torsdag 25 december 2008

Is it worth the aggravation to find yourself a job when there’s nothing worth working for?

I våras behövde jag inte direkt pengar. Då hade jag ändå två jobb. Det var praktiskt. Nu ska jag betala hyra, jag har ett jobb där mina timmar verkar har krympt markant och som det inte är möjligt för mig att försörja mig på.

Ska vi fira juldagen med lite existentiell kris och söka några jobb? Visst ska vi det.

måndag 22 december 2008

I'm in the Middle Withouth Any Plans

Minsta bror har en bra skivsamling (det har jag själv sett till) men varför ligger aldrig rätt skiva i rätt fodral och var i helvete är "the Beast of Alice Cooper" när jag så desperat behöver den?!

torsdag 18 december 2008

Heading Anywhere But Home

Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:35):
jag försökte titta på kurser till i vår men överväldigades av en smärtsam orka-känsla
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:35):
den är överhängande
Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:36):
det hade varit mycket skönare att bara dra någonstans igen. typ berlin
Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:36):
dit har jag alltid velat utan att veta varför
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:36):
jo, bort är alltid trevligt
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:37):
jag har en obotlig kärlek till bort

tisdag 16 december 2008

Open your heart, I’m coming home

Det är underligt. Det är inte mitt rum, det är fortfarande minsta brors rum. Böckerna i bokhyllan läste jag för alldeles för väldigt många år sen. Väggarna har inga affischer och i garderoben gapar tom förutom några lådor. Mina lådor förvisso. Min post ligger på bordet, hopblandade med World of Warcraftkoder och spelkort och kritor, de med min adress omsorgsfullt skriven för hand är lämnade oöppnade. En ny lampa står på fönsterbrädet.
"Den är bra om man har eksem" förklarar mamma. "Den sprider salt i rummet. Antagligen är det bara strunt, men den är ganska fin eller hur?"
Jag nickar. Jag gillar den. Den är egen.

De två sista dagarna innan hemfärden tillbringades i en kokong i sängen, hostandes i feberdrömmar. Vaknande endast för att svara på elektroniska viskningar från den verkliga världen. Alldeles för många timmar spenderades på en flygplats, men sällskapet var gott och ingenting körde ihop sig. Lisa fick ta sitt handbagage ombord, jag slapp betala övervikt och uppenbarligen försökte ingen smuggla in heroin i landet heller.

Vicky var tapper på flygplanet, spenderade hela resan med slutna ögon, händerna målmedvetet på armstöden. Ville lägga min hand på hennes och säga något uppmuntrande, men vågade inte förrän hon öppnade ögonen efter landning.

Min familj väntade. De stod precis framför dörren och vi kramades och det var helt fantastiskt att se dem igen. Sen sa jag hej då till vännerna, fick min plattång från Olle packåsna. Det var inte fruktansvärt sorgligt att säga hej då. Vi ses ju igen. (Och gör vi inte det har vi fantastiska minnen att klamra oss fast vid, som med tiden kommer göra oss till mycket mer än vi någonsin var i verkligheten.)

Man tog mig hem till hemma huset, i löjligt smakfullt julbelysta kvarter. Man gav mig julskinka och julmust och avokado. Jag bara log och hostade och log. Min familj. Min underbara, underbara familj.
Och halsduken med buttra ögon, petade mig på armen.
"Meep" sa den.
"Jag har saknat dig också, lillebror" sa jag.
Något muttrades till svar under halsduken.

När familjen har lagt sig påbörjas en upptäcktsfärd. Tyst skjuts lådor ut och långsamt rotas det runt. Det är mina saker, men jag har inte sett dem på länge, nerlagda i lådor, nästan i ordning. Det är som att göra en arkeologisk utgrävning från en annan tid, ett annat liv åtminstone. Jag snuddar vid mina smycken, berömmer mig själv för att jag la passerkortet till nattis där jag visste att jag skulle hitta det, jag luktar på min egna parfym.

Sedan, på jakt efter sovkläder. Jag vågar inte öppna resväskan, så mycket våld krävdes när jag skulle stänga den att jag fruktar att min smutstvätt kommer spridas över hela lägenheten när jag öppnar den. Primarkjeans kommer återfinnas på spisen, korsetter kommer dingla från hallampan, högklackade skor kommer döda en granne som råkar komma lite för nära.

Jag flyttar på kassar och skor i förrådet, öppnar försiktigt en låda. Mammas handstil säger Diverse kläder (de har flyttat in lådorna i förrådet, de vill att jag ska känna mig hemma.) Jag ser tröjor jag inte ens minns att jag hade. Trasiga yogabyxor. Californialinne. Hårdrockstrosor med tatueringsrosor. Och längst in i den nästan tomma garderoben, två små travar med böcker, en hälsning till mig själv. Något att ta mig genom natten.

Jag är sömnig. Öronen gör ont och ryggen gör ont. Jag är lycklig. Väskan är inte ens uppackad - men ändå är rastlösheten där. Knackar mig på ryggen (där musklerna är spända till onda knutar inte ens de mest välvilliga händer kan lösa upp) men säger ingenting. Den bryr sig inte vart den för mig. Bara inte pulsen hinner sakta ner.

fredag 5 december 2008

"Ack ditt lilla rum är så litet och så fullt av kartonger"

Åh mamma.

Hemlängtan kommer krypande. Kittlar till lite i magen sådär mellan varven. Tanken på att ta mig till Heathrow, sätta mig på ett plan bredvid en spyende Vicky alternativt mellan Olle och Lisa (det är inte en plats man vill vara, mina vänner. Man riskerar allvarligt kroppslig skada om man inte håller sig undan.) för att åka hem till ett slaskigt Stockholm känns inte längre allt igenom obehaglig.

Jag är sämst på att blogga. Jag antar att alla är så väl medvetna om det att de inte ens besvärar sig med att klaga längre. Det uppskattas.

Följande tänker jag på nu:
* Bokis älskar mig inte längre. Heartbroken.* Hur ska jag frakta allt mitt jox hem till Svergie? Update: Snäll-Olle erbjöd mig att klämma in bagage i hans väska. Excellent.
* Hur ska jag kunna köpa julklappar till folk man knappt pratat med sen i somras?
* Mitt nya (borsans gamla) rum är som min moder uttryckte det ack så litet och så fullt av kartonger. Var får jag plats egentligen?
* Kommer jag kunna anpassa mig till högertraffik?
* Står Sverige kvar där jag lämnade det?