fredag 26 september 2008

Snörvel



Oinspirerat inlägg nummer 72:
Jag är förkyld. Det är alla, men jag är ynkligast.


Det har anlänt ett gäng göteborgare (som visst inte är från göteborg?) till skolan. De är små och söta, riktigt så man vill nypa dem i kinderna och lära dem om livet (de är alltså ett år yngre.) Vi bowlade och jag förlorade till Lisa med ett poäng. Men titta vad skicklig jag ser ut.

fredag 19 september 2008

NoIdon'tdrinkcoffee!

Jag sökte på "bersärkargång" på Google och fick upp det härHAHAHAHA jag dör!!!

tisdag 16 september 2008

I Even Like the Brithday Presents You Get Me



Happy birthday to me
Happy birthday to me
Happy birthday dear Fanny...


20 alltså. Inte för att det gör någon större skillnad i det här landet men ändå. Jag har lämnat tonåren bakom mig, ingen ångest, bara tacksamhet. Nu kan jag gå ut i världen som en mogen kvinna eller nåt. Eh.

Var inte alls särskilt taggad när jag vaknade, alldeles ensam, inte en människa som sjöng för mig eller tryckte något alldeles för sött i munnen på mig. Lite deppigt faktiskt. Sen öppnade jag mobiltelefonen, lyssnade på inspelade meddelande från mormor och familjen. Den senare sjöng, lät som om de var inuti en bunker, men förhoppningsvis är det bara min £20 mobil.

I skolan kom alla ihåg. Verkligen alla. I matsalen sjöng alla för mig (man tycker att det borde bli mindre pinsamt eftersom man blir äldre, men nej...) och jag fick en flaska Jack Daniels i present av dem!!! Bless! Vi har bara umgåtts i tre veckor men de känner mig redan.




Dougnutsen fick jag av Allison i köket. Jag fick hjälp att äta upp dem.

Vi åkte till Chicester, såg katedral och mur, skämde ut Sue, lyssnade på mässa. Åkte till Pavillion där de som inte läser British Culture (losers) hade satt upp en massa papper där det stod "Grattis Fanny" på en massa olika språk. Andy (vet inte vad hans arbete är egentligen, men det kan nog ungefär översättas till "lekledare") hade inhandlat rulltårta och muffins och små ljus. Det var helt underbart.


Tack Swii-dissh Fålk Haj Skuul för en grym dag!!!

söndag 14 september 2008

I Must Be Hungry, Cause I Go Crazy, Overy Your Leather Boots




Jag har som sagt köpt nya stövlar. Det är en lite underlig vinkel men ja, så ser du ut. Allt som ger mig illusionen av att vara lång är bra grejer. Visslar folk efter en på gatan, så mycket bättre antar jag.

Den spontana frågan är förstås kan du gå i de där? Mer än gå kära vänner. När vi sprang till bussen efter bion sprang jag ifrån alla utom en person; samtliga hade gympaskor. Jag fick ett gott skratt. Och det påminner mig om min absoluta favorit bland metal historier. Som följer:

Det är mitten av åttiotalet. Mötley Crue (bild ett) står på höjden av sin karriär. Glamrock är vad som gäller och de är inte rädda att klä sig som... well bara titta på bilden. Metallica (bild 2) har precis börjat komma någonstans, men är ännu inte särskilt kända.

Bild 1 bild 2

Metallica avskyr glamrocken. De tycker den är äcklig, töntig osv. Sen en natt när de är ute och svirar (på Sunset Boulevard om jag minns rätt) vilka ser de snubbla ur en limousine om inte Mötley Cruë? Klädda i läder, paljetter, spetsar, platåkängor med 4 inch-heels och uppsminkade som prostituerade.

Lars Ullrich är förstås inte sen att skrika:
"Mötley Crüe [obceniteter som bleepades bort]!!!"

Nikki Sixx vänder sig om, hans ögon glöder och sätter han inte efter dem i sina platåstövlar med mer än tio centimeter klack? Oh yes he does.
Så samtliga närvarande Metallica medlemmar (antagligen bekvämt klädda i sneakers och jeans) måste springa som faan, hela vägen ner för Sunset Boulevard, med Nikki på bersärkargång i hasorna.

Det är hysteriskt om man ser det framför sig.

The Ones She's Been Kissing All Strangely've Gone Missing

Såg The Dutchess idag. Den var faktiskt himla bra, fina detaljer, bra skådespel (!) Keira Knightly var subtil, använde små gester, små uttryck, stack inte ut hakan sådär jobbigt varje gång hon ska gestaltera "upprörd." Den var tragisk. Jag var nöjd.
Men det absolut bästa med allt det där var den här reklamen precis innan filmen. Jag älskar Angelica Huston.



"No, no, no. I talk to the dead."

lördag 13 september 2008

London Calling


Blasé vid Big Ben


Jag, större delen av min klass (förutom S som var på annat håll och träffade en "vän") och de 48 italinarna åkte till London för att turista. Jag tycker inte om att turista, men nu är det i alla fall sett det och överlevt.

Jag har sett Buckingham Palace, 48 italienare attackera en vakt, en park, Princess Diana Memorial Walk, tjugo män på hästar rada upp sig mot varandra och sedan inte göra något på en kvart, en man som såg ut som Andy Warhol i trubbel med lagen, Big Ben, Westminister Abbey, en packed lunch, the Themes, London Eye, hur många flickor får plats i en telefonkiosk (fem med stängd dörr) och sedan fick vi nog. Vi skakade av oss italienarna och försvann ner i tunnelbanesystemet - never to be seen again...

Förrän vi dök up i Camden Market tjugo minuter senare. Vi vandrade runt, såg på kläder i billiga kläder till dyra priser, några ville pierca sig ("NEJ!" sa jag bestämt och släpade bort dem,) åt på KFC (äckelpäckel) och så köpte jag ett par urläckra stövlar som gör mig minst tio centimeter längre. Mannen som skulle sälja dem sa "They look good on you. And when I say good... I mean really good." Usch.

Åkte in till stan, letade efter Piccadilly Circus, hittade Piccadilly Circus, åt doughnuts, delade upp oss i mindre och mindre bitar. Min bit handlade lite på Regent Street för att sedan försvinna in och go banans i Carnaby.
Sedan försvann vi ner i tunnelbanesystemet igen, svettades, hade ångest och självmordstankar, sen panik och mordtankar, sen åkte vi hem.

torsdag 11 september 2008

Bring Your Sister Over Here

Du du du du, du dududududu,
Du du du du, du dududududu,
Du du du du, du dududududu...






Jag tror man kan gå max hundra meter i Brighton utan att höra den här låten. Kind of catchy, though.



Du du du du, du dududududu,
Du du du du, du dududududu,
Du du du du, du dududududu...

onsdag 10 september 2008

Warlocks In Her Ear

Efter 40 minuters väntan.

Sköterskan: "Hello darling, what seems to be the problem?"
Jag: "I have... what do you call it? When you are flying and your ears they like... pop?"
Sköterkan: "Yes?"
Jag: "Well I've had it, whatever it's called, for more than a month so I thought..."
Sköterskan: "Do they hurt?"
Jag: "They are a bit sore..."

Sköterksan kollar i öronen under hummanden.

Sköterskan: "No infection. There seems to be fluid trapped somewhere there"
Jag (vill inte gå in i närmare detalj): "Okay..."
Sköterskan: "So you just have to wait"
Jag: "..."

Sköterskan ser menande på mig att jag ska försvinna.

Jag (försiktig): "But I've waited a month and a half... whan do you think it will happen?"
Sköterskan: "There is no way of knowing. Goodbye now."

Tack gode Gud att läkarvård i alla fall är gratis i England.

Natural Born Separator


Love is not red.

Av en ren slump såg någon i en broschyr (vi fullkomligen drunknar i broschyrer här!)att Backyard Babies och Crucified Barbara skulle spela i Brighton! Joy! Jag tjatade, lockade och lurade, men bara Vicky följde med tillslut. Nå, det är kanske lika bra. Har märkt att konsertupplevelser är lite svåra att dela på många.

När jag väl skulle till krogen Concorde 2 var jag jättestressad över att få tag i biljetter (visste då inte att de sålde i dörren.) Så jag stormar, grymt fokuserad och tänker bara Backyard Babies. Concorde 2. Backyard Babies. Concorde 2. Backyard Babies. Och vem frammanar jag med blotta tankekraften? Jo Nicke. Vi krockar nästan, jag stirrar chockat men hinner inte fråga var klubben ligger, för så fort chocken lagt sig är han borta. Fick mig att misstänka att jag var i närheten i alla fall.

Får tag i Vicky och upplyser henne genast om min nyfunna makt, att framkalla människor med tankekraften. Jag hade avfärdat henne lite som ett indiepopsnöre, ska erkännas, så jag förenklade.
   ”Vem krockar jag nästan med då?” frågar jag, äntligen framme vid poängen i min till synes ändlösa berättelse. ”Jo sångaren.”
   ”Vadå Nicke eller?”
Måste sluta dömma ut folks musiksmak för att de går på Slow Club (fråga inte!) signeringar och har långt blont hår.

Jag såg alltså både Backyard Babies och Crucified Barbara igår på en mörk klubb i ett skumt område. Ovanför låg det en massa fina hotell i vit sten, men under strandpromenaden hängde konstiga människor, fyllon, män i trasiga kläder med alldeles för mycket pengar i kontanter. För båda banden och ett till (av typen ”jag har ingen melodi eller talang så jag skriker som faaan istället”) kostade det £13 dvs runt 150 kronor. Det verkar vara ganska standard.
   En konsertt-shirt går på ungefär samma (men det är ju långt bättre än de 250 spänn man får punga ut med hemma!)

Vi stod längst fram fast lite åt höger (mellan Nicke och Dregen.) Crucified Barbara är faktiskt helt okej, inte bästa låtarna i värdshistorien men de var bra på scenen och med risken att låta som en tönig liten flicka; så himla häftiga ju!
   Klubben var liten, det var max 150 personer där inte, mörk skitig, saknade speglar på toaletterna (var fasen ska man då spreja håret?!) Dregen var illa däran.
Dessutom kan man köpa biljett i dörren! Jag kommer inte över vilket fantastiskt påfund det är!


Nicke.
Backyard Babies var okej, även om det var lite långt mellan de verkliga höjdpunkterna och inget You Tell Me You Love Me You Lie. Publiken bestod framför allt bestående av berusade män ("Ge' yur Swedish arses out here, yu fucking swedes!") och groupies ("We want Backyard fucking Babies! Woohoo!") Bland annat en storbystad italienska Nicke hälsade på från scenen, med djuuup uringning som, ska vi säga, inte riktigt höll allt på plats under spelningen.
   Vi stod längst fram, var i slutet av spelningen dränkta i svett (Dregens, inte vår egen) och jag hade blåmärken på bröstbenet (som det ska vara.)
   Min enda kommentar om Dregen är att han var illa däran. På riktigt.

Jag har aldrig samlat på mig så mycket souvenirer i hela mitt liv: tjatade till mig Crucified Barbaras setlist från en roddare (fick den signerad sedan.) Kastade mig över kravallstaketet som en Susanna Kallur (no pun intended, hon är duktig egentligen!) och lyckades lägga tassarna på hela uppsättningen plektrum! De har alla hjärtformade plektrum med sitt ansikte på. Fick tag i en extra Dregen som jag gav till Victoria som jag gick med. Sen kastade jag mig upp på scenen och slet tag i Babies setlist också. Vore det en OS-gren att få tag i plektrum och annat löst skulle jag klart kvalificera mig.
   Jag och Vicky pratade i munnen på varandra hela vägen hem, jag glömde t-shirten jag kom dit i (hade investerat i en Backyard Babies tee istället,) folk ropade efter oss med knarktinviter med vi skyndade snabbt hem över sluttande gator.


Souvenirer.

(Fast lite saknar jag ju min concert wingwoman, det är klart. Det finns bara en Emma och det hoppas jag hon är väl medveten om. Hon borde komma hit och rocka.)

måndag 8 september 2008

A Small Outburst of Tourettes

Den fucking jävla mobiltelefonjäveln är fucking jävla borta igen!!! Jag blir helt jävla galen!!! Varför ska jag drabbas av den här fucking jävla skiten för?!?! ARGH!!! Jag köpte fan en ny för två jävla veckor sen!!! TVÅ!!!
FANJÄVLARIHELVETEFUCKINGSKITOCHMARGARETTHATCHER!!!





Översättning: Min mobil försvann i lördags. Jag kommer köpa en ny för 20 pund eller så, och sedan investera i något ordentligt när jag kommer hem. Jag är inte glad.

fredag 5 september 2008

Jag bloggar! Jag bloggar!


England. © Viktoria Berglund

Ja, ja jag vet. Jag är uselt på det här med bloggande. Aldrig är ni nöjda; "Du bloggar för sällan!" "Du bloggar för ofta!" "Du bloggar ju inte alls!"
Jag är i alla fall i Brighton nu, för er som trott att jag fallit av jordens yta. Ni har ställt många frågor, olyckligtvis är det undantagslöst samma frågor. För att jag inte ska få nervsammanbrott svarar jag nu på alla frågor här och länkar er. Yay för den moderna tekniken!


Frågor Fanny För Länge Sedan Fått Nog Av
¤ Hur gick resan?
Det var faktiskt det bästa flygresa jag haft någonsin (räknade ut att jag flugit ungefär 20 gånger under mitt liv för övrigt.) Vet inte varför folk gnäller så på SAS faktiskt, så värt att betala mer för bekväm stol, rätt avgångstid, Arlanda etc.
Det enda jobbiga var att en fjortisklass var på samma plan. Lyckligtvis lurade jag en mörkhårig fjortis att jag gjorde henne en tjänst då vi bytte plats så hon fick sitta bredvid en blond fjortis. Själv fick jag sitta bredvid ett urgulligt kanadensiskt par. Bless.

¤ Var ligger egentligen Brighton?
För alla som inte lärt sig använda Google eller Wikipedia kan jag hälsa att Brighton ligger på Englands sydkust. Åk rätt ner (= söderut) från London så hamnar du nästan rätt.

¤ Hur är värdfamiljen?
Jodå, den är bra. Jag bor hos en no-nonsense kvinna och hennes son. Hon har en son till men han bor hos sin pappa. Mrs G. jobbar natt ibland och verkar ha ett ganska aktivt socialt liv, således är jag ofta ensam hemma. Det är lite underligt att vara själv hemma hos någon sådär, men ändå skönt med lite privatliv.

Jag trivs bra, men ska inte skjuta undan stolen med att det finns en del lite underliga husregler. Som obligatoriskt komposterande av toalettrullar och dödstraffet på att lämna lamporna på, till exempel.



Skolan. © Viktoria Berglund

¤ Hur är skolan?Skolan ligger i ett vackert tegelhus med massor av gångar och rum med stora fönster. I entrén finns en mycket imponerande trappa mot bakgrunden av infattade fönster. Man får lust att dramatiskt svepa ner för den i en lång klänning varje gång.

Eftersom huset är så gammalt är temperaturen aldrig riktigt perfekt - antingen mycket varmt eller mycket kallt. Vi har bara en handfull lärare men de är alla mycket bra, inlevelsefulla och uppriktigt intresserade av sina ämnen. Vi skrattar lektionerna igenom.

¤ Hur är kompisarna?
Trots en hel del dialekter har ingen av dem lyckats gå mig på nerverna än. Nästan alla är mellan 19 och 21, men vi har två elederly citizens på 24 och 29.
Gruppen är på 12 personer, vilket tydligen är ovanligt lite, men känns ganska lagom. Det ska finnas en trettonde, "Mystery Man," men honom har ingen sett eller hört av sen i juli så jag tror vi kan räkna ut honom faktiskt.Vi gör väldigt mycket tillsammans utanför skolan, vi går ut, festar och dansar, spelar pingis, volleyboll, fotboll, ser på film, fikar, shoppar. Nästan jämt är vi faktiskt alla tolv, vilket leder till ett stort flyttande av bord och stolar varje gång vi vill äta något.
Jag har så fruktansvärt roligt!!!


¤ Vad gör du hela dagarna?Schema.
07.20 Vaknar. Läser. Äter frukost. Kläder, smink. Kikar ut genom fönstret för att avgöra om jag behöver ta kajaken till skolan eller om gammalt hederligt vadande går bra.
09.00 Börjar skolan. Är alltid fem minuter sen trots att jag hela tiden går tidigare hemifrån. Det är vansinne!
12.00 Äter Allisons fantastiska luncher. Mums, mums, mums.
12.30 Dricker kopp med varm choklad. Går till datarummet. Svarar på eventuella mail, kollar sidor. [Internt meddelande: z för faan!]
13.15 Ny lektion.
16-ish Slutar skolan. Går till mataffär eller åker till stan med hela eller halva klassen.
18-ish Kommer hem. Gör middag. Gör läxor om jag inte hunnit tidigare.
20.00 Infinner mig på the Pavillion (den vid skolan, inte att förväxlas med the Pavillion.) Gör vad än Andy "the Italian Stallion" har i åtanke för oss. Badminton, fotboll eller volleyboll mostly. Den mindre sportiga divisionen ser på film eller gör läxor.
23.00 Kommer hem igen. Tvättar av smink, tar på mig my jammies, gör eventuellt bortglömda läxor, läser, somnar.

¤ Hur är Brighton?Brighton är utmärkt. Centrum ligger ungefär 20 minuter med dubbeldäckare från där jag bor. Jag älskar husen, de fantastiska kvarteren kring North Laines, gatorna, barerna (det finns verkligen en på varje hörn), piren, gatorna längs havet... allt förutom vänstertrafiken i princip.

¤ Hur är vädret?Engelskt vill jag påstå. Fast alla lärare bestämt hävdar att "we usually have lovely autumns" har jag mest sett regn. Tungt regn och blött regn och fint regn och regn som sprutat ur en sprejflaska. Det gör mig inte så mycket. Jag gillar regn.
Det är ganska blåsigt också, salta vindar från havet. Jag gillar blåsten, min lugg gör det inte. Den är konstant grinig och struken åt sidan.

¤ Är det dyrt?Jag tycker att priserna är ungefär desamma som hemma. Ett pund går på 12 kronor. Förutom det faktum att de har kvar skatt på böcker, men det är väl bra. Ska inte släpa med mig massor av böcker hem, ska inte släpa med mig en massa böcker hem...

¤ Kan jag hälsa på?
Det får du jättegärna göra men räkna inte med att bo hos min familj, det säger jag redan nu. Huset är litet som det är och på söndag ska två italienska studenter in. Jag har ingen aning om hur det ska gå till rent praktiskt, men det löser sig väl. Men alla som räknat med gratis boende får nog tänka om.



Sådär ja. Övriga frågor kan lämnas här, via mejl, facebook eller helgon. Var kreativa. Mer utförliga sammanfattningar av vad jag gjort kommer att komma, jag lovar. Have faith.