste jag någonsin gjort. Jag visste inte när jag nervöst somnade, att jag skulle ha roligt nästan precis varje dag. Och vissa saker skulle vara så jobbiga att jag nästan gick sönder, men jag skulle aldrig, aldrig önska dem ogjorda ändå.

Jag är nästan avundsjuk på förra årets Fanny, för jag vet att hon har så himla mycket roligt framför sig. Jag vill lugna ner henne inför den första skoldagen, och viska en varning, be henne att göra vissa saker annorlunda. Men det är bäst att låta henne hållas, jag har en känsla av att hon kommer att klara sig fint.

måndag 24 augusti 2009

Don’t Gasp at the Predictable

Kanske är det dags att börja variera sin beställning när:

Jag: Åttabitars sushi, tack.
Han, rynkar pannan och spänner blicken i mig: "Inte tio?"
Jag: Eh, nej, åtta blir bra idag tack.
Han: Oookej. Fyra lax, fyra avokado?
Jag, pekar på pristavlan: Ehh... nej alltså, åttabitarssushin.
Han ser mycket skeptiskt på mig, men antecknar.

söndag 23 augusti 2009

There’s Blood in My Mouth

hugh jackman
see more Lol Celebs


Twilight: Bättre än väntat men fortfarande ganska töntig.

torsdag 20 augusti 2009

Movie Stars and Grand Directors, Silver Screens and MTV’s




Utdrag ur en genomsnittlig BabyStrange/Wikadiskussion, denna gång om "Public Enemies."
Baby Strange säger (23:29)hur var filmen??
Wika säger (23:31):Den var bra! Dock tycker jag inte om handkamera...
Baby Strange säger (23:31):Jag tyckte det funkade i filmen faktiskt. Gav närgången och klaustrofobisk känsla
Wika säger (23:32):Jag förstår varför dom använde det, men jag tycker inte om handkamera. Sällan jag har sett någon göra det snyggt
Baby Strange säger (23:34):Jag tyckte det var snyggt i public enermies
Wika säger (23:35):Personligen så tycker jag bara inte om att se dokumentärstil på film. För mig hör det inte hemma där sålänge det verkligen inte används på ett speciellt sätt. Jag förstår varför man använde det men när jag ser en film så vill jag inte se verkligheten. Jag vill titta bort på en fantasi, en dröm, en annan verklighet och det förstör dokumentärstilen. Men det är bra min personliga prefferens
Baby Strange säger (23:39):Jag är mer intresserad av att vara DÄR, i det ögonblicket, bredvid karaktärerna. Därför gillar jag dokumentärstilen
Wika säger (23:39):Vi vill alla uppnå olika säker när vi ser en film
Baby Strange säger (23:40):indeed
Wika säger (23:40):Men jag tyckte den var jättebra. Depp är alltid toppen
Baby Strange säger (23:43):
Det kan vi iaf enas om

You Thought I Was a Little Mouse

Jag: Jo, det känns bra att börja skolan. Jag menar, det var intrycket jag fick efter en halvtimmes upprop…
Wika: Men hur verkar klassen då?
Jag: Det är svårt att säga. Det gick fyra killar i den, jag är lite chockad, men det bara visar vilka fördomar jag har. Ganska ung klass. Mycket lite halvspretiga men inte egentligen så uppseendeväckande frisyrer, en hel del second hand. Väldigt söder.
Wika: Ah, de där estetklasserna. Det är de gråa mössen och papegojorna.
Jag: ...jag tror jag är en papegoja.
Wika: Ja, inte är du nån grå mus i alla fall.





(Det ska nog gå bra...)


(...men om de stör mig...)



(... så kan jag ju påminna dem vem som står högst upp i näringskedja.
MWAHAHAHAHAHAH!)

I Can't Go to School 'cuz I Ain't Got a Gun

I morgon har jag upprop på min utbildning. Jag är lite nervös, men inte alls på den illamående nivån. Mest rädd är jag för att jag inte ska hitta rätt hus, rätt sal (Södertörns hemsida har ingen som helst information om hur man tar sig vart och inte en enda karta så långt ögat når.) Men jag åker dit i supergod tid förstås, om jag hittar snabbt kan jag alltid sätta mig med min Bodil Malmstenbok och se jävligt intellektuell ut. Det är nämligen höstens look. I vår tänker jag mer… bohem.
Jag försöker hitta kurslitteratur utan att gå i personlig konkurs. Naturligtvis finns det ingenting på blocket, men lyckligtvis har jag efter noggrann infiltration lärt mig hur man utnyttjar biblioteket OCH bokaffärer till fullo. Go me.

Jag är lite uppspelt, har ingen lust att sova. Samma frågor som när man skulle börja första klass snurrar i huvudet; tänk om det är jättesvårt, tänk om lärarna är dumma, tänk om alla är smartare än mig, tänk om jag inte tycker om skolan – men mest av allt – tänk om de andra barnen inte tycker om mig!

Men jag är mest glad. Mest taggad. Mest redo.

tisdag 18 augusti 2009

Vi Drar till Malmöe

Malmö var jätterolig, även om jag var dunderförkyld. Vi hände mycket på Malmöfestivalen, drog runt bland stånd och köpte godis, lyssnade på musik etc. Jag skulle klippt mig men det fanns inte en enda frisör som hade öppet efter 14 en lördag. Vi åt gott. Mimmi jobbade mycket, då låg jag och sov samt läste i min tegelsten ”Sektbarn” (jag hann mer än halvvägs, eftersom jag är så överjävligt produktiv.)
Vi åkte och såg Timbuktu och hörde sjukt många skåningar sjunga ”alla vell till himmelen män ingen vill döe.” Det var roligt och mäktigt.
På vägen hem träffade vi Markus som bor i samma hus som mimmi, fast några våningar upp. Han var full och glad och lovade oss pannkakor dagen efter. Vi tog det med en nypa salt då, men nog väcktes jag morgonen efter av att han dunkade på dörren och skrek; ”VAKNA! PANNKAKOR!” Jag var vimmelkantig av trötthet men mycket tacksam.

Jag hjälpte till med nollningen och skrattade så att jag höll på att dö, och åt sedan middag i kolmörker med ett trevligt gäng av blandade nationaliteter. Mimmi och jag pratade mest med två roliga australienskor.
- Jag umgås alltid med australienskorna första veckorna, sa Mimmi. Men i slutet av terminen hänger jag mer med fransyskorna.
Mimmi skulle ta med dem på aktion dagen efter – de skulle sminkas snyggt och gå på catwalk med stora gravidmagar, men en gång i minuten skulle en av dem falla ner på marken och låtsas vara död. För att uppmärksamma antalet kvinnor som dör i barnafödande, aborter eller komplikationerna där av. Jag kunde inte vara med och det gjorde mig ledsen.

Det är alltid trist att lämna studentkorridorernas härliga gemenskap, men jag vet ju iaf att Malmö står kvar. I september nångång vi ska fira min och Cuongs födelsedagar där, har vi bestämt (eller ja, mest han och Mimmi, men jag är ju, som ni vet, på på det mesta.)

måndag 17 augusti 2009

I Can't Go to School 'cuz I Ain't Got a Gun

I morgon har jag upprop på min utbildning. Jag är lite nervös, men inte alls på den illamående nivån. Mest rädd är jag för att jag inte ska hitta rätt hus, rätt sal (Södertörns hemsida har ingen som helst information om hur man tar sig vart och inte en enda karta så långt ögat når.) Men jag åker dit i supergod tid förstås, om jag hittar snabbt kan jag alltid sätta mig med min Bodil Malmstenbok och se jävligt intellektuell ut. Det är nämligen höstens look. I vår tänker jag mer… bohem.
Jag försöker hitta kurslitteratur utan att gå i personlig konkurs. Naturligtvis finns det ingenting på blocket, men lyckligtvis har jag efter noggrann infiltration lärt mig hur man utnyttjar biblioteket OCH bokaffärer till fullo. Go me.

Jag är lite uppspelt, har ingen lust att sova. Samma frågor som när man skulle börja första klass snurrar i huvudet; tänk om det är jättesvårt, tänk om lärarna är dumma, tänk om alla är smartare än mig, tänk om jag inte tycker om skolan – men mest av allt – tänk om de andra barnen inte tycker om mig!

Men jag är mest glad. Mest taggad. Mest redo.

torsdag 13 augusti 2009

Make it Sound Important, Make it Seem Profound


Det här är skitkul för typ tre personer. Jag älskar det. Mitt tåg till Malmö går 07.21 imorgon. Då kommer jag vara trött.

Eller Träffade Du en Tjej När Du Var På Biblioteket?

Dagens dåliga idé: lägga alla biblioteksböckerna som skulle tillbaka (fjorton stycken, och inga mesiga jag-är-ung-svensk-mediepersonlighet-som-klämmer-ur-mig-140-sidor-för-att-jag-måste-ta-tillvara-på-mina-två-minuter-av-psudokändisskap heller!) i en plastkasse av dålig kvalité. Från mig till tunnelbanan till biblioteket är det max 300 meter. Världens längsta 300 meter! Men, som den äventyrare jag är, gav jag inte upp förrän alla böcker var återbördade till biblioteket.

Åh vilket spännande liv jag lever.

onsdag 12 augusti 2009

I Wrote this Novel Just for You




Precis så.

söndag 9 augusti 2009

'Til We Meet Again...

Så satt vi i Humlegården, mina vänner och jag. Vi åt vindruvor och kex och kycklingsallad. Vi drack vin. Det diskuterades vem som gjort vad, vem som varit var, vem som bytt frisyr och skaffat pojk- eller flickvän. Vem som ledde projekt och vem som bara drog runt, vem som flyttat hemifrån, vem som tatuerat sig och vem som tatuerat sig själv. Vi satt i parken i flera timmar tills hungern drev oss till McDonalds och sedan vidare till en bar. Vi drack drinkar och öl, sedan för mycket tequila. Skrattade och gissade vem som skulle få barn först, var vi skulle vara vid nästa återträff.
Det är otroligt egentligen, att så lång tid kan gå men att man fortfarande kan ha så himla roligt ihop.

lördag 8 augusti 2009

En Gammal Klasskamrat till Mig men Jag Vill Inte Gå på Återträff och Återträffa Dig

Eller; jo.
När jag gick i högstadiet umgicks jag med ett ganska stort gäng. Vi var vid olika tidpunkter en femton, tjugo stycken. Vi hade mycket roligt för oss; fester och picnicar och allsköns aktiviteter. Vi bowlade och åkte på äventyrsbad och vandrade och spelade fotboll och basket. Vi stannade uppe hela nätterna och stal golfbollar. Fem av oss hade full betygspoäng när vi gick ut skolan, alla stipendier utom något enstaka gick till oss när det var skolavslutning. Vi hade nästan alltid roligt och alla var förälskade huller om buller. Där var alla lite märkliga så alla passade in. Vi såg efter varandra, och det var knappast förvånande att jag förlorade oskulden med en av dem.

Men så fort vi slutade skolan förändrades allt. Även om vi varit väldigt nära varandra så tappade vi kontakten nästan genast. Mimmi hade varit min absolut bästa vän, men trots det hade vi nästan ingen kontakt under gymnasiet. Ibland sprang man på varandra i tunnelbanan. Kramades, inspekterade varandra. En gång satt jag mittemot en tjej på Saltsjöbanan och hon kände inte igen mig.

I år har det gått fem år sen vi gick ut högstadiet och spriddes för vinden. Om en timme ungefär ska vi träffas i Humlegården och ha en picnic. Syna varandra och prata om minnen och vad som hänt sen vi sågs senast. Jag kan sätta en femma på att rent utseendemässigt är det nog jag som förändrats mest – när jag gick ut skolan hade jag blont hår till midjan. Sen får vi se vad som hänt med alla andra.

Det är spännande och nervöst och nästan lite otäckt (som första skoldagen.) Men mest känns det väldigt, väldigt roligt.

onsdag 5 augusti 2009

Who Will be the One to Marry Me?

I natt drömde jag att jag skulle vara med i en debatt om homoäktenskap. Jag skulle givetvis debattera för. De flesta drömma verkar vettiga när man drömmer dem, men sen när man ska berätta för någon annan inser man att de var helt utflippade. Dock inte denna. Jag förberedde mig som jag skulle gjort för en riktig debatt; jag gjorde min research, jag bläddrade i biblen efter bra citat, jag pratade med folk som hade olika åsikter.
När jag vaknade var jag utmattad för jag hade ju inte vilat på riktigt, och hade huvudet fullt med olika argument.

tisdag 4 augusti 2009

I Know This Girl, She Likes to Switch Teams

Jag förlorade min Prideoskuld i år. Det var helt otrolig. Jag var helt klädd i vitt för första gången på väldigt många år, vi skulle vara brudar jag och några vänner. Det var lite halvdant väder när vi kom dit och sen skedde det frenetiska letandet efter ett bra flak att gå bakom. Man vill ha ett med musik, men också ett som inte representerar något man inte står för.
Men vi hittade ett bra flak så vi dansade hela vägen till Humlegården, jag hade ont i ansiktet för att jag log så mycket.
Vi tittade på män som såg ut som amazonkvinnor, änglar och djävlar, bara bröst, läder och lack och folk utklädda till sushi. Slashgänget hade lika bra energi från början till slut, skrek övertygat att Harry Potter är homosexuell, homosexuell, homosexuell. Partierna passerade, Centerpartiet såg ut som det trista studentflaket ingen ville åka med. Alla dansade och alla var glada, transorna knep ihop tårna och grimaserade i sina höga klackar.

Något som är fantastiskt med Pride är att man hela tiden träffar folk man känner. Föräldrars vänners barn, nära vänner, kollegor och allt möjliga. Det var ett evigt kramande och vinkande och skrattande. Det var jättekul helt enkelt. Jag ska definitivt gå nästa år, och ha något galnare på mig.

fredag 31 juli 2009

Sleep May Be the Enermy

Du jobbar på nätterna ibland. Det är segt förstås, att släpa dig till jobbet klockan elva när alla andra ska sova eller gå på spelning eller leka någon annanstans. Det händer alltid något spännande när du ska jobba. Men på något sätt tycker du om det. Du trivs med dina kollegor, era nattliga samtal, med att lyssna på musik och med de problemlösningar som alltid tycks dyka upp när du sorterar papper vid tresnåret.

Det är förvånandsvärt mycket folk på tunnelbanan tänker du alltid, vad gör folk ute så här sent på vardagar, har de inga arbeten? Du har boken öppen fast det bara är två stationer, du hinner inte läsa så mycket, men lite slinker ner i alla fall.
Vid ingången till jobbet står dina kollegor i ett rökmoln, avväger cigaretten mellan pekfingret och långfingret. Du hälsar men du stannar inte upp, vill inte att röken från deras cigaretter ska fastna på dig. Du mår så lätt illa av lukter när ditt sömnmönster rubbas. En kollega upplyser dig om att du ser trött ut, du klipper inte till honom fast det är vad du allra helst vill göra.

Du går genom dina timmar, ibland rinner de förbi och ibland släpar de sig fram, visarna står som fastfrusna på väggen. Du lyssnar på musik och hörlurarna pressar på ditt piercade öra tills det blir rött och ömt. Ibland dansar du lite vid maskinen. Ibland ser någon kollega det, gör en förvånad min och skrattar sedan till.

Du äter din mat vid tvåtiden. För det mesta med någon annan, men ibland bläddrar du i en tidning och äter under tystnad. Det kan vara skönt för innan du fått energi snubblar du på orden, slänger in dem på fel ställe och sluddrar som om du vore berusad.
Du behöver riktig mat när du jobbar på nätterna. Annars kan du slarva bäst du vill, men nätterna kräver riktig mat. Kyckling och qourn och potatis och ris och bulgur och blodpudding och zuccini och paprika och dagens frukt (så länge det inte är äpplen, du är allergisk mot äpplen.)

Du jobbar vidare. Sitter vid din skärm, står vid dina maskiner. Du lyssnar på musik och för samtal med de andra sömndepreverade, ni pratar om de mest märkliga saker, halvfokuserat för ni jobbar ju samtidigt och hjärnan multitaskar så dåligt klockan fyra. Ibland mår du illa och vill bara gå hem men du tar dig genom nätterna på något sätt.

Sen slår klockan sju. Då får du sträcka ut dina ömma leder, knäcka kotorna i din nacke, låsa in handskarna i skåpet och gå hemåt. På tunnelbanan blir du faktiskt glad för du ser hur trötta alla andra är, hur djupa linjerna blir i deras ansikten. Du är ganska pigg, den friska luften gör sitt och vetskapen om att du snart är hemma.

Du låser upp din ytterdörr och sparkar av dig dina foträta skor. Dina fötter dunkar. Du gör smörgåsar som du trycker i dig, du vill verkligen inte äta men du grälar på dig själv, säger "Du vet hur illa du kommer att må om du lägger dig nu och inte äter."
Du äter motvilligt, trutar med munnen som ett besvärligt barn men när du svalt sista tuggan mår du som utlovat bättre.

Din kropp har sett ljuset utanför fönstret och undrar om du är galen. Nu ska du inte sova, nu ska du vara vaken. Du ska ha sovit redan är du dum i huvudet, flicka lilla? Du försöker beveka, försöker förklara att det inte är ditt fel, du har jobbat på natten. Kroppen fnyser, säger att den inte bryr sig om dina bortförklaringar, har du inte sovit innan är det synd om dig för nu ska du vara vaken.
Du befaller din kropp att lägga av med de där dumheterna. Du säger åt den att sova, för du ska jobba igen och du måste sova nu. Kroppen vägrar, den vill läsa böcker och träna yoga och handla lunch och planera ikeainköp.
Du bönfaller din kropp att känna efter. Känna de många timmarnas arbete, minnas hur den satt krokig på en stol framför en skärm och bara ville gå hem och sova. Du bönfaller om några timmar, snälla, jag kommer dö annars.

Slutligen lyckas du lura din kropp. Det svala täcket sluter sig kring dina bultande fötter, dina ömma knän och spända lår. Din mage som skjuter illamående upp i halsen, dina tunga armar. Du sluter ögonen och andas genom de torra slemhinnorna i din näsa, suckar.

I bästa fall har du kommit ihåg att stänga av din mobiltelefon för du vet att alla kommer att vilja nå dig annars. Det bara är så. Om du glömt stänga av telefonen kommer någon ringa och du kommer svara med munnen djupt nere i kudden.
"Men klockan är ju halv tre?" kommer den förvånade personen säga i ditt sömniga öra.
Du förklarar att för dig är klockan max fem på morgonen, det är ditt eget fel att telefonen är på men du vill gråta, du vill döda personen som ringer, du vill bara sova.

Du somnar om tills det inte går längre. Du känner dig förhoppningsvis utvilad när du vaknar. Du tar ett djupt andetag och börjar om igen.

fredag 24 juli 2009

She Turns Back the Page of a Book That No-One Can Write

Jag skriver lite just nu. Dels i den här bloggen - fast jämfört med de flesta jag känner är jag ju fucking Hemingway på den froten - men även andra delar av mitt skrivande sackar efter.
Jag vill skylla på min trasiga t-tangent (vartenda t ni ser här har jag klistrat in från någon av de få gånger då jag trycker så ihärdigt att datorn beviljar mig ett par sycken, uppradade som ett staket.) Men den sorgliga sanningen är att jag aldrig skriver särskilt mycket. Jag hostar ur mig ett och annat nångång ibland.

Det är ju ganska sorgligt att jag hade min topp någon gång i trettonårsåldern. Då skrev jag hela somrarna på en redan då mycke gammal, gråvit dator eller på pappas elektriska skrivmaskin (jag gillade tangenternas klapprande, men det gav mina föräldrar huvudvärk. Då satt jag i gäststugan, isolerad som jag försått att författare skulle vara.)

Men jag läser mycket. Just nu slukar jag Sofi Oksanen, slickar hungrigt i mig vartenda ord, suger långsamt och utsökt på varenda mening. Av Oksanen har bara två romaner utkommit på svenska, Stalins kossor och Baby Jane, men i nästa år kommer en till.
Det lite märkliga, egensinniga språket snirklar genom många märkliga händelser, kronologin bryts upp, bra musik citeras. "Stalins kossor" skildrar ett så uttjata ämne som ätstörningar på ett sätt jag aldrig tidigare sett, samtidig som jag får lära mig om esternas nutidshistoria - vilken jag inte vetat minsta lilla om innan.

Jag har bara femtio sidor kvar på "Baby Jane" - en märklig historia om ett deprimerat lesbiskt par, deras förhållande och märkliga födokrok. Jag läser den snabbt, har jag fem minuter över åker den upp ur väskan. Men samtidigt har jag ångest över hur snabb den försvinner mellan mina händer, över hur snart den kommer vara slut och hur fruktansvärt långt det är till 2010 då Utrensning släps.

Att läsa Oksanen är en otrolig upplevelse för mig. Hon är en av de där författarna som får mig att vilja riva sönder alling jag någon sin skrivit. Bränna det. Börja om och skriva bättre. Något stort och något viktigt. Något eget.