lördag 23 augusti 2008

Erkännandet jag väntat på

Nina (från ingenstans när jag äter lunch): "Jag kan faktiskt tänka mig att blodpudding och banan är ganska gott, faktiskt."


Tack!

Roll a Gasper

På tåget in igår såg jag en ung man med rakat hår, kängor, tre knappar uppknäppta på sin svarta skjorta och en kamera med ett enormt objektiv kring halsen. Han talade med tung brittisk dialekt, det satt en blond flicka bredvid honom och smekte hans lår.
Hennes vänner, de var klädda som henne men var inte lika söta, flirtade diskret med honom fast han uppenbarligen redan hade representation. De retades, tog bilder (med mindre objektiv), erbjöd cigaretter.
Han satte en marlboro bakom örat men började rulla en egen cigarett, slickade på pappret för att stänga den. Hela vagnen luktade tjära.




Som i cigarett, pervon.

Force Yourself Out in the Night to Meet Your Generation

   Jag är så svagsint. Jag skulle ju stannat hemma och packat igår. Men nej. Grupptrycket blev för mycket, så jag stapplade in till stan vid tio. Men jag röjde faktiskt lite först. Jag gick genom rummet som en bulldozer (= fick bort alla stora problem men allting lite mindre lämnades därhän då jag var för enkelriktad för att få det ur vägen.) En stor del av problemet löstes också genom att slänga ner allt löst (bulldozer style) i en Designtorgetkasse och märka den "Osorterad Skit."

Väl inne i stan mötte jag mitt gamla KS-gäng (eller, om man ska vara noga, vi var inget gäng när vi gick i KS, men vi lärde känna varandra där och nu är vi ett gäng.) Vi gick ner till Södermalm och Bonden Bar. Det var... annorlunda.
   Jag måste verkligen komma ut ur min comfort zone, så jag slipper bli så chockerad över att folk ser så söder ut på Söder. Det var verkligen fascinerande att se hur folk är precis som man tror att de här. Hur alla uteställen är likadana varesig folk klär sig i leopardtights och korsett eller jeans och t-shirt. Mycket spännande. Mycket kamerablixtar. Mycket stora objektiv. Alla vara en paparazzi, de såg åt ett håll sen tryckte de av kameran i ansiktet på en.

   Det spelades mest populärkultursindie (tänk Peter, Bjorn and John) och jag har verkligen ingen aning om hur man dansar till det, så jag lät bli. Dansade däremot som besatt när Blondie spelades. Visserligen bara halvdana "One Way or Another" men man tar ju vad man får.

Det var trevligt att umgås i alla fall. Spenderade nästan hela kvällen fastklistrad vid Josefin, som jag utbytte syrliga påpekanden med, medan Mimmi och Jojjo dansade. Josefin rökte och jag stod bredvid (fast så som det blåste luktade jag nog som en hel rökare jag med.) Jag drack en drink som smakade ingefära.

Jag hatar när musiken tystnar på klubbar, det läggs en så desperat stämning över alla. Man måste genast hitta någon att hångla med, ett ställe att dra vidare till. Jag får ångest av att se människor fladdra runt mellan alla de talat med på kvällen, "vart ska ni nu? vart ska ni nu?"
   Jag brukar också fladdra, men inatt tänkte jag att jag hellre försöker pricka in en av det mycket skumma nattbusstiderna (inga bussar på 45 minuter, sen två med fem minuters mellanrum.) Så jag prickade.

fredag 22 augusti 2008

You Should Be Made to Wear Earphones

Det känns som att mina ägodelar ibland har roligare när jag släpper iväg dem. Mina hörlurar ska iväg och DJ-a ikväll. Inte själva givetvis (det hade sett dumt ut...) utan sittande på Anjas huvud.
Lite som mina första högklackade skor som var och dansade på nians bal och gav någon annan skavsår medan jag låg hemma och var jättesjuk.
Jag är lite svartsjuk, det ska erkännas, men jag kände att jag var skyldig mina hörlurar något mer än jag kan erbjuda. Det är på tiden att de får en chans att göra något kreativt. På mitt huvud lär det ju inte hända...

I sold my one vision for a piece of the cake - I haven't ate in days

Näst sista dagen på Bokis. Känns lite deppigt, men mest bra. Jag ska ju vidare.
Jag har fått mitt intyg (fina ord på fint papper) och skickades iväg för att köpa oss en tårta. Minsann, nu har jag både haft jobb då man fick blomma och där man fick tårta. Jag börjar nog bli gammal tror jag. Eller en uppskattad medarbetare. Nåja. Alla tårttillfällen är bra tillfällen.
Jag valde en prinsesstårta i alla fall, med små sockerblommor på. Eftersom det var jag som slutade fick jag rosen.

Varför var sms:et ursäktande?

Jo, planen var att jag idag skulle träffa Mimmi, Jossan och Jojjo (varför är jag den enda i gänget utan smeknamn??) efter jobbet. Vi skulle äta något trevligt, dricka vin antagligen, bli sentimentala, uppspelta och prata om framtiden. Särskilt då vi alla ska bort åt olika håll. Jag till England, Jossan till Australien och Mimmi till Malmö (i tre fucking år!) och Jojjo... well, Jojjo ska ingenstans.

   Men så igår, för första gången kom Den Stora Resepaniken. "Menneh... det ordnar sig" räcker plötsligt inte till mer. Jag reser på måndag, jag har knappt börjat packa, är fortfarande i flyttlimbo och mitt rum ser ut som om en smärre naturkatastrof drabbat det (jag kallas inte Lilla Tältornadon för intet...)
    Jag far runt mellan rummen i ett maniskt tillstånd, fyller famnen med saker, släpper dem spontant där det känns vettigt. (Måste. Bli. Klar.) När mamma och pappa slutligen blivit yra av att se mig springa omkring i cirklar beordar de mig att gå och lägga mig.
    Inser att det inte är en chans att jag hinner det här eftersom jag jobbar både idag och i morgon och dessutom har fest på lördag (som jag inte köpt en enda sak till för övrigt!) Jag behöver verkligen idag, även om jag sett fram emot middagen jättemycket. Det är så det måste bli.

   Nåja, jag kan ju komma senare om jag jobbar snabbt, tänkte hon fåfängt.

torsdag 21 augusti 2008

On and on and on (and off)

Sagt och gjort. Jag stapplar in på Onoff. Jag tittar en gång till på mobilen jag bestämt mig för och går till en Helpdesk. (Det är en bänk några unga killar lutar sig mot samtidigt som det hänger något som liknar en stor röd knapp med texten HELP ovanför dem.)
Ung kille med besvärlig lugg, en sådan som tillhört en frisyr för några månader sedan men nu befinner sig i någon sorts livskris, ler välkommande.
Jag uppger vilken telefon jag vill ha, han knapprar på sin dator.
   ”Det här är en beställningsvara” upplyser Besvärliga Luggen mig om.
Min första reaktion är att gripa tag om hans stickade, gråa Onoff-slipover och skrika: ”Vad i helvete menar du med att det är en beställningsvara?!?!”
Lät bli. Man ska vara snäll mot servicepersonal. Det är ju sällan deras fel. Jag gjorde det näst bästa, vek mig uppgivet över helpdesken och gnuggade tinningarna.
   ”Men det tar bara högst en vecka att hämta in från centrallagret…”
   ”Jag är på andra sidan engelska kanalen på måndag.”
   ”Hm, ja, då blir det ju svårare”
Jag återgår till att gnugga tinningarna, föreställa mig snöflingor och regnbågar.
   ”Vi ska sätta upp skyltar” sa Besvärliga Luggen försiktigt (kollapsade småflickor kan vara besvärliga att städa bort.) ”Så att folk vet. Vilka som är beställningsvaror.”
Jag gnuggade tinningarna, räknade till tio. Det var inte Besvärliga Luggens fel, det är bara så typiskt. Jag hatar att handla mobiltelefoner.
   ”Okej” suckar jag. ”Har du något liknande?”
Besvärliga Luggen knapprar lite till, rekommenderar sedan en telefon. Jag minns att jag läste någonstans att kameran var långsam och tar dåliga bilder, men jag har nu nått den punkt i mitt mobilletande som alltid föregår ett köp. Likgiltighet. Jag ger upp. Orkar bara inte. Jag slutar alltid med en mobil som gör mig skitirriterad hur jag än anstränger mig.
   ”Den blir bra” suckar jag.
Besvärliga Luggen kilar glatt iväg och återvänder med ett smalt litet paket. Han följer mig hela vägen till kassan (för att försäkra sig om att jag verkligen tar mig dit och inte kollapsar på vitvaruavdelningens helpdesk?) Han utrustar mig med ett minneskort (relativt billigt också) och ränner iväg för att se om han kan hitta en sladd som hjälper mig lyssna med vanliga lurar i min Samsung. Jag pratar om England och ost med kassatjejen medan jag väntar.
   ”Det finns” rapporterar Besvärliga Luggen när han andfått kommer tillbaka. ”Men det är beställningsvara…”
Han ser ursäktande ut, rädd. Det är nästan så jag vill krama honom, klappa på hans huvud, säga att det inte är hans fel. Men jag avstår, vill inte skrämma honom ännu mer.
   ”Det är okej” säger jag och samlar ihop mina kassar.
   ”Hejdå” hälsar England-och-osttjejen i kassan.
   ”Hejdå. Hoppas du hittar nåt. Ha så kul i England!” hälsar Besvärliga Luggen som nu står vid utgången (för att försäkra mig om att jag inte lägger mig utanför ingången och skrika att jag inte vill leva längre?)
Jag vinkar och vacklar hemåt.

Kameran visar sig mycket riktigt vara överjävligt långsam och det tar mig en halvtimme att under svordomar komponera ett ursäktande sms till Mimmi. Men jaja. En mobil är en mobil är en mobil.

Your voice across the line gives me a strange sensation

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag hatar att köpa ny mobiltelefon så mycket. Jag är inte helt oteknisk, jag vet hur jag ska hitta bra priser och jag kollar igenom hundratals recensioner innan jag väljer. Jag har alla förutsättningar för en smärtfri process, men det är någonting med alla märken och modeller och tillbehör och abonnemang som ger mig akut ångest. Jag kan bara inte göra ett val för i slutändan vet jag att jag blir uppkörd ändå.
Mobiljäveln kommer gå sönder, bli repig eller på något annat sätt inte uppfylla mina krav (se nedan.)

På min mobiljävel vill jag kunna
¤ Ringa
¤ Skicka sms utan en massa trassel
¤ Ta ett foto om jag måste
¤ Lyssna på musik

Jag vet att det är ett förlorat slag för även om mobilen funkar bra kommer den inom två år klappa ihop fullständigt och jag måste gå igenom den är processen igen. Det är en ond cirkel som kommer att upprepa sig till mina döddagar. Det finns ingen flykt – såvida inte jag bestämmer mig för att bli eremit, någon sorts katastrof slår ut elnätet eller robotarna reser sig emot oss, förstås. (Man kan ju hoppas.)

Jag ska köpa en mobiltelefonsjävel nu. Lord, have mercy.

"Har den kommit ut i pocket än?"

3 intressanta fakta om Pocketböcker:

  1. De är mindre, lättare och billigare versioner av inbunda böcker.
  2. De kommer ut ungefär ett år efter att den inbundna boken släppts.
  3. Deras pris anges i form av en bokstav på baksidan, vilken bokstav som betyder vilket pris står på hyllkanten.
Ibland har man helt enkelt inte finanserna för att köpa den inbunda boken, och då får man vackert vänta. Följande väntar jag otåligt på:

"Dagen efter" av Lionel Shriver (inget relesedatum)
"Deltagänget" av Salka Sandén (inget relesedatum)
"Någon sort extas" av Johan Kinde (släpps 24/10)
"Vi, de drunknade" av Carsten Jensen (släpps 21/11)
"Innan jag dör" av Jenny Downham (släpps 11/12)
"Leva i Synd" av Margaret Atwood (inget relesedatum)
"I det heliga rysslands tjänst" av Vladimir Sorokin (inget relesedatum)

I'm Only Happy When it Rains

Det är aprilväder i augusti. Vad har vi haft, vadå, kanske sammanlagt tre regnfria dagar den här månaden? Jag har aldrig upplevt en riktigt svensk sommar förrut. Jag tycker om det däremot. Oväder. Min mamma säger att jag alltid var ett Stormbarn.

Det är en syndaflod ute. Vattendropparna slår så hårt mot marken att de hoppar upp igen som små skrämda insekter, omgivna av dis. Vattugatan är en kanal. Fast det redan vräker ner ökar hela tiden styrkan successivt. Det smattrar och porlar, hela världen är en symfoni av regnljud, med åskan mullrande som en bastuba i bakgrunden.

I Brighton är det solsken, så ni vet.

You Gave Me a Key and a Map To Your Door

Idag har jag tittat på kartor och mätningar och tågtidtabeller. Jag ska gå i ett L för att komma till skolan, men den ligger jättenära. Jag går förbi en kyrkogård på vägen (precis som när jag gick i högstadiet.) Tågen går från Heathrow till London var femte minut, från London till Brighton var tionde. När jag kommer fram kommer det vara 17 grader och molnigt. Bara så ni vet.

-*- Don't Panic -*-

Det börjar likadant varje gång. Jag kan inte skriva någonting på månader, kan inte samla tankarna, eller ens sätta mig ner och tvinga fram det. Det bara går inte.
Sen händer det, alltid på natten, jag har släckt lampan och ska sova men så bara kommer det. En tanke som långsamt sprider sig i långa grenar och rötter, jag kan inte sova, jag måste skriva. Så jag sitter vaken i flera timmar, skriver så att jag får kramp i handleden, skriver tills jag är klar även om det är fyra på morgonen och jag ska jobba dagen efter.
Sen bara rullar det på. Jag skriver därför finns jag. Det ger sinnesfrid och jag lovar mig själv (som alla gånger) att inte tappa flytet igen.

Mickis hälsade på igår, såg slött på när jag rände runt med mina kläder (”Hur många tröjor behöver jag? Titta på min nya väst! Hur är temperaturen i England? Var fan är mina andra jeans” osv.)
   ”Skulle vi inte umgås?” frågade hon slött.
   ”Jag umgås! Jag umgås!” sa jag med huvudet i resväskan. ”Faan vad jag umgås!”

Jag lånade henne i alla fall en bok. Det här är något av en arbetsskada tror jag, så fort någon har satt sig tillrätta i mitt rum och jag skymtar bokhyllan i ögonvrån vill jag genast trycka en bok i deras hand. Hon verkade nöjd med boken i alla fall. Min queerlitteratur emigrerar bok för bok till Hagsätra…

Nåja, det får väl vara värt det. Hon är hemskt uppmuntrande/hotande när det gäller mitt skrivande. Rentav kräver mer. Det är bra för mig, tror jag. Motiverande.
   Satt uppe till åtminstone två i natt, och när jag väl ville sova hade Mickis lagt sig som ett X över hela sängen. Lyckligtvis är brorsan borta så jag kunde sova i hans rum. Fast nu är det kanske mitt rum? Eftersom flyttandet har gått segare än planerat (jag måste göra allt själv) är vi fast i någon sorts limbo med en fot i varje rum. Hälften av mina saker är brorsans rum (enbart i höga staplar med lådor) och andra häften är i mitt rum (mestadels på golvet.)

Jag har ingen aning om hur det ska bli klart till på söndag kväll, så låt mig dra till med mitt motto för den här resan ”Meneeh… det ordnar sig.”

onsdag 20 augusti 2008

Let's Agree to Disagree

Ibland är det tur att det blir lite stillastående på jobbet för det är då man kommer in i de mest intressanta diskussionerna. När man avhandlat eventuella pojkvänner, helgen och vädret måste man börja bli kreativ. Anja och jag kan i och för sig spendera timmar med att dividera hur olika vi tycker om allt som har med färg och form att göra.




Det här är engelska respektive svenska omslaget på "Love is a mix-tape" av Rob Sheffield (good stuff!!) Jag håller på att det svenska (= det högra) omslaget är snyggare, medan Anja benhårt håller på det engelska (= det tecknade.) Och såhär är det med precis allting.

När (om) vi slutit tillfällig fred diskuterar vi andra saker. Då kan det låta såhär.

Je ne parle pas français

Ett franskt par kom fram till mig på bokis. De talade bra engelska (korrekt meningsuppbyggnad, orden dränktes inte i dialekt.) Trots denna lovande inledning utspelade sig följande samtal.

Kvinnan: "Ursäkta mig, har ni fransk-svenskt lexikon?"
Jag: "Absolut, där borta"

Jag pekar i rätt riktning.

Mannen: "Mhm, mhm, bra. Och har ni fransk-svenskt lexikon?"
Jag: "... absolut"

Går denna gång med till rätt sektion, lägger handen på boken.

Jag: "Här är de. De rosa."
Mannen: "Mhm, jaha, bra, har ni fransk-svenskt lexikon?"

tisdag 19 augusti 2008

Ich spreche kein Deutch

"Du har aldrig blivit utskälld innan du blivit utskälld på ryska" är ett fint gammalt Bokisordspråk. Dock lyckades vi toppa en rysk utskällning igår, stackars Anja blev utskälld av fyra tyskar varav tre var döva. Det var ett väldigt skällande och gesterande, den enda som kunde tolka gesterandet talade inte ett ord engelska. Förvirringen var total. Det pekades på kvitton, ungefär fyrtio kronor i småmynt langades upp på disken, kort återköptes - ingen förstod vad som pågick.
Det var som en Fellinifilm.

måndag 18 augusti 2008

And now I count the hours and the days in the weeks

Noterade att idag är det precis en vecka innan jag åker. På lördag ska jag hålla nån sorts avskedsfest men det återstår att se om någon faktiskt kommer.
Så, eftersom det bara är sju dagar kvar tänkte jag att det kanske var dags att börja packa. Har inte börjat än, men tanken finns i alla fall.

fredag 15 augusti 2008

Ode to Emelie K.

Mimmi var min bästa vän när jag gick i högstadiet. Hon hittade mig precis när jag behövde det som bäst och vi umgicks precis jämt. Sedan träffades vi nästan inte alls under hela gymnasiet, det gick verkligen från 100 till 0 på 3,2 sekunder.

Vi hittade nya vänner och nya ordningar och sen tog skolan slut och vi hittade tillbaka. Det är underligt för att med oss båda hade en massa saker hänt under den här tiden, men mellan oss - ingenting. Det var som om tiden fryst just där, direkt var vi lika bekväma med varandra som vi alltid vara. Det fanns knappt något att sammanfatta - allting bara var som det skulle vara.

Vi reser bort på samma dag, jag och Mimmi. Jag till Brighton och hon till Malmö. Jag är hemma till Lucia, hon är hemma till 2011. Men jag ska hälsa på henne i vår. Somliga människor är helt enkelt för bra för att man ska tappa bort dem i livets virrvarr.

And I Like You're Record Collection

Skivor inköpta för att det var billigt
¤ Within Y - "The Cult"
¤ Elin Ruth Sigvardsson - "A fiction"
¤ Stereophonics - "Pull the Pin" (för att omslaget är läckert och Linda en gång sa att jag nog skulle tycka om dem.)
¤ Syd Barrett - "Barrett"
¤ The Definite story of CBGB the home of US Punk (egentligen är jag emot samlingskivor, men låtlistan fick mig att dregla. Seriöst. My precious.)
Skivor inköpta för att vinyl is the sheite och för att man på "Skivhögen" alltid får lite trivia på köpet

¤ Led Zeppelin - "Zeppelin III" (som jag tydligen redan hade hemma men med annat omslag, jag verkligen måste lära mig att aldrig gå himifrån utan min skivlista)
¤ Iggy Pop - "The Idiot"
¤ Patti Smith - "Easter"
(sånt här tycker i alla fall jag om att läsa.)

Dagens så tokigt det kan bli




Jag har ingen stenkoll på bandet The Cult men jag gillar några av deras låtar så när jag såg en skiva på Åhléns' 2 skivor för 100 kronor-rea slog jag till. Men när jag sen gick hem och sökte på All Music hittar jag inte skivan. Då man kan hitta de mest obskyra skivor där kände jag att det var konstigt. Visade sig, efter lite rotande, att i stället för en skiva av the Doors, Led Zeppelins och Ac/Dcs kärleksbarnfick jag istället göteborgsrockarna Within Ys skiva "the Cult."

Jaja. Omslaget är jäkligt snyggt i alla fall.

Dagens Musikrecension från Drottninggatan

Avlägset buller från Brunkebergstorg och Kulturfestivalen. Basen hoppade darrande och tveksam mellan husen, inte ett annat ljud hörs. Förmodligen något som är bättre att lyssna på från ett lite mindre avstånd.

1/5

torsdag 14 augusti 2008

Happy Birthday mister Presssident

Idag firade vi min födelsedag. "Jävlar var den nu?!" tänker ni och försöker febrilt komma på ursäkter och presenter. Men lugn, min födelsedag ligger där den alltid legat, om ungefär en månad.
Dock har jag ju den goda smaken att vara bortrest på min födelsedag i år. Mormor slog näven i bordet och sa att några såna upptåg skulle hon inte stå för, så vi anordnade en fejkfödelsedag. Intressant nog frågade ingen om jag hade tid att fira min födelsedag, så jag fick snällt både byta arbetspass och ta ut lite komptid.

Efter att morfars taxi kommit bort och hittats firade vi. Oh ja, det gick vilt till, vi åt både pannbiff och vaniljmuffins med glasyr. Men det var trevligt trots allt, säga hejdå till mormor och morfar ordentlig. Dessutom gav de mig så mycket pengar att jag satt som paralyserad i fem minuter. 't was absolutely lovely*.


* uttalas "Loffley" numer. För att brittisk dialekt is the shite.

Flickan och Faxen


Detta är en fax. En fax mina vänner är en maskin "är en teknik för elektronisk bildöverföring över telenätet" säger Wikipedia. "(...)Elektriska signaler skickas sedan över telefonnätet till en annan fax som tar emot och skriver ut bilden."
Då jag är född på den senare delen av åttiotalet är min erfarenhet av faxar begränsad. Ibland ändrar jag (när min far inte finns att tillgå) inställningar på mormor och morfars fax men det är ungefär det.

På min arbetsplats finns en fax. Ibland måste papper faxas. Ibland är detta tydligen min uppgift. Jag sätter pappret i rätt fack, jag slår rätt telefonnummer och låter den ticka. När en faxmaskin (besjälande uttryckt) tänker låter det som på den gamla goda tiden innan man hade bredband. Pipandet och tutandet spred en varm nostalgisk känsla i mitt bröst.

Nå, eftersom faxen går på telenätet så har många samma faxnummer som de har telefonnummer (notera telefonen på faxens vänstra sida.) Detta ledde på den gamla goda tiden till att man ibland svarade i telefonen och fick en vasst faxtjut i örat. Detta händer nästan aldrig nu, för att man har upptäckt kraften hos e-mail istället.

Varför är det här relevant? undrar ni. Jo, kära vänner, för att plötsligt när jag står där och väntar på beskedet att faxet skickats, hör jag ett svagt "Hallå?"
Jag vill klargöra innan vi fortsätter att jag är ingen idiot. Jag vet väl mycket väl att faxmaskiner inte börjar prata hur som helst. Men ändå är min första reaktion att luta mig närmare knappsatsen, spetsa ögonen och väldigt artigt säga, "Ursäkta mig?"



Och med detta firar vi 100 blogginlägg.

onsdag 13 augusti 2008

Called you on the phone, another dimension

Hon har samma namn som min mamma och hon lät så himla trevlig. Så charmigt förvirrad, ett lätt nyans av en urbrittisk dialekt. Hon skrattade mycket och förklarade hur jag tog mig genom Heathrow, var jag fick tag i en taxi på Brighton Station.
      Jag är egentligen redan där.

måndag 11 augusti 2008

It's your life, it's your party, it's so awful

Så jag försöker anordna någon sorts fest. Egentligen är jag inte pigg på att fixa med en massa sånt ovanpå allt annat jox, men det är tydligen det enda socialt acceptabla sättet. Dessutom kan det ju vara praktiskt att fösa samman alla vänner som en boskapshjord i vardagsrummet, ställa sig på en stol och skrika "HEJ DÅ!" till alla samtidigt. Hm.

Folk är i allmänhet ganska upptagna och således jävligt svåra att knuffa in i fållan, men det får bli som det blir. Det gör mig allvarligt talat inget om det bara blir jag och typ två personer till. Så länge någon dyker upp och bestämt hävdar att de ska sakna mig. När det är överklarat kan vi dricka vin och bli sentimentala och prata om våra grandiosa framtidsplaner. Eller vad folk nu gör innan de försvinner.

Dagens Musikrecension från Drottninggatan

Ung kille med gitarr och hatt. Känns lite ansträngt post-grunge med de många klädlagrena och sagda hatt. Sjöng bra för all del men hade en irriterande uppsyn.

3/5

söndag 10 augusti 2008

When I was 17 I saw a Magazine it had those English Boys who had Long Hair

Mickis, Beatleskännare och stor motståndare till alla covers på deras låtar, kommer att hata mig för det här. Men den ger mig ju gåshud.

She Thinks You Kids are Freaks, She Wants You Off the Streets

Wika om barn:
    "Det känns som om de inte känner mig alls! Som om de inte förstått hur mycket jag verkligen, verkligen, hatar barn. Jag menar först så är de alldeles röda, skrynkliga och grosse. Sen när de är två månader till nåt år, okej det kan jag ge dig, då är de ganska söta med sina små fjun. De går an. Utom när de skriker.
    Sen, (sen!) blir de tre och kommer i trotsåldern. De blir jobbiga, skriker och säger emot bara för sakens skull. Det är som en tonåring i overall!
Sen när de är fyra till sex och då ska se leka och springa ut i gatan och bli påkörda!!!
    7-10 år det är ju typ en döålder då de leker med lego och Barbie och frågar chans på varenda person de stöter på. Men sen blir de tio till tretton, då önskar de att de var sexton, så tjejerna sminkar sig för mycket och killarna säger att de haft sex med skolans snyggaste tjej.

    Sen blir de tonåringar på riktigt med rasande hormoner, alltså sitter instängda på sitt rum och onanerar konstant. När de tröttnat på det skaffar de sig ett förhållande och ett jäkla sexliv och börjar dricka och knarka.
    Men efter allt det där flyttar de förhoppningsvis ut, om man inte daltat för mycket med dem så att de inte vågar ta sig ut i världen. Och då är du fast med dem för alltid!!!!"

fredag 8 augusti 2008

Multicoloured Aeroplanes

Jag har biljetter nu också. Den tjugofemte augusti klockan 11:10 lyfter mitt plan till Heathrow, London. Tåg till Victoria, byte till sydkusten och Brighton. Sen är jag där. Där jag ska vara.

torsdag 7 augusti 2008

Loneliness; It's Got You're Name and Your New Address

Jag har gått omkring halva sommaren i tyst panik, i väntan på nyheter. Allting som kunnat gå fel har snurrar runt, runt i mitt huvud. Tänk om jag var för sen med papprena, tänk om jag glömde något, tänk om de ångrat sig, tänk om inte tillräckligt många var intresserade och hela kursen ställs in.
Men så idag kommer ett brev med många stämplar, ett brev som färdats långt, ett brev med ett namn och en adress. Det blir verkligen av. Jag ska faktiskt till Brighton, East Sussex, England.
Allt jag kan tänka på är pirer, kalla stränder och långsmala brittiska hus - tätt sammanpressade. Ett lånat rum och en hylla i skafferiet. Pubar och barer. Gympaskor på blöt asfalt, axlar nertyngda av böcker. Graham Greene; Pride and Prejudice, Sugar Rush; Vanity Fair. Tåg till London och rotande bland begagnade LP-skivor i skivaffärer på Sydney Street.
Jag föreställer mig ett litet liv, någon annanstans.

tisdag 5 augusti 2008

Platinum Blonde Life

Den här sommaren har jag sett Blondie med Emma. Vi reste åtta timmar dit, gick runt i cirklar, åt något inte särskilt engagerande, ställde oss på andra raden. Vi blängde mordiskt på alla töntar som inte visste vilka vi var där för, suckade generat när halva publiken började nynna "Seven Nation Army" (what?) och gav syrliga kommentarer till alla som refererade till Blondie som "hon".

Sen drar det igång, Debbie är lika snygg som alltid, vi dansar, hoppar och lyckas slutligen knuffa undan några tjejer så att vi stod längst fram. Vi särade på ett tjejgäng vilket inte var så populärt.
"Sluta knuffas" gnällde de. "Här kan du inte stå!"
"Sorry darling" sa jag vasst. "Främsta raden är för folk som gillar musiken. Du har inte gjort nåt annat än att snacka om att du vill gå, så då kanske det är dags?"
Hon gick mindre än fem minuter senare, men de separerade vännerna bråkade visare när de upptäckt att de (flämt!) stod mer än en fyrtio centimeter ifrån varandra!
"Du får flytta på dig!" gnällde de.
Ni skojar, sa min blick.
"Du kan ju inte stå emellan!"
"Det är inte möjligt" sa jag.
"Joho! Du måste flytta på dig!!"
"Nej" sa jag långsamt, övertydligt och med mina smalaste ögonspringor. "Det. Är. Inte. Möjligt."
Sensmoralen är; kom inte mellan mig och Blondie om du inte ens kan sjunga med i "Heart of Glass", capisce?

Jag sjöng med tills halsen gjorde ont, så yr av lycka att jag glömde låttexter jag hört hundratalsgånger. Ingen annan på främsta raden kunde texterna, de bara stod och stirrade som idioter. Men Debbie hörde, hon pekade på oss och log och slängde slängkyssar. Det var underbartfantastisktsuperlativ!

Efter spelningen såg vi två låtar med Justice, vi tokdansade så att jag fick ont mellan revbenen. Vi satte oss på en parkbänk, pratade med lite lösa festivaldeltagare och fyllon. Träffade lokalinnevånaren Carina som visade oss var man fick tag i quesadillas vid halv fyra. Vi drev omkring, lyckliga men frusna, till klockan 7:50 då bussen äntligen kom. Jag sov nästan hela vägen ner till Stockholm. Emma tog guppyfoton.



Aftonbladet sågade spelningen för övrigt. Spännande nog publicerades recensionen 45 minuter innan Blondie ens gick på…
Väl hemma i Stockholm sov jag en tre timmar och gick med Mickis till Rocks som flyttat på sig några meter då sedvanliga Rocks hade hiphopklubb. Satt ett tag, drack drinkar, pratade, blev raggade på av skumma typer. Värst var en civilingenjör som i varannan mening påpekade hur himla smart han var.
Övertygade honom om att jag var 16 vilket inte hade den avskräckande effekt det verkligen borde haft. Påpekade då att människor som är smarta på riktigt inte behöver snacka om det hela tiden. Han svamlade ett tag, men drog sedan.
Vi stannade tills det inte var roligt längre, sa nej till taxi säkert femton gånger, gick vi hemåt genom Gamla stan. Vi mötte två killar i gränderna, snubblande över kullerstenar, de hävdade att de var påtända men jag vet inte. Sov gott.

I don't need no superheroes

Den här sommaren har jag sett Batman med ett gäng, tillställningen givetvis anordnad av Wika. Det var obehagligt varmt, men filmen var bra. Tycker trots allt om Batmans stoiska närvaro som hintar om en ocean av lidande därunder. Flickan urtråkig som vanligt. Specialeffekterna otroliga, men tog inte över filmen. (Och jaja, Jokern var fantastisk. Nöjd?)

Some Skinny Pretty Girl Who Likes to Talk About Bands

Jag fotograferades i obligatoriskt motljus.

Den här sommaren har jag varit på festival för första gången i mitt liv. Borlänge var trevligt, kvällarna kalla, mornarna varma, vi sov som grisar och åt som dem också. Mimmi skaffade förhållande. Gustaf skapade ett ölburksbaserat företag. Alkohol dracks. Tältet föll på mig och Camilla. Jag lyssnade på musik. Jag fick hångla. Jag träffade underliga människor. Jag pratade Led Zeppelin med lokalbefolkningen. Jag blev jättesjuk. Det var som det ska vara.

You know Kafka, you know Sartre, you party with James Joyce

© Elvgren förstås
Den här sommaren har jag mer eller mindre bott på Bokis där jag förutom att packa upp böcker, bära böcker, stapla böcker, sortera böcker, läsa böcker, hitta på bisarra bara-för-att-ha-något-för-händera-projekt, svettats och stirrat ut i luften lite allmänt förklarat för turister att "ja, vi har frimärken" och för alla andra "nej, boken som kom ut förra månaden finns inte i pocket än."

Would ya look at that hair?

© mästaren Elvgren
Den här sommaren har jag återigen försökt göra nåt åt håreländet. Åsikterna går isär om huruvida det var en bra idé. Rött är det i alla fall. Med besked.