måndag 5 november 2007

You Love the Song but not the Singer

Varför gillar jag Mando Diao?
Det är faktiskt en bra fråga. För tekniskt sett är de ett sånt där band jag borde hata av ren princip. De är så välborstade och anpassande, de tar svenssonlivet i försvar for fucks sake!
   Jag hatar Svenssonlivet. Jag har levt det hela livet och jag förstår inte varför det ska vara en bra sak att vara som alla andra? Att kvävas bakom stugknutar eller i ljusa hyresrätter? Att le stela leenden på julfoton. Vem fasen är så tråkig att man tycker att detta är en bra idé?
   Jag är dessutom en utpräglad textmänniska och Mando Diaos texter är väldigt huller om buller, fulla av svengelska uttryck och misstag. Jag har också den bestämda känslan av att de inte har någon som talar om för dem när de kan bli bättre. Nå detta är inget de är ensamma om, det finns massor av grabbiga band som tycker att de är bäst i världen, men dem gillar jag inte!

Är det en ytlig sak? Är jag i själva verket så förälskad i Gustaf Norén att jag förträngt det för att sådana känslosvallningar skulle döda mig? Hoppas verkligen inte det.
Det vore verkligen inte jag. För jag gillar udda. Jag älskar udda. Särskilt musikaliskt, då faller jag bara för de tuffa; Mick & Keith, Pete, Courtney, Jim, Bob, Jocke Berg (nej du tänker på fel Jocke Berg, han spelar fan inte i Kent), Debbie, Shirley, Art, Iggy, Manson, Lou och alla de andra. De tampas med droger, de är underligt klädda och somliga av dem läckert tatuerade, och de är så vackra i sin hårdhet, deras ögon fyllda med ett tomt djup av upplevelser. Deras musik är hård, deras texter inte nödvändigtvis poetiska, men bra. Trummorna i låtarna dunkar i bröstbenet även när jag bara lyssnar i hörlurar.

För egentligen handlar det nog om att Mando Diao är trygga. De ser ut som välanpassade individer. Deras hår är rufsiga för att de stått framför spegeln i en kvart, inte för att de vaknade bakfulla i en gränd med knullrufs 10 minuter innan spelning.
   Så när jag åderlåtit mig själv på starka känslor för alla missbrukare och vackra, galna människor kan det var trevligt att krypa upp i Mando Diaos välanpassade, enkla svenssonfamn. Det kräver ingen närmare eftertanke, varken musiken eller mandosarna själva får hjärtat att headbanga av lycka varje gång jag hör eller läser något om dem. Och sen när jag väl byggt upp tillräckligt med kärlek igen, inte tänker jag slösa den på någon som var med i tuffa gänget i skolan. Jag vill ge varenda uns av den till de missanpassade, de som stått utanför hela livet, fortfarande. Det är inte söta lilla Mando Diaos fel, jag kan bara inte relatera till sånger om lika välanpassade flickor eller industristäder i Dalarna.
   Jag förstår bara desperation, frustration, mörkret och kärlek som är mer trasig och sjuk än något annat. Då kan jag sjunga med, som om det handlade om mig, för det handlar om mig. Jag är en total fascist när det kommer till min första kärlek, min enda kärlek, och har noll respekt för andras smak. Men det är okej. Antagligen föraktar de mig lika mycket som jag föraktar dem. Nästan i alla fall.

fredag 2 november 2007

Carve Your Name Into My Arm

Och den sötaste flickan i kassan, hon med längst ögonfransar, som ler allra mest, har HATE inristat i armen. Bleka, döda streck, de vill smälta in i resten av huden, men lyckas inte nu, lyckas aldrig någonsin. Jag undrar vad hon känner när hon drar fingrarna över dem. Vad hon än kände då, vad hon än syftade på, kan hon aldrig glömma nu.