onsdag 29 oktober 2008

Dear Diary: Today There Were Monsters


Canterbury.


    *Brighton är svinkallt men jag älskar det fortfarande.
    *Min nacke är ömmare än vanligt efter volleybollmatchen igår. Knäna är blåmärken.
    *Jag kommer hem om en och en halv månad (vill inte! vill inte! vill inte!)
    *Senaste itunesuppdateringen suger kuk. Det finns nu inte längre någon lista för låtarna. Bara artister eller album om man inte vet precis vad man ska lyssna på. Tack så överjävligt*Imorgon är det Halloweenfest på skolan (happyhappyhappy!)
    *Han Som Inte Kan Ge Någon En Komplimang Utan Att Förolämpa En Tre Gånger Först kallade mig Svärmorsdröm (alltså, kan det bli värre?!)
    *Jag var lite deppig idag (alltså inte mitt vanliga älskvärda jag) så jag har blivit kramad, pussad, masserad, multikramad, struken över håret, kittlad, petad och pillad på. 85 % otroligt rörande, 15% otroligt irriterande, men trots det:
    * Brighton Crew 2008 rockar mina sockor!!!

    tisdag 28 oktober 2008

    We Spent Too Many Hours Traveling Around; Always Searching in the Lost and Found

    Activity Week var, trots mitt resesällskaps oändliga förråd av klapplekar och sånger med handrörelser, väldigt roligt. Allt gick åt helvete först; tåg var försenat och taxin från station luktade kokosnötparfym och vi hade bokat vårt hostel fel.

    For our next trip we will remeber;
    when you go in October, don't book for November!

    Men vi överlevde, hittade hostel och sedemera Bed and Breakfast, spenderade dagarna med att ränna runt på vartenda museum Canterbury hade att erbjuda och ta bilder på mig där jag såg grinig ut. Kvällarna spenderades på restauranger där vi åt Riktig Mat (wihue!) och nätterna spenderades med djup sömn. (Mmm, sööömn...)

    Torsdagen åkte vi till London, fotograferade en skylt, tittade på Harry Pottersaker och hängde med konstgänget. De såg inte allt för bakfulla ut.
    Jag avvek på kvällen för att hänga med Bg. Vi hittade en mycket högljudd pub där vi satt några timmar, pratade i munnen på varandra, nickade ivrigt, diskuterade. Det är alltid underbart att träffa honom men den här gången var något alldeles extra. Puckofisken hade ju köpt en mp3-spelare till mig!!!
    Tydligen hade han tröttnat på mitt gnäll om min stulna mobil (där jag hade min musik) och köpt mig en försenad födelsedagspresent! Jag stirrade och flinade som ett pucko och stirrade och skrattade. Kärlek. Även om den rosa. (Haha, that's funny cause she hates pink!)

    Han fick följa med till Victoria station och prata med mina vänner. Det fick tydligen bra för så fort han gått sa He With His Foot In His Mouth:
    "Fan va skön han var! Råskön!!! Och han fick dig att le... kan inte han åka med oss till Brighton och så stannar du här?"

    måndag 20 oktober 2008

    I Kept Laughing After Everyone Had Gone

    jonathan/bg säger (00:04):"Heej, vi heter apple, vi tänker göra ett program som inte kan spela microsofts filformat, för det vill vi, dessutom tänker vi göra ett filformat som bara kan spelas av iTunes, för vi är miffiga"
    jonathan/bg säger (00:04):... jag är inte bitter...

    söndag 19 oktober 2008

    There's No End to the Problem and the Frustration, I Need a Vacation

    Jag ska på Activity Week. Det är obligatoriskt på min skola och innebär att skolan ger oss tillbaka lite pengar så att vi kan åka någonstans och göra något. Olyckligtvis är det inte helt och hållet en semester, då vi efter den måste hålla en presentation. Eller som Dave så vänligt uttryckte det; "hålla en presentation för 40 personer som stirrar på oss, varav flera är folkmusiker(!) som vi aldrig träffat förut. Det kommer att bli fruktansvärt jobbigt och smärtsamt, men det är ju bra att vara förberedd?" Tack så hjärtligt.

    Egentligen ville jag åka till Skottland eller så, men jag inte längre än till Canterbury, och sen en snabb detour till London. Det gör det samma, egentligen. Bort är alltid bort.

    Jag och nykteristerna ska nog få det roligt, hoppas jag. Slår vad om att vi kommer vara tröttare än både irländskbarkultursundersökarna och konstgänget tillsammans när vi kommer tillbaka. Det brukar vara så.

    Hur som helst är nuet en jättebra tid att resa bort lite för jag orkar inte tänka på vissa saker längre, så då är det trevligt att falla av jordens yta tills på torsdag. Jag behöver köpa mig själv lite tid, men jag vet ännu inte vad jag ska ha den till. Jag hoppas att det visar sig när jag kommer tillbaka.

    ("Det är ditt svar på allt.")

    fredag 17 oktober 2008

    It’s Such a Shame I’m Wasting All My Talent

    Sue: "Your writing, the level of your writing, is some of the best I've ever come across."

    Det är vad de säger. Men jag kan inte rikta det, styra det, jag kan inte göra något av det. Jag står med händerna fulla av muttrar och skruvar, men jag kan inte sammanfoga det till något användbart. Eller ens vackert.

    Jag har gått i baklås och då spelar det ingen roll hur många gånger jag får höra det. Att jag faktiskt tror det själv. Det hjälper inte om jag inte kan dra det ur mig själv.

    Men ni borde lyssna alldeles vid mitt öra, höra tankarna som surrar där inne. Stoff för en generationsroman; de är relaterbara och djupa, skarpt formulerade, smärtsamma, vackra och bitterljuva.

    torsdag 16 oktober 2008

    I need some sleep

    Saker att göra när man borde sova
    * Gnälla om livets allmänna jävlighet för alla man träffar
    * Leka på YouTube
    * Göra soppa
    * Rosta smörgås, lägga på jobbig Sainsbury ost.
    * Äta yoghurt
    * Sortera foton (alltså, fatta hur många det har tagits under Brightonresan!)
    * Skriva dagbok
    * Ta för många värktabletter
    * Lyssna på Pink Floyd
    * Inte skriva presentation för Britain and the Enviroment.

    onsdag 15 oktober 2008

    Duvunge

    Jag amputerar dig.
    Men giftet sprider sig ändå.

    tisdag 7 oktober 2008

    File it Under Fun From the Past

    Det kan bli lite problematiskt när två människor utan signaler försöker kommunicera. Det slutar mest med att hon inte förstår och känner sig sårad för att hon inte förstår och blir arg för att hon är sårad och sparkar på något så att hon får ont i tårna.

    söndag 5 oktober 2008

    Still You Sparkle and You Sizzle 'cause a Live Wire Always Does

    Helgen sög liksom musten ur mig. Något växte inne i magen, men jag föll på en vass kant, skar upp ett hål och ut rann allting. Något som kunde varit viktigt. Som kunde lärt mig något. Jag orkar inte ta reda på det nu.

    On the bright side:
    Brighton behandlar mig fortfarande väl. Det är blött och grått, men det gör mig ingenting. Jag trivs, jag gillar havet som skymtar mellan tegelhusen. Barnens rara dialekter. Alla original som driver runt på helgerna och söker konversation.

    Vi har haft ett Murder Mystery Dinner Party, vi har skrattat och druckit och letat mördare. Jag gissade rätt men vågade inte stäcka upp handen. De sa att jag var fantastisk hela kvällen.

    Vi har rest till Lewes och Arundel och Chichester. Vi har sett murar, slott, katedraler, rullande engelska kullar, folks trädgårdar, en halshuggen duva, får och fotbollshuliganer. Vi har snavat över kullerstenar och skrattat åt allting vi sett; berusade på att vara vid liv och här tillsammans.

    Vi har upptäckt världens godaste pizza, uppe vid Ally, i en lokal utan bord och stolar. Vi har hängt i olika vardagsrum, med böcker omkring oss och tvn på. Vi har kramat varandra och knutit band. Vi har varit vid stranden, vi har sett ut över havet och klättrat på klippor. Dave säger att om man kastar en sten i mörkret där slår det gnistor.