tisdag 5 februari 2008

You Look Like the Silent Type

Plötsligt förstår jag mig på alla de tysta flickorna. De där som var så duktiga, men som pratade med så långa röster att man fick be dem prata högre vilket fick dem att rodna häftigt och urskulda sig, ändra sig, påstå att de inte hade något viktigt att säga. Något man kan strunta i. De där flickorna som på något sätt var en del av tapeten, som inte på flera år lämnade något bestående intryck.

    Jag var nog inte så. Jag var konstig. I alla fall var det alltid så jag kände mig, lite utanför. Fast så kanske alla känner sig? Jag hade aldrig lärt mig hur man pratade eller kombinerade sina kläder eller hur man var söt. Men folk lade mig i alla fall på minnet. När jag springer på någon är jag alltid rädd att de ska ha glömt, jag säger hej lika nervöst och det är alltid lika plågsamt de där millisekunderna de står där, kisar och tänker så det knakar Vem är hon nu igen?
    ”Fanny!” utropar de sen triumferande, innan jag hinner fylla i.
Och de ser på mig, uppifrån och ner, ansiktet, håret, kläderna, skorna.
    ”Jag kände inte igen dig!”
De vande sig att se mig med för stora kläder och långt, blont hår och utan smink. Jag har förändrats och det gör mig lika jävla lycklig varje gång jag träffar någon gammal klasskamrat som ser precis likadan ut som de gjorde då. För med mig har det i alla fall hänt något. Det har det väl säkert gjort med dem också, ingen är väl samma idag som när man gick i sjuan, men det syns på mig.

    Jag har alltid sett ner på de tysta flickorna, hur de fäster blicken vid golvet och förringar sig själva, men nu förstår jag, för jag håller på att bli som dem. Säkert utom räckhåll för grundskolan, igenom gymnasiet, väljer jag just denna tid att förlora mig i tystnaden. Jag vet inte vad som hände, jag bara förlorade energin. Jag har inget vettigt att säga om någonting alls och därför är jag tyst. Jag lyssnar på vad som blir till monologer då jag inte ger något gensvar, men försöker jag bryta igenom känner jag att jag tar för mycket plats och att ingen är intresserad av vad jag har att säga. För jag har verkligen inget.
    Jag är ett bollplank för andras problem, en anslagstavla för andras idéer. Missförstå mig rätt, jag tänker inte grina och säga att ingen lyssnar, för att det skulle folk göra. Om jag bara hade något att säga.
    Kanske är jag en av de duktiga flickorna, som utanför skolans struktur och ständiga strävan efter betyg (= bekräftelse) krymper, dras tillbaka till någon sorts oändligt Jag vet inte.
     Men jag är inte ledsen eller arg eller missförstådd. Jag känner mig bara… tyst.

måndag 4 februari 2008

Intro

För alla er som fundersamt dragit fingrarna över pärmarna till min dagbok. För att jag inte orkar berätta om vad jag varit med om. Därför har ni nu 45 spännande Indien-inlägg att läsa (oroa er inte, de flesta är väldigt korta.) Det hela börjar låååångt ner i januarilistan under rubriken "Leaving on a Jetplane."
Allt är taget direkt ur min dagbok, så alla nyfikna kan veta hur det ser ut när jag flödesskriver och byter tempus mitt i och tänker för mycket och känner mig allmänt oinspirerat.
Enjoy, eftersom nästan inlägg sannolikt kommer vara i maj...