torsdag 25 december 2008

Is it worth the aggravation to find yourself a job when there’s nothing worth working for?

I våras behövde jag inte direkt pengar. Då hade jag ändå två jobb. Det var praktiskt. Nu ska jag betala hyra, jag har ett jobb där mina timmar verkar har krympt markant och som det inte är möjligt för mig att försörja mig på.

Ska vi fira juldagen med lite existentiell kris och söka några jobb? Visst ska vi det.

måndag 22 december 2008

I'm in the Middle Withouth Any Plans

Minsta bror har en bra skivsamling (det har jag själv sett till) men varför ligger aldrig rätt skiva i rätt fodral och var i helvete är "the Beast of Alice Cooper" när jag så desperat behöver den?!

torsdag 18 december 2008

Heading Anywhere But Home

Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:35):
jag försökte titta på kurser till i vår men överväldigades av en smärtsam orka-känsla
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:35):
den är överhängande
Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:36):
det hade varit mycket skönare att bara dra någonstans igen. typ berlin
Baby Strange Tonight, tonight I'm on my way, just set me free, Home Sweet Home säger (00:36):
dit har jag alltid velat utan att veta varför
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:36):
jo, bort är alltid trevligt
- Lilla Ego home is where the hurt is säger (00:37):
jag har en obotlig kärlek till bort

tisdag 16 december 2008

Open your heart, I’m coming home

Det är underligt. Det är inte mitt rum, det är fortfarande minsta brors rum. Böckerna i bokhyllan läste jag för alldeles för väldigt många år sen. Väggarna har inga affischer och i garderoben gapar tom förutom några lådor. Mina lådor förvisso. Min post ligger på bordet, hopblandade med World of Warcraftkoder och spelkort och kritor, de med min adress omsorgsfullt skriven för hand är lämnade oöppnade. En ny lampa står på fönsterbrädet.
"Den är bra om man har eksem" förklarar mamma. "Den sprider salt i rummet. Antagligen är det bara strunt, men den är ganska fin eller hur?"
Jag nickar. Jag gillar den. Den är egen.

De två sista dagarna innan hemfärden tillbringades i en kokong i sängen, hostandes i feberdrömmar. Vaknande endast för att svara på elektroniska viskningar från den verkliga världen. Alldeles för många timmar spenderades på en flygplats, men sällskapet var gott och ingenting körde ihop sig. Lisa fick ta sitt handbagage ombord, jag slapp betala övervikt och uppenbarligen försökte ingen smuggla in heroin i landet heller.

Vicky var tapper på flygplanet, spenderade hela resan med slutna ögon, händerna målmedvetet på armstöden. Ville lägga min hand på hennes och säga något uppmuntrande, men vågade inte förrän hon öppnade ögonen efter landning.

Min familj väntade. De stod precis framför dörren och vi kramades och det var helt fantastiskt att se dem igen. Sen sa jag hej då till vännerna, fick min plattång från Olle packåsna. Det var inte fruktansvärt sorgligt att säga hej då. Vi ses ju igen. (Och gör vi inte det har vi fantastiska minnen att klamra oss fast vid, som med tiden kommer göra oss till mycket mer än vi någonsin var i verkligheten.)

Man tog mig hem till hemma huset, i löjligt smakfullt julbelysta kvarter. Man gav mig julskinka och julmust och avokado. Jag bara log och hostade och log. Min familj. Min underbara, underbara familj.
Och halsduken med buttra ögon, petade mig på armen.
"Meep" sa den.
"Jag har saknat dig också, lillebror" sa jag.
Något muttrades till svar under halsduken.

När familjen har lagt sig påbörjas en upptäcktsfärd. Tyst skjuts lådor ut och långsamt rotas det runt. Det är mina saker, men jag har inte sett dem på länge, nerlagda i lådor, nästan i ordning. Det är som att göra en arkeologisk utgrävning från en annan tid, ett annat liv åtminstone. Jag snuddar vid mina smycken, berömmer mig själv för att jag la passerkortet till nattis där jag visste att jag skulle hitta det, jag luktar på min egna parfym.

Sedan, på jakt efter sovkläder. Jag vågar inte öppna resväskan, så mycket våld krävdes när jag skulle stänga den att jag fruktar att min smutstvätt kommer spridas över hela lägenheten när jag öppnar den. Primarkjeans kommer återfinnas på spisen, korsetter kommer dingla från hallampan, högklackade skor kommer döda en granne som råkar komma lite för nära.

Jag flyttar på kassar och skor i förrådet, öppnar försiktigt en låda. Mammas handstil säger Diverse kläder (de har flyttat in lådorna i förrådet, de vill att jag ska känna mig hemma.) Jag ser tröjor jag inte ens minns att jag hade. Trasiga yogabyxor. Californialinne. Hårdrockstrosor med tatueringsrosor. Och längst in i den nästan tomma garderoben, två små travar med böcker, en hälsning till mig själv. Något att ta mig genom natten.

Jag är sömnig. Öronen gör ont och ryggen gör ont. Jag är lycklig. Väskan är inte ens uppackad - men ändå är rastlösheten där. Knackar mig på ryggen (där musklerna är spända till onda knutar inte ens de mest välvilliga händer kan lösa upp) men säger ingenting. Den bryr sig inte vart den för mig. Bara inte pulsen hinner sakta ner.

fredag 5 december 2008

"Ack ditt lilla rum är så litet och så fullt av kartonger"

Åh mamma.

Hemlängtan kommer krypande. Kittlar till lite i magen sådär mellan varven. Tanken på att ta mig till Heathrow, sätta mig på ett plan bredvid en spyende Vicky alternativt mellan Olle och Lisa (det är inte en plats man vill vara, mina vänner. Man riskerar allvarligt kroppslig skada om man inte håller sig undan.) för att åka hem till ett slaskigt Stockholm känns inte längre allt igenom obehaglig.

Jag är sämst på att blogga. Jag antar att alla är så väl medvetna om det att de inte ens besvärar sig med att klaga längre. Det uppskattas.

Följande tänker jag på nu:
* Bokis älskar mig inte längre. Heartbroken.* Hur ska jag frakta allt mitt jox hem till Svergie? Update: Snäll-Olle erbjöd mig att klämma in bagage i hans väska. Excellent.
* Hur ska jag kunna köpa julklappar till folk man knappt pratat med sen i somras?
* Mitt nya (borsans gamla) rum är som min moder uttryckte det ack så litet och så fullt av kartonger. Var får jag plats egentligen?
* Kommer jag kunna anpassa mig till högertraffik?
* Står Sverige kvar där jag lämnade det?

fredag 14 november 2008

Open Your Heart - I'm Coming Home

En månad kvar tills jag åker hem. Den femtonde december landar jag i Sverige igen. Så få dagar kvar, jag går omkring och är livrädd för att de ska glida mellan mina fingrar - att jag inte ska hinna göra något vettigt av dem. Att de ska ligga i mina händer tillsammans med kugghjulen och skruvarna av allt det där de säger att jag har, allt det där de säger att jag är - allt det där jag inte vet vad jag ska göra av.

Men jag har accepterat. Jag gör mig redo att åka (mentalt, packningen kan man få panik över den fjortonde), det finns saker kvar att se och göra och känna, så jag måste försöka klara av det - helst innan den tolfte då skolan slutar.

Jag vet inte. Det ska ju bli skönt också, återförenas etc men det känns bara som att jag antingen kommer behöva börja om från början eller också har inte ett jävla skit förändras.

onsdag 29 oktober 2008

Dear Diary: Today There Were Monsters


Canterbury.


    *Brighton är svinkallt men jag älskar det fortfarande.
    *Min nacke är ömmare än vanligt efter volleybollmatchen igår. Knäna är blåmärken.
    *Jag kommer hem om en och en halv månad (vill inte! vill inte! vill inte!)
    *Senaste itunesuppdateringen suger kuk. Det finns nu inte längre någon lista för låtarna. Bara artister eller album om man inte vet precis vad man ska lyssna på. Tack så överjävligt*Imorgon är det Halloweenfest på skolan (happyhappyhappy!)
    *Han Som Inte Kan Ge Någon En Komplimang Utan Att Förolämpa En Tre Gånger Först kallade mig Svärmorsdröm (alltså, kan det bli värre?!)
    *Jag var lite deppig idag (alltså inte mitt vanliga älskvärda jag) så jag har blivit kramad, pussad, masserad, multikramad, struken över håret, kittlad, petad och pillad på. 85 % otroligt rörande, 15% otroligt irriterande, men trots det:
    * Brighton Crew 2008 rockar mina sockor!!!

    tisdag 28 oktober 2008

    We Spent Too Many Hours Traveling Around; Always Searching in the Lost and Found

    Activity Week var, trots mitt resesällskaps oändliga förråd av klapplekar och sånger med handrörelser, väldigt roligt. Allt gick åt helvete först; tåg var försenat och taxin från station luktade kokosnötparfym och vi hade bokat vårt hostel fel.

    For our next trip we will remeber;
    when you go in October, don't book for November!

    Men vi överlevde, hittade hostel och sedemera Bed and Breakfast, spenderade dagarna med att ränna runt på vartenda museum Canterbury hade att erbjuda och ta bilder på mig där jag såg grinig ut. Kvällarna spenderades på restauranger där vi åt Riktig Mat (wihue!) och nätterna spenderades med djup sömn. (Mmm, sööömn...)

    Torsdagen åkte vi till London, fotograferade en skylt, tittade på Harry Pottersaker och hängde med konstgänget. De såg inte allt för bakfulla ut.
    Jag avvek på kvällen för att hänga med Bg. Vi hittade en mycket högljudd pub där vi satt några timmar, pratade i munnen på varandra, nickade ivrigt, diskuterade. Det är alltid underbart att träffa honom men den här gången var något alldeles extra. Puckofisken hade ju köpt en mp3-spelare till mig!!!
    Tydligen hade han tröttnat på mitt gnäll om min stulna mobil (där jag hade min musik) och köpt mig en försenad födelsedagspresent! Jag stirrade och flinade som ett pucko och stirrade och skrattade. Kärlek. Även om den rosa. (Haha, that's funny cause she hates pink!)

    Han fick följa med till Victoria station och prata med mina vänner. Det fick tydligen bra för så fort han gått sa He With His Foot In His Mouth:
    "Fan va skön han var! Råskön!!! Och han fick dig att le... kan inte han åka med oss till Brighton och så stannar du här?"

    måndag 20 oktober 2008

    I Kept Laughing After Everyone Had Gone

    jonathan/bg säger (00:04):"Heej, vi heter apple, vi tänker göra ett program som inte kan spela microsofts filformat, för det vill vi, dessutom tänker vi göra ett filformat som bara kan spelas av iTunes, för vi är miffiga"
    jonathan/bg säger (00:04):... jag är inte bitter...

    söndag 19 oktober 2008

    There's No End to the Problem and the Frustration, I Need a Vacation

    Jag ska på Activity Week. Det är obligatoriskt på min skola och innebär att skolan ger oss tillbaka lite pengar så att vi kan åka någonstans och göra något. Olyckligtvis är det inte helt och hållet en semester, då vi efter den måste hålla en presentation. Eller som Dave så vänligt uttryckte det; "hålla en presentation för 40 personer som stirrar på oss, varav flera är folkmusiker(!) som vi aldrig träffat förut. Det kommer att bli fruktansvärt jobbigt och smärtsamt, men det är ju bra att vara förberedd?" Tack så hjärtligt.

    Egentligen ville jag åka till Skottland eller så, men jag inte längre än till Canterbury, och sen en snabb detour till London. Det gör det samma, egentligen. Bort är alltid bort.

    Jag och nykteristerna ska nog få det roligt, hoppas jag. Slår vad om att vi kommer vara tröttare än både irländskbarkultursundersökarna och konstgänget tillsammans när vi kommer tillbaka. Det brukar vara så.

    Hur som helst är nuet en jättebra tid att resa bort lite för jag orkar inte tänka på vissa saker längre, så då är det trevligt att falla av jordens yta tills på torsdag. Jag behöver köpa mig själv lite tid, men jag vet ännu inte vad jag ska ha den till. Jag hoppas att det visar sig när jag kommer tillbaka.

    ("Det är ditt svar på allt.")

    fredag 17 oktober 2008

    It’s Such a Shame I’m Wasting All My Talent

    Sue: "Your writing, the level of your writing, is some of the best I've ever come across."

    Det är vad de säger. Men jag kan inte rikta det, styra det, jag kan inte göra något av det. Jag står med händerna fulla av muttrar och skruvar, men jag kan inte sammanfoga det till något användbart. Eller ens vackert.

    Jag har gått i baklås och då spelar det ingen roll hur många gånger jag får höra det. Att jag faktiskt tror det själv. Det hjälper inte om jag inte kan dra det ur mig själv.

    Men ni borde lyssna alldeles vid mitt öra, höra tankarna som surrar där inne. Stoff för en generationsroman; de är relaterbara och djupa, skarpt formulerade, smärtsamma, vackra och bitterljuva.

    torsdag 16 oktober 2008

    I need some sleep

    Saker att göra när man borde sova
    * Gnälla om livets allmänna jävlighet för alla man träffar
    * Leka på YouTube
    * Göra soppa
    * Rosta smörgås, lägga på jobbig Sainsbury ost.
    * Äta yoghurt
    * Sortera foton (alltså, fatta hur många det har tagits under Brightonresan!)
    * Skriva dagbok
    * Ta för många värktabletter
    * Lyssna på Pink Floyd
    * Inte skriva presentation för Britain and the Enviroment.

    onsdag 15 oktober 2008

    Duvunge

    Jag amputerar dig.
    Men giftet sprider sig ändå.

    tisdag 7 oktober 2008

    File it Under Fun From the Past

    Det kan bli lite problematiskt när två människor utan signaler försöker kommunicera. Det slutar mest med att hon inte förstår och känner sig sårad för att hon inte förstår och blir arg för att hon är sårad och sparkar på något så att hon får ont i tårna.

    söndag 5 oktober 2008

    Still You Sparkle and You Sizzle 'cause a Live Wire Always Does

    Helgen sög liksom musten ur mig. Något växte inne i magen, men jag föll på en vass kant, skar upp ett hål och ut rann allting. Något som kunde varit viktigt. Som kunde lärt mig något. Jag orkar inte ta reda på det nu.

    On the bright side:
    Brighton behandlar mig fortfarande väl. Det är blött och grått, men det gör mig ingenting. Jag trivs, jag gillar havet som skymtar mellan tegelhusen. Barnens rara dialekter. Alla original som driver runt på helgerna och söker konversation.

    Vi har haft ett Murder Mystery Dinner Party, vi har skrattat och druckit och letat mördare. Jag gissade rätt men vågade inte stäcka upp handen. De sa att jag var fantastisk hela kvällen.

    Vi har rest till Lewes och Arundel och Chichester. Vi har sett murar, slott, katedraler, rullande engelska kullar, folks trädgårdar, en halshuggen duva, får och fotbollshuliganer. Vi har snavat över kullerstenar och skrattat åt allting vi sett; berusade på att vara vid liv och här tillsammans.

    Vi har upptäckt världens godaste pizza, uppe vid Ally, i en lokal utan bord och stolar. Vi har hängt i olika vardagsrum, med böcker omkring oss och tvn på. Vi har kramat varandra och knutit band. Vi har varit vid stranden, vi har sett ut över havet och klättrat på klippor. Dave säger att om man kastar en sten i mörkret där slår det gnistor.

    fredag 26 september 2008

    Snörvel



    Oinspirerat inlägg nummer 72:
    Jag är förkyld. Det är alla, men jag är ynkligast.


    Det har anlänt ett gäng göteborgare (som visst inte är från göteborg?) till skolan. De är små och söta, riktigt så man vill nypa dem i kinderna och lära dem om livet (de är alltså ett år yngre.) Vi bowlade och jag förlorade till Lisa med ett poäng. Men titta vad skicklig jag ser ut.

    fredag 19 september 2008

    NoIdon'tdrinkcoffee!

    Jag sökte på "bersärkargång" på Google och fick upp det härHAHAHAHA jag dör!!!

    tisdag 16 september 2008

    I Even Like the Brithday Presents You Get Me



    Happy birthday to me
    Happy birthday to me
    Happy birthday dear Fanny...


    20 alltså. Inte för att det gör någon större skillnad i det här landet men ändå. Jag har lämnat tonåren bakom mig, ingen ångest, bara tacksamhet. Nu kan jag gå ut i världen som en mogen kvinna eller nåt. Eh.

    Var inte alls särskilt taggad när jag vaknade, alldeles ensam, inte en människa som sjöng för mig eller tryckte något alldeles för sött i munnen på mig. Lite deppigt faktiskt. Sen öppnade jag mobiltelefonen, lyssnade på inspelade meddelande från mormor och familjen. Den senare sjöng, lät som om de var inuti en bunker, men förhoppningsvis är det bara min £20 mobil.

    I skolan kom alla ihåg. Verkligen alla. I matsalen sjöng alla för mig (man tycker att det borde bli mindre pinsamt eftersom man blir äldre, men nej...) och jag fick en flaska Jack Daniels i present av dem!!! Bless! Vi har bara umgåtts i tre veckor men de känner mig redan.




    Dougnutsen fick jag av Allison i köket. Jag fick hjälp att äta upp dem.

    Vi åkte till Chicester, såg katedral och mur, skämde ut Sue, lyssnade på mässa. Åkte till Pavillion där de som inte läser British Culture (losers) hade satt upp en massa papper där det stod "Grattis Fanny" på en massa olika språk. Andy (vet inte vad hans arbete är egentligen, men det kan nog ungefär översättas till "lekledare") hade inhandlat rulltårta och muffins och små ljus. Det var helt underbart.


    Tack Swii-dissh Fålk Haj Skuul för en grym dag!!!

    söndag 14 september 2008

    I Must Be Hungry, Cause I Go Crazy, Overy Your Leather Boots




    Jag har som sagt köpt nya stövlar. Det är en lite underlig vinkel men ja, så ser du ut. Allt som ger mig illusionen av att vara lång är bra grejer. Visslar folk efter en på gatan, så mycket bättre antar jag.

    Den spontana frågan är förstås kan du gå i de där? Mer än gå kära vänner. När vi sprang till bussen efter bion sprang jag ifrån alla utom en person; samtliga hade gympaskor. Jag fick ett gott skratt. Och det påminner mig om min absoluta favorit bland metal historier. Som följer:

    Det är mitten av åttiotalet. Mötley Crue (bild ett) står på höjden av sin karriär. Glamrock är vad som gäller och de är inte rädda att klä sig som... well bara titta på bilden. Metallica (bild 2) har precis börjat komma någonstans, men är ännu inte särskilt kända.

    Bild 1 bild 2

    Metallica avskyr glamrocken. De tycker den är äcklig, töntig osv. Sen en natt när de är ute och svirar (på Sunset Boulevard om jag minns rätt) vilka ser de snubbla ur en limousine om inte Mötley Cruë? Klädda i läder, paljetter, spetsar, platåkängor med 4 inch-heels och uppsminkade som prostituerade.

    Lars Ullrich är förstås inte sen att skrika:
    "Mötley Crüe [obceniteter som bleepades bort]!!!"

    Nikki Sixx vänder sig om, hans ögon glöder och sätter han inte efter dem i sina platåstövlar med mer än tio centimeter klack? Oh yes he does.
    Så samtliga närvarande Metallica medlemmar (antagligen bekvämt klädda i sneakers och jeans) måste springa som faan, hela vägen ner för Sunset Boulevard, med Nikki på bersärkargång i hasorna.

    Det är hysteriskt om man ser det framför sig.

    The Ones She's Been Kissing All Strangely've Gone Missing

    Såg The Dutchess idag. Den var faktiskt himla bra, fina detaljer, bra skådespel (!) Keira Knightly var subtil, använde små gester, små uttryck, stack inte ut hakan sådär jobbigt varje gång hon ska gestaltera "upprörd." Den var tragisk. Jag var nöjd.
    Men det absolut bästa med allt det där var den här reklamen precis innan filmen. Jag älskar Angelica Huston.



    "No, no, no. I talk to the dead."

    lördag 13 september 2008

    London Calling


    Blasé vid Big Ben


    Jag, större delen av min klass (förutom S som var på annat håll och träffade en "vän") och de 48 italinarna åkte till London för att turista. Jag tycker inte om att turista, men nu är det i alla fall sett det och överlevt.

    Jag har sett Buckingham Palace, 48 italienare attackera en vakt, en park, Princess Diana Memorial Walk, tjugo män på hästar rada upp sig mot varandra och sedan inte göra något på en kvart, en man som såg ut som Andy Warhol i trubbel med lagen, Big Ben, Westminister Abbey, en packed lunch, the Themes, London Eye, hur många flickor får plats i en telefonkiosk (fem med stängd dörr) och sedan fick vi nog. Vi skakade av oss italienarna och försvann ner i tunnelbanesystemet - never to be seen again...

    Förrän vi dök up i Camden Market tjugo minuter senare. Vi vandrade runt, såg på kläder i billiga kläder till dyra priser, några ville pierca sig ("NEJ!" sa jag bestämt och släpade bort dem,) åt på KFC (äckelpäckel) och så köpte jag ett par urläckra stövlar som gör mig minst tio centimeter längre. Mannen som skulle sälja dem sa "They look good on you. And when I say good... I mean really good." Usch.

    Åkte in till stan, letade efter Piccadilly Circus, hittade Piccadilly Circus, åt doughnuts, delade upp oss i mindre och mindre bitar. Min bit handlade lite på Regent Street för att sedan försvinna in och go banans i Carnaby.
    Sedan försvann vi ner i tunnelbanesystemet igen, svettades, hade ångest och självmordstankar, sen panik och mordtankar, sen åkte vi hem.

    torsdag 11 september 2008

    Bring Your Sister Over Here

    Du du du du, du dududududu,
    Du du du du, du dududududu,
    Du du du du, du dududududu...






    Jag tror man kan gå max hundra meter i Brighton utan att höra den här låten. Kind of catchy, though.



    Du du du du, du dududududu,
    Du du du du, du dududududu,
    Du du du du, du dududududu...

    onsdag 10 september 2008

    Warlocks In Her Ear

    Efter 40 minuters väntan.

    Sköterskan: "Hello darling, what seems to be the problem?"
    Jag: "I have... what do you call it? When you are flying and your ears they like... pop?"
    Sköterkan: "Yes?"
    Jag: "Well I've had it, whatever it's called, for more than a month so I thought..."
    Sköterskan: "Do they hurt?"
    Jag: "They are a bit sore..."

    Sköterksan kollar i öronen under hummanden.

    Sköterskan: "No infection. There seems to be fluid trapped somewhere there"
    Jag (vill inte gå in i närmare detalj): "Okay..."
    Sköterskan: "So you just have to wait"
    Jag: "..."

    Sköterskan ser menande på mig att jag ska försvinna.

    Jag (försiktig): "But I've waited a month and a half... whan do you think it will happen?"
    Sköterskan: "There is no way of knowing. Goodbye now."

    Tack gode Gud att läkarvård i alla fall är gratis i England.

    Natural Born Separator


    Love is not red.

    Av en ren slump såg någon i en broschyr (vi fullkomligen drunknar i broschyrer här!)att Backyard Babies och Crucified Barbara skulle spela i Brighton! Joy! Jag tjatade, lockade och lurade, men bara Vicky följde med tillslut. Nå, det är kanske lika bra. Har märkt att konsertupplevelser är lite svåra att dela på många.

    När jag väl skulle till krogen Concorde 2 var jag jättestressad över att få tag i biljetter (visste då inte att de sålde i dörren.) Så jag stormar, grymt fokuserad och tänker bara Backyard Babies. Concorde 2. Backyard Babies. Concorde 2. Backyard Babies. Och vem frammanar jag med blotta tankekraften? Jo Nicke. Vi krockar nästan, jag stirrar chockat men hinner inte fråga var klubben ligger, för så fort chocken lagt sig är han borta. Fick mig att misstänka att jag var i närheten i alla fall.

    Får tag i Vicky och upplyser henne genast om min nyfunna makt, att framkalla människor med tankekraften. Jag hade avfärdat henne lite som ett indiepopsnöre, ska erkännas, så jag förenklade.
       ”Vem krockar jag nästan med då?” frågar jag, äntligen framme vid poängen i min till synes ändlösa berättelse. ”Jo sångaren.”
       ”Vadå Nicke eller?”
    Måste sluta dömma ut folks musiksmak för att de går på Slow Club (fråga inte!) signeringar och har långt blont hår.

    Jag såg alltså både Backyard Babies och Crucified Barbara igår på en mörk klubb i ett skumt område. Ovanför låg det en massa fina hotell i vit sten, men under strandpromenaden hängde konstiga människor, fyllon, män i trasiga kläder med alldeles för mycket pengar i kontanter. För båda banden och ett till (av typen ”jag har ingen melodi eller talang så jag skriker som faaan istället”) kostade det £13 dvs runt 150 kronor. Det verkar vara ganska standard.
       En konsertt-shirt går på ungefär samma (men det är ju långt bättre än de 250 spänn man får punga ut med hemma!)

    Vi stod längst fram fast lite åt höger (mellan Nicke och Dregen.) Crucified Barbara är faktiskt helt okej, inte bästa låtarna i värdshistorien men de var bra på scenen och med risken att låta som en tönig liten flicka; så himla häftiga ju!
       Klubben var liten, det var max 150 personer där inte, mörk skitig, saknade speglar på toaletterna (var fasen ska man då spreja håret?!) Dregen var illa däran.
    Dessutom kan man köpa biljett i dörren! Jag kommer inte över vilket fantastiskt påfund det är!


    Nicke.
    Backyard Babies var okej, även om det var lite långt mellan de verkliga höjdpunkterna och inget You Tell Me You Love Me You Lie. Publiken bestod framför allt bestående av berusade män ("Ge' yur Swedish arses out here, yu fucking swedes!") och groupies ("We want Backyard fucking Babies! Woohoo!") Bland annat en storbystad italienska Nicke hälsade på från scenen, med djuuup uringning som, ska vi säga, inte riktigt höll allt på plats under spelningen.
       Vi stod längst fram, var i slutet av spelningen dränkta i svett (Dregens, inte vår egen) och jag hade blåmärken på bröstbenet (som det ska vara.)
       Min enda kommentar om Dregen är att han var illa däran. På riktigt.

    Jag har aldrig samlat på mig så mycket souvenirer i hela mitt liv: tjatade till mig Crucified Barbaras setlist från en roddare (fick den signerad sedan.) Kastade mig över kravallstaketet som en Susanna Kallur (no pun intended, hon är duktig egentligen!) och lyckades lägga tassarna på hela uppsättningen plektrum! De har alla hjärtformade plektrum med sitt ansikte på. Fick tag i en extra Dregen som jag gav till Victoria som jag gick med. Sen kastade jag mig upp på scenen och slet tag i Babies setlist också. Vore det en OS-gren att få tag i plektrum och annat löst skulle jag klart kvalificera mig.
       Jag och Vicky pratade i munnen på varandra hela vägen hem, jag glömde t-shirten jag kom dit i (hade investerat i en Backyard Babies tee istället,) folk ropade efter oss med knarktinviter med vi skyndade snabbt hem över sluttande gator.


    Souvenirer.

    (Fast lite saknar jag ju min concert wingwoman, det är klart. Det finns bara en Emma och det hoppas jag hon är väl medveten om. Hon borde komma hit och rocka.)

    måndag 8 september 2008

    A Small Outburst of Tourettes

    Den fucking jävla mobiltelefonjäveln är fucking jävla borta igen!!! Jag blir helt jävla galen!!! Varför ska jag drabbas av den här fucking jävla skiten för?!?! ARGH!!! Jag köpte fan en ny för två jävla veckor sen!!! TVÅ!!!
    FANJÄVLARIHELVETEFUCKINGSKITOCHMARGARETTHATCHER!!!





    Översättning: Min mobil försvann i lördags. Jag kommer köpa en ny för 20 pund eller så, och sedan investera i något ordentligt när jag kommer hem. Jag är inte glad.

    fredag 5 september 2008

    Jag bloggar! Jag bloggar!


    England. © Viktoria Berglund

    Ja, ja jag vet. Jag är uselt på det här med bloggande. Aldrig är ni nöjda; "Du bloggar för sällan!" "Du bloggar för ofta!" "Du bloggar ju inte alls!"
    Jag är i alla fall i Brighton nu, för er som trott att jag fallit av jordens yta. Ni har ställt många frågor, olyckligtvis är det undantagslöst samma frågor. För att jag inte ska få nervsammanbrott svarar jag nu på alla frågor här och länkar er. Yay för den moderna tekniken!


    Frågor Fanny För Länge Sedan Fått Nog Av
    ¤ Hur gick resan?
    Det var faktiskt det bästa flygresa jag haft någonsin (räknade ut att jag flugit ungefär 20 gånger under mitt liv för övrigt.) Vet inte varför folk gnäller så på SAS faktiskt, så värt att betala mer för bekväm stol, rätt avgångstid, Arlanda etc.
    Det enda jobbiga var att en fjortisklass var på samma plan. Lyckligtvis lurade jag en mörkhårig fjortis att jag gjorde henne en tjänst då vi bytte plats så hon fick sitta bredvid en blond fjortis. Själv fick jag sitta bredvid ett urgulligt kanadensiskt par. Bless.

    ¤ Var ligger egentligen Brighton?
    För alla som inte lärt sig använda Google eller Wikipedia kan jag hälsa att Brighton ligger på Englands sydkust. Åk rätt ner (= söderut) från London så hamnar du nästan rätt.

    ¤ Hur är värdfamiljen?
    Jodå, den är bra. Jag bor hos en no-nonsense kvinna och hennes son. Hon har en son till men han bor hos sin pappa. Mrs G. jobbar natt ibland och verkar ha ett ganska aktivt socialt liv, således är jag ofta ensam hemma. Det är lite underligt att vara själv hemma hos någon sådär, men ändå skönt med lite privatliv.

    Jag trivs bra, men ska inte skjuta undan stolen med att det finns en del lite underliga husregler. Som obligatoriskt komposterande av toalettrullar och dödstraffet på att lämna lamporna på, till exempel.



    Skolan. © Viktoria Berglund

    ¤ Hur är skolan?Skolan ligger i ett vackert tegelhus med massor av gångar och rum med stora fönster. I entrén finns en mycket imponerande trappa mot bakgrunden av infattade fönster. Man får lust att dramatiskt svepa ner för den i en lång klänning varje gång.

    Eftersom huset är så gammalt är temperaturen aldrig riktigt perfekt - antingen mycket varmt eller mycket kallt. Vi har bara en handfull lärare men de är alla mycket bra, inlevelsefulla och uppriktigt intresserade av sina ämnen. Vi skrattar lektionerna igenom.

    ¤ Hur är kompisarna?
    Trots en hel del dialekter har ingen av dem lyckats gå mig på nerverna än. Nästan alla är mellan 19 och 21, men vi har två elederly citizens på 24 och 29.
    Gruppen är på 12 personer, vilket tydligen är ovanligt lite, men känns ganska lagom. Det ska finnas en trettonde, "Mystery Man," men honom har ingen sett eller hört av sen i juli så jag tror vi kan räkna ut honom faktiskt.Vi gör väldigt mycket tillsammans utanför skolan, vi går ut, festar och dansar, spelar pingis, volleyboll, fotboll, ser på film, fikar, shoppar. Nästan jämt är vi faktiskt alla tolv, vilket leder till ett stort flyttande av bord och stolar varje gång vi vill äta något.
    Jag har så fruktansvärt roligt!!!


    ¤ Vad gör du hela dagarna?Schema.
    07.20 Vaknar. Läser. Äter frukost. Kläder, smink. Kikar ut genom fönstret för att avgöra om jag behöver ta kajaken till skolan eller om gammalt hederligt vadande går bra.
    09.00 Börjar skolan. Är alltid fem minuter sen trots att jag hela tiden går tidigare hemifrån. Det är vansinne!
    12.00 Äter Allisons fantastiska luncher. Mums, mums, mums.
    12.30 Dricker kopp med varm choklad. Går till datarummet. Svarar på eventuella mail, kollar sidor. [Internt meddelande: z för faan!]
    13.15 Ny lektion.
    16-ish Slutar skolan. Går till mataffär eller åker till stan med hela eller halva klassen.
    18-ish Kommer hem. Gör middag. Gör läxor om jag inte hunnit tidigare.
    20.00 Infinner mig på the Pavillion (den vid skolan, inte att förväxlas med the Pavillion.) Gör vad än Andy "the Italian Stallion" har i åtanke för oss. Badminton, fotboll eller volleyboll mostly. Den mindre sportiga divisionen ser på film eller gör läxor.
    23.00 Kommer hem igen. Tvättar av smink, tar på mig my jammies, gör eventuellt bortglömda läxor, läser, somnar.

    ¤ Hur är Brighton?Brighton är utmärkt. Centrum ligger ungefär 20 minuter med dubbeldäckare från där jag bor. Jag älskar husen, de fantastiska kvarteren kring North Laines, gatorna, barerna (det finns verkligen en på varje hörn), piren, gatorna längs havet... allt förutom vänstertrafiken i princip.

    ¤ Hur är vädret?Engelskt vill jag påstå. Fast alla lärare bestämt hävdar att "we usually have lovely autumns" har jag mest sett regn. Tungt regn och blött regn och fint regn och regn som sprutat ur en sprejflaska. Det gör mig inte så mycket. Jag gillar regn.
    Det är ganska blåsigt också, salta vindar från havet. Jag gillar blåsten, min lugg gör det inte. Den är konstant grinig och struken åt sidan.

    ¤ Är det dyrt?Jag tycker att priserna är ungefär desamma som hemma. Ett pund går på 12 kronor. Förutom det faktum att de har kvar skatt på böcker, men det är väl bra. Ska inte släpa med mig massor av böcker hem, ska inte släpa med mig en massa böcker hem...

    ¤ Kan jag hälsa på?
    Det får du jättegärna göra men räkna inte med att bo hos min familj, det säger jag redan nu. Huset är litet som det är och på söndag ska två italienska studenter in. Jag har ingen aning om hur det ska gå till rent praktiskt, men det löser sig väl. Men alla som räknat med gratis boende får nog tänka om.



    Sådär ja. Övriga frågor kan lämnas här, via mejl, facebook eller helgon. Var kreativa. Mer utförliga sammanfattningar av vad jag gjort kommer att komma, jag lovar. Have faith.

    lördag 23 augusti 2008

    Erkännandet jag väntat på

    Nina (från ingenstans när jag äter lunch): "Jag kan faktiskt tänka mig att blodpudding och banan är ganska gott, faktiskt."


    Tack!

    Roll a Gasper

    På tåget in igår såg jag en ung man med rakat hår, kängor, tre knappar uppknäppta på sin svarta skjorta och en kamera med ett enormt objektiv kring halsen. Han talade med tung brittisk dialekt, det satt en blond flicka bredvid honom och smekte hans lår.
    Hennes vänner, de var klädda som henne men var inte lika söta, flirtade diskret med honom fast han uppenbarligen redan hade representation. De retades, tog bilder (med mindre objektiv), erbjöd cigaretter.
    Han satte en marlboro bakom örat men började rulla en egen cigarett, slickade på pappret för att stänga den. Hela vagnen luktade tjära.




    Som i cigarett, pervon.

    Force Yourself Out in the Night to Meet Your Generation

       Jag är så svagsint. Jag skulle ju stannat hemma och packat igår. Men nej. Grupptrycket blev för mycket, så jag stapplade in till stan vid tio. Men jag röjde faktiskt lite först. Jag gick genom rummet som en bulldozer (= fick bort alla stora problem men allting lite mindre lämnades därhän då jag var för enkelriktad för att få det ur vägen.) En stor del av problemet löstes också genom att slänga ner allt löst (bulldozer style) i en Designtorgetkasse och märka den "Osorterad Skit."

    Väl inne i stan mötte jag mitt gamla KS-gäng (eller, om man ska vara noga, vi var inget gäng när vi gick i KS, men vi lärde känna varandra där och nu är vi ett gäng.) Vi gick ner till Södermalm och Bonden Bar. Det var... annorlunda.
       Jag måste verkligen komma ut ur min comfort zone, så jag slipper bli så chockerad över att folk ser så söder ut på Söder. Det var verkligen fascinerande att se hur folk är precis som man tror att de här. Hur alla uteställen är likadana varesig folk klär sig i leopardtights och korsett eller jeans och t-shirt. Mycket spännande. Mycket kamerablixtar. Mycket stora objektiv. Alla vara en paparazzi, de såg åt ett håll sen tryckte de av kameran i ansiktet på en.

       Det spelades mest populärkultursindie (tänk Peter, Bjorn and John) och jag har verkligen ingen aning om hur man dansar till det, så jag lät bli. Dansade däremot som besatt när Blondie spelades. Visserligen bara halvdana "One Way or Another" men man tar ju vad man får.

    Det var trevligt att umgås i alla fall. Spenderade nästan hela kvällen fastklistrad vid Josefin, som jag utbytte syrliga påpekanden med, medan Mimmi och Jojjo dansade. Josefin rökte och jag stod bredvid (fast så som det blåste luktade jag nog som en hel rökare jag med.) Jag drack en drink som smakade ingefära.

    Jag hatar när musiken tystnar på klubbar, det läggs en så desperat stämning över alla. Man måste genast hitta någon att hångla med, ett ställe att dra vidare till. Jag får ångest av att se människor fladdra runt mellan alla de talat med på kvällen, "vart ska ni nu? vart ska ni nu?"
       Jag brukar också fladdra, men inatt tänkte jag att jag hellre försöker pricka in en av det mycket skumma nattbusstiderna (inga bussar på 45 minuter, sen två med fem minuters mellanrum.) Så jag prickade.

    fredag 22 augusti 2008

    You Should Be Made to Wear Earphones

    Det känns som att mina ägodelar ibland har roligare när jag släpper iväg dem. Mina hörlurar ska iväg och DJ-a ikväll. Inte själva givetvis (det hade sett dumt ut...) utan sittande på Anjas huvud.
    Lite som mina första högklackade skor som var och dansade på nians bal och gav någon annan skavsår medan jag låg hemma och var jättesjuk.
    Jag är lite svartsjuk, det ska erkännas, men jag kände att jag var skyldig mina hörlurar något mer än jag kan erbjuda. Det är på tiden att de får en chans att göra något kreativt. På mitt huvud lär det ju inte hända...

    I sold my one vision for a piece of the cake - I haven't ate in days

    Näst sista dagen på Bokis. Känns lite deppigt, men mest bra. Jag ska ju vidare.
    Jag har fått mitt intyg (fina ord på fint papper) och skickades iväg för att köpa oss en tårta. Minsann, nu har jag både haft jobb då man fick blomma och där man fick tårta. Jag börjar nog bli gammal tror jag. Eller en uppskattad medarbetare. Nåja. Alla tårttillfällen är bra tillfällen.
    Jag valde en prinsesstårta i alla fall, med små sockerblommor på. Eftersom det var jag som slutade fick jag rosen.

    Varför var sms:et ursäktande?

    Jo, planen var att jag idag skulle träffa Mimmi, Jossan och Jojjo (varför är jag den enda i gänget utan smeknamn??) efter jobbet. Vi skulle äta något trevligt, dricka vin antagligen, bli sentimentala, uppspelta och prata om framtiden. Särskilt då vi alla ska bort åt olika håll. Jag till England, Jossan till Australien och Mimmi till Malmö (i tre fucking år!) och Jojjo... well, Jojjo ska ingenstans.

       Men så igår, för första gången kom Den Stora Resepaniken. "Menneh... det ordnar sig" räcker plötsligt inte till mer. Jag reser på måndag, jag har knappt börjat packa, är fortfarande i flyttlimbo och mitt rum ser ut som om en smärre naturkatastrof drabbat det (jag kallas inte Lilla Tältornadon för intet...)
        Jag far runt mellan rummen i ett maniskt tillstånd, fyller famnen med saker, släpper dem spontant där det känns vettigt. (Måste. Bli. Klar.) När mamma och pappa slutligen blivit yra av att se mig springa omkring i cirklar beordar de mig att gå och lägga mig.
        Inser att det inte är en chans att jag hinner det här eftersom jag jobbar både idag och i morgon och dessutom har fest på lördag (som jag inte köpt en enda sak till för övrigt!) Jag behöver verkligen idag, även om jag sett fram emot middagen jättemycket. Det är så det måste bli.

       Nåja, jag kan ju komma senare om jag jobbar snabbt, tänkte hon fåfängt.

    torsdag 21 augusti 2008

    On and on and on (and off)

    Sagt och gjort. Jag stapplar in på Onoff. Jag tittar en gång till på mobilen jag bestämt mig för och går till en Helpdesk. (Det är en bänk några unga killar lutar sig mot samtidigt som det hänger något som liknar en stor röd knapp med texten HELP ovanför dem.)
    Ung kille med besvärlig lugg, en sådan som tillhört en frisyr för några månader sedan men nu befinner sig i någon sorts livskris, ler välkommande.
    Jag uppger vilken telefon jag vill ha, han knapprar på sin dator.
       ”Det här är en beställningsvara” upplyser Besvärliga Luggen mig om.
    Min första reaktion är att gripa tag om hans stickade, gråa Onoff-slipover och skrika: ”Vad i helvete menar du med att det är en beställningsvara?!?!”
    Lät bli. Man ska vara snäll mot servicepersonal. Det är ju sällan deras fel. Jag gjorde det näst bästa, vek mig uppgivet över helpdesken och gnuggade tinningarna.
       ”Men det tar bara högst en vecka att hämta in från centrallagret…”
       ”Jag är på andra sidan engelska kanalen på måndag.”
       ”Hm, ja, då blir det ju svårare”
    Jag återgår till att gnugga tinningarna, föreställa mig snöflingor och regnbågar.
       ”Vi ska sätta upp skyltar” sa Besvärliga Luggen försiktigt (kollapsade småflickor kan vara besvärliga att städa bort.) ”Så att folk vet. Vilka som är beställningsvaror.”
    Jag gnuggade tinningarna, räknade till tio. Det var inte Besvärliga Luggens fel, det är bara så typiskt. Jag hatar att handla mobiltelefoner.
       ”Okej” suckar jag. ”Har du något liknande?”
    Besvärliga Luggen knapprar lite till, rekommenderar sedan en telefon. Jag minns att jag läste någonstans att kameran var långsam och tar dåliga bilder, men jag har nu nått den punkt i mitt mobilletande som alltid föregår ett köp. Likgiltighet. Jag ger upp. Orkar bara inte. Jag slutar alltid med en mobil som gör mig skitirriterad hur jag än anstränger mig.
       ”Den blir bra” suckar jag.
    Besvärliga Luggen kilar glatt iväg och återvänder med ett smalt litet paket. Han följer mig hela vägen till kassan (för att försäkra sig om att jag verkligen tar mig dit och inte kollapsar på vitvaruavdelningens helpdesk?) Han utrustar mig med ett minneskort (relativt billigt också) och ränner iväg för att se om han kan hitta en sladd som hjälper mig lyssna med vanliga lurar i min Samsung. Jag pratar om England och ost med kassatjejen medan jag väntar.
       ”Det finns” rapporterar Besvärliga Luggen när han andfått kommer tillbaka. ”Men det är beställningsvara…”
    Han ser ursäktande ut, rädd. Det är nästan så jag vill krama honom, klappa på hans huvud, säga att det inte är hans fel. Men jag avstår, vill inte skrämma honom ännu mer.
       ”Det är okej” säger jag och samlar ihop mina kassar.
       ”Hejdå” hälsar England-och-osttjejen i kassan.
       ”Hejdå. Hoppas du hittar nåt. Ha så kul i England!” hälsar Besvärliga Luggen som nu står vid utgången (för att försäkra mig om att jag inte lägger mig utanför ingången och skrika att jag inte vill leva längre?)
    Jag vinkar och vacklar hemåt.

    Kameran visar sig mycket riktigt vara överjävligt långsam och det tar mig en halvtimme att under svordomar komponera ett ursäktande sms till Mimmi. Men jaja. En mobil är en mobil är en mobil.

    Your voice across the line gives me a strange sensation

    Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag hatar att köpa ny mobiltelefon så mycket. Jag är inte helt oteknisk, jag vet hur jag ska hitta bra priser och jag kollar igenom hundratals recensioner innan jag väljer. Jag har alla förutsättningar för en smärtfri process, men det är någonting med alla märken och modeller och tillbehör och abonnemang som ger mig akut ångest. Jag kan bara inte göra ett val för i slutändan vet jag att jag blir uppkörd ändå.
    Mobiljäveln kommer gå sönder, bli repig eller på något annat sätt inte uppfylla mina krav (se nedan.)

    På min mobiljävel vill jag kunna
    ¤ Ringa
    ¤ Skicka sms utan en massa trassel
    ¤ Ta ett foto om jag måste
    ¤ Lyssna på musik

    Jag vet att det är ett förlorat slag för även om mobilen funkar bra kommer den inom två år klappa ihop fullständigt och jag måste gå igenom den är processen igen. Det är en ond cirkel som kommer att upprepa sig till mina döddagar. Det finns ingen flykt – såvida inte jag bestämmer mig för att bli eremit, någon sorts katastrof slår ut elnätet eller robotarna reser sig emot oss, förstås. (Man kan ju hoppas.)

    Jag ska köpa en mobiltelefonsjävel nu. Lord, have mercy.

    "Har den kommit ut i pocket än?"

    3 intressanta fakta om Pocketböcker:

    1. De är mindre, lättare och billigare versioner av inbunda böcker.
    2. De kommer ut ungefär ett år efter att den inbundna boken släppts.
    3. Deras pris anges i form av en bokstav på baksidan, vilken bokstav som betyder vilket pris står på hyllkanten.
    Ibland har man helt enkelt inte finanserna för att köpa den inbunda boken, och då får man vackert vänta. Följande väntar jag otåligt på:

    "Dagen efter" av Lionel Shriver (inget relesedatum)
    "Deltagänget" av Salka Sandén (inget relesedatum)
    "Någon sort extas" av Johan Kinde (släpps 24/10)
    "Vi, de drunknade" av Carsten Jensen (släpps 21/11)
    "Innan jag dör" av Jenny Downham (släpps 11/12)
    "Leva i Synd" av Margaret Atwood (inget relesedatum)
    "I det heliga rysslands tjänst" av Vladimir Sorokin (inget relesedatum)

    I'm Only Happy When it Rains

    Det är aprilväder i augusti. Vad har vi haft, vadå, kanske sammanlagt tre regnfria dagar den här månaden? Jag har aldrig upplevt en riktigt svensk sommar förrut. Jag tycker om det däremot. Oväder. Min mamma säger att jag alltid var ett Stormbarn.

    Det är en syndaflod ute. Vattendropparna slår så hårt mot marken att de hoppar upp igen som små skrämda insekter, omgivna av dis. Vattugatan är en kanal. Fast det redan vräker ner ökar hela tiden styrkan successivt. Det smattrar och porlar, hela världen är en symfoni av regnljud, med åskan mullrande som en bastuba i bakgrunden.

    I Brighton är det solsken, så ni vet.

    You Gave Me a Key and a Map To Your Door

    Idag har jag tittat på kartor och mätningar och tågtidtabeller. Jag ska gå i ett L för att komma till skolan, men den ligger jättenära. Jag går förbi en kyrkogård på vägen (precis som när jag gick i högstadiet.) Tågen går från Heathrow till London var femte minut, från London till Brighton var tionde. När jag kommer fram kommer det vara 17 grader och molnigt. Bara så ni vet.

    -*- Don't Panic -*-

    Det börjar likadant varje gång. Jag kan inte skriva någonting på månader, kan inte samla tankarna, eller ens sätta mig ner och tvinga fram det. Det bara går inte.
    Sen händer det, alltid på natten, jag har släckt lampan och ska sova men så bara kommer det. En tanke som långsamt sprider sig i långa grenar och rötter, jag kan inte sova, jag måste skriva. Så jag sitter vaken i flera timmar, skriver så att jag får kramp i handleden, skriver tills jag är klar även om det är fyra på morgonen och jag ska jobba dagen efter.
    Sen bara rullar det på. Jag skriver därför finns jag. Det ger sinnesfrid och jag lovar mig själv (som alla gånger) att inte tappa flytet igen.

    Mickis hälsade på igår, såg slött på när jag rände runt med mina kläder (”Hur många tröjor behöver jag? Titta på min nya väst! Hur är temperaturen i England? Var fan är mina andra jeans” osv.)
       ”Skulle vi inte umgås?” frågade hon slött.
       ”Jag umgås! Jag umgås!” sa jag med huvudet i resväskan. ”Faan vad jag umgås!”

    Jag lånade henne i alla fall en bok. Det här är något av en arbetsskada tror jag, så fort någon har satt sig tillrätta i mitt rum och jag skymtar bokhyllan i ögonvrån vill jag genast trycka en bok i deras hand. Hon verkade nöjd med boken i alla fall. Min queerlitteratur emigrerar bok för bok till Hagsätra…

    Nåja, det får väl vara värt det. Hon är hemskt uppmuntrande/hotande när det gäller mitt skrivande. Rentav kräver mer. Det är bra för mig, tror jag. Motiverande.
       Satt uppe till åtminstone två i natt, och när jag väl ville sova hade Mickis lagt sig som ett X över hela sängen. Lyckligtvis är brorsan borta så jag kunde sova i hans rum. Fast nu är det kanske mitt rum? Eftersom flyttandet har gått segare än planerat (jag måste göra allt själv) är vi fast i någon sorts limbo med en fot i varje rum. Hälften av mina saker är brorsans rum (enbart i höga staplar med lådor) och andra häften är i mitt rum (mestadels på golvet.)

    Jag har ingen aning om hur det ska bli klart till på söndag kväll, så låt mig dra till med mitt motto för den här resan ”Meneeh… det ordnar sig.”

    onsdag 20 augusti 2008

    Let's Agree to Disagree

    Ibland är det tur att det blir lite stillastående på jobbet för det är då man kommer in i de mest intressanta diskussionerna. När man avhandlat eventuella pojkvänner, helgen och vädret måste man börja bli kreativ. Anja och jag kan i och för sig spendera timmar med att dividera hur olika vi tycker om allt som har med färg och form att göra.




    Det här är engelska respektive svenska omslaget på "Love is a mix-tape" av Rob Sheffield (good stuff!!) Jag håller på att det svenska (= det högra) omslaget är snyggare, medan Anja benhårt håller på det engelska (= det tecknade.) Och såhär är det med precis allting.

    När (om) vi slutit tillfällig fred diskuterar vi andra saker. Då kan det låta såhär.

    Je ne parle pas français

    Ett franskt par kom fram till mig på bokis. De talade bra engelska (korrekt meningsuppbyggnad, orden dränktes inte i dialekt.) Trots denna lovande inledning utspelade sig följande samtal.

    Kvinnan: "Ursäkta mig, har ni fransk-svenskt lexikon?"
    Jag: "Absolut, där borta"

    Jag pekar i rätt riktning.

    Mannen: "Mhm, mhm, bra. Och har ni fransk-svenskt lexikon?"
    Jag: "... absolut"

    Går denna gång med till rätt sektion, lägger handen på boken.

    Jag: "Här är de. De rosa."
    Mannen: "Mhm, jaha, bra, har ni fransk-svenskt lexikon?"

    tisdag 19 augusti 2008

    Ich spreche kein Deutch

    "Du har aldrig blivit utskälld innan du blivit utskälld på ryska" är ett fint gammalt Bokisordspråk. Dock lyckades vi toppa en rysk utskällning igår, stackars Anja blev utskälld av fyra tyskar varav tre var döva. Det var ett väldigt skällande och gesterande, den enda som kunde tolka gesterandet talade inte ett ord engelska. Förvirringen var total. Det pekades på kvitton, ungefär fyrtio kronor i småmynt langades upp på disken, kort återköptes - ingen förstod vad som pågick.
    Det var som en Fellinifilm.

    måndag 18 augusti 2008

    And now I count the hours and the days in the weeks

    Noterade att idag är det precis en vecka innan jag åker. På lördag ska jag hålla nån sorts avskedsfest men det återstår att se om någon faktiskt kommer.
    Så, eftersom det bara är sju dagar kvar tänkte jag att det kanske var dags att börja packa. Har inte börjat än, men tanken finns i alla fall.

    fredag 15 augusti 2008

    Ode to Emelie K.

    Mimmi var min bästa vän när jag gick i högstadiet. Hon hittade mig precis när jag behövde det som bäst och vi umgicks precis jämt. Sedan träffades vi nästan inte alls under hela gymnasiet, det gick verkligen från 100 till 0 på 3,2 sekunder.

    Vi hittade nya vänner och nya ordningar och sen tog skolan slut och vi hittade tillbaka. Det är underligt för att med oss båda hade en massa saker hänt under den här tiden, men mellan oss - ingenting. Det var som om tiden fryst just där, direkt var vi lika bekväma med varandra som vi alltid vara. Det fanns knappt något att sammanfatta - allting bara var som det skulle vara.

    Vi reser bort på samma dag, jag och Mimmi. Jag till Brighton och hon till Malmö. Jag är hemma till Lucia, hon är hemma till 2011. Men jag ska hälsa på henne i vår. Somliga människor är helt enkelt för bra för att man ska tappa bort dem i livets virrvarr.

    And I Like You're Record Collection

    Skivor inköpta för att det var billigt
    ¤ Within Y - "The Cult"
    ¤ Elin Ruth Sigvardsson - "A fiction"
    ¤ Stereophonics - "Pull the Pin" (för att omslaget är läckert och Linda en gång sa att jag nog skulle tycka om dem.)
    ¤ Syd Barrett - "Barrett"
    ¤ The Definite story of CBGB the home of US Punk (egentligen är jag emot samlingskivor, men låtlistan fick mig att dregla. Seriöst. My precious.)
    Skivor inköpta för att vinyl is the sheite och för att man på "Skivhögen" alltid får lite trivia på köpet

    ¤ Led Zeppelin - "Zeppelin III" (som jag tydligen redan hade hemma men med annat omslag, jag verkligen måste lära mig att aldrig gå himifrån utan min skivlista)
    ¤ Iggy Pop - "The Idiot"
    ¤ Patti Smith - "Easter"
    (sånt här tycker i alla fall jag om att läsa.)

    Dagens så tokigt det kan bli




    Jag har ingen stenkoll på bandet The Cult men jag gillar några av deras låtar så när jag såg en skiva på Åhléns' 2 skivor för 100 kronor-rea slog jag till. Men när jag sen gick hem och sökte på All Music hittar jag inte skivan. Då man kan hitta de mest obskyra skivor där kände jag att det var konstigt. Visade sig, efter lite rotande, att i stället för en skiva av the Doors, Led Zeppelins och Ac/Dcs kärleksbarnfick jag istället göteborgsrockarna Within Ys skiva "the Cult."

    Jaja. Omslaget är jäkligt snyggt i alla fall.

    Dagens Musikrecension från Drottninggatan

    Avlägset buller från Brunkebergstorg och Kulturfestivalen. Basen hoppade darrande och tveksam mellan husen, inte ett annat ljud hörs. Förmodligen något som är bättre att lyssna på från ett lite mindre avstånd.

    1/5

    torsdag 14 augusti 2008

    Happy Birthday mister Presssident

    Idag firade vi min födelsedag. "Jävlar var den nu?!" tänker ni och försöker febrilt komma på ursäkter och presenter. Men lugn, min födelsedag ligger där den alltid legat, om ungefär en månad.
    Dock har jag ju den goda smaken att vara bortrest på min födelsedag i år. Mormor slog näven i bordet och sa att några såna upptåg skulle hon inte stå för, så vi anordnade en fejkfödelsedag. Intressant nog frågade ingen om jag hade tid att fira min födelsedag, så jag fick snällt både byta arbetspass och ta ut lite komptid.

    Efter att morfars taxi kommit bort och hittats firade vi. Oh ja, det gick vilt till, vi åt både pannbiff och vaniljmuffins med glasyr. Men det var trevligt trots allt, säga hejdå till mormor och morfar ordentlig. Dessutom gav de mig så mycket pengar att jag satt som paralyserad i fem minuter. 't was absolutely lovely*.


    * uttalas "Loffley" numer. För att brittisk dialekt is the shite.

    Flickan och Faxen


    Detta är en fax. En fax mina vänner är en maskin "är en teknik för elektronisk bildöverföring över telenätet" säger Wikipedia. "(...)Elektriska signaler skickas sedan över telefonnätet till en annan fax som tar emot och skriver ut bilden."
    Då jag är född på den senare delen av åttiotalet är min erfarenhet av faxar begränsad. Ibland ändrar jag (när min far inte finns att tillgå) inställningar på mormor och morfars fax men det är ungefär det.

    På min arbetsplats finns en fax. Ibland måste papper faxas. Ibland är detta tydligen min uppgift. Jag sätter pappret i rätt fack, jag slår rätt telefonnummer och låter den ticka. När en faxmaskin (besjälande uttryckt) tänker låter det som på den gamla goda tiden innan man hade bredband. Pipandet och tutandet spred en varm nostalgisk känsla i mitt bröst.

    Nå, eftersom faxen går på telenätet så har många samma faxnummer som de har telefonnummer (notera telefonen på faxens vänstra sida.) Detta ledde på den gamla goda tiden till att man ibland svarade i telefonen och fick en vasst faxtjut i örat. Detta händer nästan aldrig nu, för att man har upptäckt kraften hos e-mail istället.

    Varför är det här relevant? undrar ni. Jo, kära vänner, för att plötsligt när jag står där och väntar på beskedet att faxet skickats, hör jag ett svagt "Hallå?"
    Jag vill klargöra innan vi fortsätter att jag är ingen idiot. Jag vet väl mycket väl att faxmaskiner inte börjar prata hur som helst. Men ändå är min första reaktion att luta mig närmare knappsatsen, spetsa ögonen och väldigt artigt säga, "Ursäkta mig?"



    Och med detta firar vi 100 blogginlägg.

    onsdag 13 augusti 2008

    Called you on the phone, another dimension

    Hon har samma namn som min mamma och hon lät så himla trevlig. Så charmigt förvirrad, ett lätt nyans av en urbrittisk dialekt. Hon skrattade mycket och förklarade hur jag tog mig genom Heathrow, var jag fick tag i en taxi på Brighton Station.
          Jag är egentligen redan där.

    måndag 11 augusti 2008

    It's your life, it's your party, it's so awful

    Så jag försöker anordna någon sorts fest. Egentligen är jag inte pigg på att fixa med en massa sånt ovanpå allt annat jox, men det är tydligen det enda socialt acceptabla sättet. Dessutom kan det ju vara praktiskt att fösa samman alla vänner som en boskapshjord i vardagsrummet, ställa sig på en stol och skrika "HEJ DÅ!" till alla samtidigt. Hm.

    Folk är i allmänhet ganska upptagna och således jävligt svåra att knuffa in i fållan, men det får bli som det blir. Det gör mig allvarligt talat inget om det bara blir jag och typ två personer till. Så länge någon dyker upp och bestämt hävdar att de ska sakna mig. När det är överklarat kan vi dricka vin och bli sentimentala och prata om våra grandiosa framtidsplaner. Eller vad folk nu gör innan de försvinner.

    Dagens Musikrecension från Drottninggatan

    Ung kille med gitarr och hatt. Känns lite ansträngt post-grunge med de många klädlagrena och sagda hatt. Sjöng bra för all del men hade en irriterande uppsyn.

    3/5

    söndag 10 augusti 2008

    When I was 17 I saw a Magazine it had those English Boys who had Long Hair

    Mickis, Beatleskännare och stor motståndare till alla covers på deras låtar, kommer att hata mig för det här. Men den ger mig ju gåshud.

    She Thinks You Kids are Freaks, She Wants You Off the Streets

    Wika om barn:
        "Det känns som om de inte känner mig alls! Som om de inte förstått hur mycket jag verkligen, verkligen, hatar barn. Jag menar först så är de alldeles röda, skrynkliga och grosse. Sen när de är två månader till nåt år, okej det kan jag ge dig, då är de ganska söta med sina små fjun. De går an. Utom när de skriker.
        Sen, (sen!) blir de tre och kommer i trotsåldern. De blir jobbiga, skriker och säger emot bara för sakens skull. Det är som en tonåring i overall!
    Sen när de är fyra till sex och då ska se leka och springa ut i gatan och bli påkörda!!!
        7-10 år det är ju typ en döålder då de leker med lego och Barbie och frågar chans på varenda person de stöter på. Men sen blir de tio till tretton, då önskar de att de var sexton, så tjejerna sminkar sig för mycket och killarna säger att de haft sex med skolans snyggaste tjej.

        Sen blir de tonåringar på riktigt med rasande hormoner, alltså sitter instängda på sitt rum och onanerar konstant. När de tröttnat på det skaffar de sig ett förhållande och ett jäkla sexliv och börjar dricka och knarka.
        Men efter allt det där flyttar de förhoppningsvis ut, om man inte daltat för mycket med dem så att de inte vågar ta sig ut i världen. Och då är du fast med dem för alltid!!!!"

    fredag 8 augusti 2008

    Multicoloured Aeroplanes

    Jag har biljetter nu också. Den tjugofemte augusti klockan 11:10 lyfter mitt plan till Heathrow, London. Tåg till Victoria, byte till sydkusten och Brighton. Sen är jag där. Där jag ska vara.

    torsdag 7 augusti 2008

    Loneliness; It's Got You're Name and Your New Address

    Jag har gått omkring halva sommaren i tyst panik, i väntan på nyheter. Allting som kunnat gå fel har snurrar runt, runt i mitt huvud. Tänk om jag var för sen med papprena, tänk om jag glömde något, tänk om de ångrat sig, tänk om inte tillräckligt många var intresserade och hela kursen ställs in.
    Men så idag kommer ett brev med många stämplar, ett brev som färdats långt, ett brev med ett namn och en adress. Det blir verkligen av. Jag ska faktiskt till Brighton, East Sussex, England.
    Allt jag kan tänka på är pirer, kalla stränder och långsmala brittiska hus - tätt sammanpressade. Ett lånat rum och en hylla i skafferiet. Pubar och barer. Gympaskor på blöt asfalt, axlar nertyngda av böcker. Graham Greene; Pride and Prejudice, Sugar Rush; Vanity Fair. Tåg till London och rotande bland begagnade LP-skivor i skivaffärer på Sydney Street.
    Jag föreställer mig ett litet liv, någon annanstans.

    tisdag 5 augusti 2008

    Platinum Blonde Life

    Den här sommaren har jag sett Blondie med Emma. Vi reste åtta timmar dit, gick runt i cirklar, åt något inte särskilt engagerande, ställde oss på andra raden. Vi blängde mordiskt på alla töntar som inte visste vilka vi var där för, suckade generat när halva publiken började nynna "Seven Nation Army" (what?) och gav syrliga kommentarer till alla som refererade till Blondie som "hon".

    Sen drar det igång, Debbie är lika snygg som alltid, vi dansar, hoppar och lyckas slutligen knuffa undan några tjejer så att vi stod längst fram. Vi särade på ett tjejgäng vilket inte var så populärt.
    "Sluta knuffas" gnällde de. "Här kan du inte stå!"
    "Sorry darling" sa jag vasst. "Främsta raden är för folk som gillar musiken. Du har inte gjort nåt annat än att snacka om att du vill gå, så då kanske det är dags?"
    Hon gick mindre än fem minuter senare, men de separerade vännerna bråkade visare när de upptäckt att de (flämt!) stod mer än en fyrtio centimeter ifrån varandra!
    "Du får flytta på dig!" gnällde de.
    Ni skojar, sa min blick.
    "Du kan ju inte stå emellan!"
    "Det är inte möjligt" sa jag.
    "Joho! Du måste flytta på dig!!"
    "Nej" sa jag långsamt, övertydligt och med mina smalaste ögonspringor. "Det. Är. Inte. Möjligt."
    Sensmoralen är; kom inte mellan mig och Blondie om du inte ens kan sjunga med i "Heart of Glass", capisce?

    Jag sjöng med tills halsen gjorde ont, så yr av lycka att jag glömde låttexter jag hört hundratalsgånger. Ingen annan på främsta raden kunde texterna, de bara stod och stirrade som idioter. Men Debbie hörde, hon pekade på oss och log och slängde slängkyssar. Det var underbartfantastisktsuperlativ!

    Efter spelningen såg vi två låtar med Justice, vi tokdansade så att jag fick ont mellan revbenen. Vi satte oss på en parkbänk, pratade med lite lösa festivaldeltagare och fyllon. Träffade lokalinnevånaren Carina som visade oss var man fick tag i quesadillas vid halv fyra. Vi drev omkring, lyckliga men frusna, till klockan 7:50 då bussen äntligen kom. Jag sov nästan hela vägen ner till Stockholm. Emma tog guppyfoton.



    Aftonbladet sågade spelningen för övrigt. Spännande nog publicerades recensionen 45 minuter innan Blondie ens gick på…
    Väl hemma i Stockholm sov jag en tre timmar och gick med Mickis till Rocks som flyttat på sig några meter då sedvanliga Rocks hade hiphopklubb. Satt ett tag, drack drinkar, pratade, blev raggade på av skumma typer. Värst var en civilingenjör som i varannan mening påpekade hur himla smart han var.
    Övertygade honom om att jag var 16 vilket inte hade den avskräckande effekt det verkligen borde haft. Påpekade då att människor som är smarta på riktigt inte behöver snacka om det hela tiden. Han svamlade ett tag, men drog sedan.
    Vi stannade tills det inte var roligt längre, sa nej till taxi säkert femton gånger, gick vi hemåt genom Gamla stan. Vi mötte två killar i gränderna, snubblande över kullerstenar, de hävdade att de var påtända men jag vet inte. Sov gott.

    I don't need no superheroes

    Den här sommaren har jag sett Batman med ett gäng, tillställningen givetvis anordnad av Wika. Det var obehagligt varmt, men filmen var bra. Tycker trots allt om Batmans stoiska närvaro som hintar om en ocean av lidande därunder. Flickan urtråkig som vanligt. Specialeffekterna otroliga, men tog inte över filmen. (Och jaja, Jokern var fantastisk. Nöjd?)

    Some Skinny Pretty Girl Who Likes to Talk About Bands

    Jag fotograferades i obligatoriskt motljus.

    Den här sommaren har jag varit på festival för första gången i mitt liv. Borlänge var trevligt, kvällarna kalla, mornarna varma, vi sov som grisar och åt som dem också. Mimmi skaffade förhållande. Gustaf skapade ett ölburksbaserat företag. Alkohol dracks. Tältet föll på mig och Camilla. Jag lyssnade på musik. Jag fick hångla. Jag träffade underliga människor. Jag pratade Led Zeppelin med lokalbefolkningen. Jag blev jättesjuk. Det var som det ska vara.

    You know Kafka, you know Sartre, you party with James Joyce

    © Elvgren förstås
    Den här sommaren har jag mer eller mindre bott på Bokis där jag förutom att packa upp böcker, bära böcker, stapla böcker, sortera böcker, läsa böcker, hitta på bisarra bara-för-att-ha-något-för-händera-projekt, svettats och stirrat ut i luften lite allmänt förklarat för turister att "ja, vi har frimärken" och för alla andra "nej, boken som kom ut förra månaden finns inte i pocket än."

    Would ya look at that hair?

    © mästaren Elvgren
    Den här sommaren har jag återigen försökt göra nåt åt håreländet. Åsikterna går isär om huruvida det var en bra idé. Rött är det i alla fall. Med besked.

    onsdag 18 juni 2008

    Standing in Line to Get My Selfhelp Book Signed Off

    Jag är fast övertygad om att människan odlar nya instinkter i brist på direkta hot mot sin överlevnad; mammutar och sånt. Cancer klampar ju inte lika högt och de nya Citroënbilarna går nästan ljudlöst, all mat kommer färdigpackad och behöver varken dödas, flås eller plockas. Men frukta inte kära Darwinister, ty nya överlevnadstaktiker utvecklas dagligen i vår urbana tillvaro.

    Vi behöver inte längre jaga, det räcker med att lydigt ställa sig i kö. Men det här med köer är något mycket opålitligt, men samtidigt hypnotiskt. För så fort människor ser en kö måste de ställa sig i den innan den blir längre.
    Det här var säkerligen en taktik som särställde de starka från de svaga tidigare, men olyckligtvis har alla nu utvecklat samma instinkt, vilket leder till att hela vår tillvaro förvandlats till en kö. Det bildas köer mellan köerna, ingen vet vad de köar till men är för artiga för att tränga sig och vågar inte gå undan (man vill ju inte bli utan…)
    Vill du veta hur man tar sig ur den här onda cirkeln (eller ja, raka linjen)? Ta en kölapp, jag är upptagen…

    måndag 16 juni 2008

    Get Run Over By A Truck and I'm Deader Than A Duck

    Hon höll ett knyte i famnen och jag antog att det var ett litet barn. Det var först när jag kom riktigt nära som jag såg att det var en and, ur filten stack ett smaragdgrönt huvud med två knappögon upp. Den gjorde ett ynkligt, gutteralt ljud som kanske kunde översättas till ett kvidande.
       "Sch, sch, sch" viskade hon ömt.
    Och av alla frågor jag kunde ha ställt fick jag inte ur mig en enda.

    tisdag 10 juni 2008

    Something is Happening Here, But You Don't Know What it is, Do You, Mr. Jones?

    "By the time we got to the hotel in Sydney I'd forgotten not only where I was but who I was. I looked in the mirror. What I saw was a very thin, frightened face. I'd cut my hair, I was anorexic, and my skin looked cadaverous. I saw someone literally falling apart. Someone with blonde hair and looking very scared. In my drug-induced stupor I dimly recognized the ravaged face of Brian Jones staring back at me. I was Brian, and I was dead."
    /Marianne Faithful with David Dalton, "Faithfull"



    Jag älskar, älskar, älskar den här boken.

    onsdag 4 juni 2008

    Here you come sucking my energy and you suck it right off the street

    You taught me how to drown, I taught you how to fly
    I build you up and you just suck me dry
    I'm down and out, I'm wasted but done
    And I'm gone
    and I'm gone
    and I'm gone


    © BabyStrange

    fredag 30 maj 2008

    Fingers in the harido, England in the air

    Så jag ska till England för ett miljöombyte. Bryta mig loss och vara för mig själv. Kanske lära mig något i förbifarten, man kan bara hoppas.
    Uppleva någon sorts äventyr, få perspektiv, inspiration. Sätta mig själv i rörelse. Påbörja något, genomföra det.
    Och Brighton är lika bra som någon annanstans antar jag, när man mest vill åka för att komma bort. Jag vet inte vad jag ska bort ifrån, men jag kan inte dela oss med Engelska kanalen snart nog.
    Brighton. Havet och de smutsiga stränderna. Det passar nog bra att vara Hemma ett litet tag.

    fredag 9 maj 2008

    She's made of hair and bone and little teeth

    Tydligen är det så att jag helt saknar vidsomständer på vänster sida. Hur knäppt är inte det?

    lördag 3 maj 2008

    Until you dyed your hair pink and they said "What where you drinking?!"

    Så drabbas jag av världens äldsta fråga, återkommande som ett klockverk varannan månad, oundviklig; Och vad i helvete gör jag med håret nu då?
    Det måste vridas och vändas framför spegeln, hår lyftas, slätas till och snurras fundersamt runt fingret. Att göra samma sak två gånger är uteslutet. Hellre fult än tråkigt. Sagda hår måste slitas medan jag försöker förstå VARFÖR jag inte har rakt hår och VARFÖR det aldrig ser snyggt ut i mer än två dagar.


    Nuvarande status
    Längd: Ovanligt bra faktiskt, dock mycket kortare på ena sidan vilket gör frisyrbyte lite komplicerat.
    Lugg: Förjävligt.
    Färg: Förjävligare ändå. Svart med röda rötter, så urblekt att det nästan ser naturligt (gräsligt) ut. Utväxten är två centimeter kanske, känns som minst hundra. Jag känner ingen vars hår växer lika snabbt som mitt. Ogräs!


    Alternativen
    Längd: Klippa håret jämnlångt vilket i det här fallet innebär Riktigt Kort. Alternativt ta topparna och hoppas på det bästa.
    Lugg: Då jag aldrig ger upp det här till synes hopplösa luggprojektet ska den klippas för 87:e gången.
    Färg: Det är här jag förställer mig den Spännande Förändringen. Jag tänker mig att ta in just färg. Antingen färgar jag det svart igen, med inslag av rött, lila, blått eller något annat. Eller också färgar jag hela eländet rött. Eller kanske lila. (Kan man ha lila hår om man jobbar i en bokaffär?) Detta innebär förstås blekning vilket kan sluta i katastrof, särskilt om man har flera olika hårfärger. Å andra sidan är fördelen med att exprimentera med färg att om något går fel är det bara att färga det svart (gäller iofs alla klippningsolyckor - utom om man råkat raka av sig håret. Då är man screwed.) Färga svart skulle förta det eventuella chockvärdet på lilahårigt bokhandelsbiträde, dock göra blekning totalt onödigt.



    Jag behöver professionell hjälp (på så många sätt.)

    fredag 2 maj 2008

    Don't try to drag me down in your cliche

    Poesi är för töntar. Jag sysslar bara med att stapla klichéer på varandra... (fast självömkan är jävlig passé det med.)


    Alright Miss Lonely
    She says everything’s phoney
    That’s why she gets no writing done

    I danced with Desire
    Her legs are on fire
    But she’s numb to every son

    I’m avoiding Miss Treason
    She lost it last season
    'cause the clock is ticking on

    Mention Miss Estrangement
    She made other arrangements
    But she still hasn’t gone

    See Miss Concern
    I heard that she learned
    Not to care for anyone

    I talked to Baby Strange
    Said it’s time for a change
    She’s nothing but a stranger

    She said give me an hour
    To see Lady Lost
    She refuses to shower
    All her skin’s peeling off
    Need to see if she know
    She died three weeks ago
    They told everyone but her…

    © BabyStrange

    söndag 27 april 2008

    You're Very Well Read, It's Well Known

    1.
    "A black cloud's hanging over town tonight
    but I don't mind, I don't mind
    There's a cold breeze cutting through the summer air
    but I'm not scared, I don't care"

    (Cardigans)

    2.
    Hela staden överraskades av spöregn, lätta sommarkläder dränktes på ögonblick, converseskor plaskade genomblöta förbi. Jag gick skyddad under mitt gotiska paraply med hård spets, hittegods förstås, jag är uppväxt med idel trasiga, hoppfällbara paraplyer.
    Även fast en blek sol sken på morgonen hade jag ingen lust att jobba. Jag är bara så trött. Jag ville bara skjuta undan kläderna som samlats ovanpå min randiga fåtölj och gunga lite i den. Stänga av mobiltelefonen så jag slipper lyssna på hur den inte ringer, lyssna på The Cardigans eller Velvet Underground och läsa något på minst 1000 sidor - kanske Bibeln eller Lars Noréns dagbok. Den senare ligger på mitt skrivbord, tonar upp sig med nästan 1700 sidor, lockar med sin minimalistiska omslag; kontroversen den utlovat. Men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna läsa den med så många röster i mitt huvud, recensenter och löst kulturfolk, Lars Norén själv. Hur ska jag reda ut och bringa ordning i mina egna åsikter när de redan smält ihop med någon annans?

    3.
    Den vackraste bok jag äger är en Bibel som är 100 år gammal. Men datumet med sirlig handstil på insidan av pärmen daterar den som en gåva, 22/12 1912. Bibeln gavs till min mormors mormors far, och så har den vandrat vidare genom släkten fram till min konfirmation.
    Den är tjockare än En Dramatikers Dagbok, sidorna är blekt gula och lite stötta i kanterna. Läderpärmarna luktar inte längre läder, de är nötta och man har lagat sidorna med tejp i Johannesbrevet. Sidorna är fulla av gammal svenska; "lefva" "hvad" och "ondt." Den luktar ljuvligt gammal, damm antar jag om jag ska vara oromantisk. Bokdamm om jag ska vara det. Sånt som fastnar på fingrarna när man vidrör boken.
    Det lugnar mig.

    4.
    Jag ser på grannarnas tända lampor och det fladdrande, blåa ljuset från deras tvapparater, men jag ser aldrig grannarna själva. Jag leker att jag är helt ensam i en värld av tända lampor och fladdrande tvapparater. Jag spolar ner en insekt som kryper ut mellan bibelsidorna, störd av mitt bläddrande, mitt planlösa sökande efter svar.

    4a.
    Vad var frågan?

    5.
    - Om du är ensam i världen, varför går du så tyst efter klockan nio?
    - Jag vill inte störa grannarna.

    lördag 26 april 2008

    I'd call on you if I could... if you were less like me I would


    Bilden är taget av den otroligt begåvade Emma Bergvall.
    Texten är förkortad; Good Morning Joan - the Cardigans

    Listen to Eve
    She's got stuff up her sleeve
    To her there's no excuse
    You've gotta use before you get used

    Or talk to Louise
    she knows all about freezing
    She got lost in early May
    And now it's December
    (...)
    Just forget about Mary
    She says everything's scary
    she got locked inside her skin
    Get near her, she'll drag you in
    (...)
    My name is yours
    Can I sleep on your floor?
    See my heroes changed their minds
    And I lost my numbers

    fredag 25 april 2008

    Why'd you put on mama's dress now?

    Mamma samlar ihop sina gamla dagböcker, en väska full och lite till. Den första; en plastbok med en fjäril eller en blomma på framsidan - den är daterad 73 fram till en ultraljudsbild på Ludde. Tusentals sidor med text.
    Hon ska bränna dem.
       "Jag har inget behov av att läsa dem" säger hon. "Och jag vill inte att någon ska läsa dem, varsig nu eller efter min död."
    Det är ingen symbolisk handling hävdar hon.

    Jag vill inte. Jag vill ha dagböckerna, ta mig igenom dem sida för sida, år för år, lära känna henne, förstå allt det där som hon glömt bort. Jag får yrsel när jag tänker på hennes brinnande böcker, och allt det där jag aldrig kommer att få veta.

    torsdag 24 april 2008

    The Only One Left Out From The Party Again

    "Sluta vara så dryg" sa han.
    "Jag är inte dryg, jag är svår" sa jag.
    Efter det så stod, satt och gick han bredvid mig hela kvällen. Det gjorde ingenting, han var ganska harmlös och tystlåten så jag slapp tänka på hans närvaro jämt.

    Ja, Mimmi hade väl rätt, vi skulle kanske stannat hemma hos Josefin. Vi drack vin och det var hemskt trevligt. Vi pratade om förhållanden (obligatoriskt efter lite vin) de första och de som kraschat och de som var på gång. Och framtiden förstås, men ingen ville i alla fall jobba som volontär. Jag är för mycket bitterfitta för folk som vill förändra världen. Nåja, femtio procent av gruppen skulle till Malmö i höst och blivit singlar ganska nyligen. Tjugofem procent hade just gett dödshjälp till en kaninunge med en spade. Kvar var bara jag som pga mitt tråkiga liv fick berätta om hur jag blev av med oskulden. Det var väl bara rättvist antar jag.

    Väl ute blev det mest köande och huttrande. Fick panik i Debaser Mediskön av de rödvinsberusade, trettiokrisande prettona bakom oss, så vi rullade vidare. En person var för full för att komma in till Harry B (man kan alltså vara för full för Harry B mina vänner!) Vi hamnade någonstans tråkigt och jag rökte för många av Josefins cigaretter.
    Ramlade i säng vid halv sju, vaknade, såg inspelade avsnitt av A shot of Love med Tila Tequila - världens första dejtingprogram där bacheloretten är bisexuell. Dramatik är bara förnamnet.

    onsdag 23 april 2008

    Jaja, det är väl som det är

    "Du försvann en dag gamla vän
    du fick en kille och ringde aldrig igen
    Förutom när han jobbar då kan det va fint
    att ha middag bara tjejer, dricka vin
    prata om hur jobbigt det är och så..."
    /Säkert, 'Sanningsdan'

    söndag 20 april 2008

    Life Goes Easy on Me (Most of the Time)

    Tre grymma uppfinningar som aldrig fått den uppmärksamhet de behöver.
    3. Dvd med hårddisk (upptäckte detta igår, men jag har redan känt att mitt liv tagit ny vändning)
    2. Mobil med mp3 (jag kan nu ta mig igenom tunnelbanespärrar med en hand fri!!!)
    1. Dusch med EN värmekran (till skillnad med dem som har en kran för varmt och en för kallt. Det blir ju aldrig lagom.)

    lördag 12 april 2008

    I Don't Write Better When I'm Stuck to The Ground

    "Efter ännu en dag när jag inte fått något skrivet
    drabbas jag av tanken på det
    - av allt jag kunde ha skrivit idag har jag inte skrivit någonting."
    /Bodil Malmsten

    tisdag 5 februari 2008

    You Look Like the Silent Type

    Plötsligt förstår jag mig på alla de tysta flickorna. De där som var så duktiga, men som pratade med så långa röster att man fick be dem prata högre vilket fick dem att rodna häftigt och urskulda sig, ändra sig, påstå att de inte hade något viktigt att säga. Något man kan strunta i. De där flickorna som på något sätt var en del av tapeten, som inte på flera år lämnade något bestående intryck.

        Jag var nog inte så. Jag var konstig. I alla fall var det alltid så jag kände mig, lite utanför. Fast så kanske alla känner sig? Jag hade aldrig lärt mig hur man pratade eller kombinerade sina kläder eller hur man var söt. Men folk lade mig i alla fall på minnet. När jag springer på någon är jag alltid rädd att de ska ha glömt, jag säger hej lika nervöst och det är alltid lika plågsamt de där millisekunderna de står där, kisar och tänker så det knakar Vem är hon nu igen?
        ”Fanny!” utropar de sen triumferande, innan jag hinner fylla i.
    Och de ser på mig, uppifrån och ner, ansiktet, håret, kläderna, skorna.
        ”Jag kände inte igen dig!”
    De vande sig att se mig med för stora kläder och långt, blont hår och utan smink. Jag har förändrats och det gör mig lika jävla lycklig varje gång jag träffar någon gammal klasskamrat som ser precis likadan ut som de gjorde då. För med mig har det i alla fall hänt något. Det har det väl säkert gjort med dem också, ingen är väl samma idag som när man gick i sjuan, men det syns på mig.

        Jag har alltid sett ner på de tysta flickorna, hur de fäster blicken vid golvet och förringar sig själva, men nu förstår jag, för jag håller på att bli som dem. Säkert utom räckhåll för grundskolan, igenom gymnasiet, väljer jag just denna tid att förlora mig i tystnaden. Jag vet inte vad som hände, jag bara förlorade energin. Jag har inget vettigt att säga om någonting alls och därför är jag tyst. Jag lyssnar på vad som blir till monologer då jag inte ger något gensvar, men försöker jag bryta igenom känner jag att jag tar för mycket plats och att ingen är intresserad av vad jag har att säga. För jag har verkligen inget.
        Jag är ett bollplank för andras problem, en anslagstavla för andras idéer. Missförstå mig rätt, jag tänker inte grina och säga att ingen lyssnar, för att det skulle folk göra. Om jag bara hade något att säga.
        Kanske är jag en av de duktiga flickorna, som utanför skolans struktur och ständiga strävan efter betyg (= bekräftelse) krymper, dras tillbaka till någon sorts oändligt Jag vet inte.
         Men jag är inte ledsen eller arg eller missförstådd. Jag känner mig bara… tyst.

    måndag 4 februari 2008

    Intro

    För alla er som fundersamt dragit fingrarna över pärmarna till min dagbok. För att jag inte orkar berätta om vad jag varit med om. Därför har ni nu 45 spännande Indien-inlägg att läsa (oroa er inte, de flesta är väldigt korta.) Det hela börjar låååångt ner i januarilistan under rubriken "Leaving on a Jetplane."
    Allt är taget direkt ur min dagbok, så alla nyfikna kan veta hur det ser ut när jag flödesskriver och byter tempus mitt i och tänker för mycket och känner mig allmänt oinspirerat.
    Enjoy, eftersom nästan inlägg sannolikt kommer vara i maj...

    onsdag 16 januari 2008

    Halfway Home

    14:50 Vid poolkantenVi lyckades förhandla oss till att få behålla ett rum i två exakta timmar men sen åkte vi ut. Sitter nu omgivna av väskor, flaskor och skor på några solstolar, då och då nås man av en vattenkaskad från lekande barn i poolen.

    Dagen har förflutit i relativt lugn med frukost (pannkakasmannen var tillbaka!) och Catroon Network med bröderna, såg på hysteriskt fula Dragonball Z och försökte lista ut könen på karaktärerna.
    Jag: ”Är det där en kille eller tjej?”
    De, utan att ta blicken från tv: ”Kille”
    Jag: ”Men det ser ju verkligen ut som en kille”
    De: ”Jo. Men det är en kille”
    Jag: ”Är ni säkra?”
    De: ”Ja”
    Jag: ”Verkligen?”
    De: ”Men ja!”

    Mindre trevliga nyheter, vi verkar ha drabbats av hårlöss. Det är iofs inte så konstigt med tanke på vilka taxisäten vi suttit i, men ändå. Äckel. Har tidigare aldrig drabbats, nej skickligt har jag undvikt alla lusepidemier på dagis och skola. You can run but you can not hide. Det kliar och är allmänt äckligt fast jag faktiskt inte sett nån lus även om jag stått nära spegeln och tålmodigt särat på hårslingorna. Har apropå hår typ en mil blond utväxt. Är vi hemma snart?

    15:07Vatten kaskad från ny omgång konferensindier.
    Är vi hemma snart?


    20:30 Goa Airport
    Fick mitt livs första manikyr. Fascinerande med alla de små verktygen (som trädgårdsredskap i miniatyr) som skrapar bort och filar ner och slätar ut. De små verktygen varvades med olika krämer och en handmassage där den lilla flickan drog i varje finger och snurrade handleden. Mina naglar är i alla fall lila nu, men små svarta mönster. De är påklistrade och jag undrar hur många av dem som kommer att överleva resan. Hittills är dock alla intakta.
    Efter att ha väntat i solstolarna i fyra timmar kom så bussen, vi åkte genom ett skymmande Goa, en flock stora fladdermöss flög över oss när vi körde över en bro. Det är lustigt med fladdermöss, det ser ut som de rör kroppen snarare än vingarna.

    Flygplatsen var givetvis kaos och idel köer. Kö till väskscanning och incheckning och tull och till en man som frågade om tändare och för att visa upp passen och för att visa passen igen och genom scanning av handbagage och genom kroppsscanning och för att kollas med en handscan. Tjejen som skötte den gillade mina naglar, piercingen pep till men kollades inte.
    Sitter i alla fall i vänthallen nu och äter Mars, en liten andhämtning innan vi måste genomleva flygeländet igen.

    20:48
    Åt målmedvetet en pizzaslice, ville kräkas men jag behövde ju äta.

    23:05 I luften nånstans, indiskt luftrumJag fryser, mina ögon är torra, jag har huvudvärk, jag mår illa och är hungrig. Jag hatar att flyga! Är vi fucking hemma snart?

    23:07Och! Och! Jävla Dakota Fanning visas på tvn. ARGH!!!!!!!!!

    23:11Eddi är en gullunge och bjuder på sin mat. Är i mitt skärrade tillstånd nästan rörd till tårar. Varför får vuxna aldrig spagetti bolognese?

    SenareEddi sov i mitt knä nästan hela resan. Sötnos. Själv sov jag och vaknade och somnade om tusen gånger, vilket självklart adderades till ingen sömn alls. Släpade oss genom Arlanda och hem. Åt en smörgås (!) och somnade om. Sköna, sköna hemmasäng.

    I'm On My Way, Just Set Me Free

    Större delen av dan spenderades i halvsovande tillstånd på en solstol. I morgon åker vi hem och jag vet inte riktigt hur jag känner över det. Kan inte påstå att jag längtar hem men å andra sidan vill jag verkligen inte stanna heller. Så jag antar att det blir bra att bara rulla med.

    Skrev några sidor på GV och konstaterade återigen att det är porr som aldrig kommer att publiceras. Oh well.

    tisdag 15 januari 2008

    You Can Buy Yourself a New Dress When You Need a New Distraction

    Inte min lampa men nåt ditåt
    Köpte två klänningar till för 17 kronor styck (!) samt en handgjord, blå lampa med ohm-tecknet. Det står för meditation, vilket kändes bra, och det känns alltid bra att köpa något till Mitt Hem.
    Alltså, för tre klänningar och en lampa har jag gett 102 kronor. Jag tror att min ekonomi hämtar sig…