torsdag 11 oktober 2007

Don’t slip on your lips cause you’re talking so fast

Jag undrar vad folk säger bakom ryggen på mig. Jag har försökt föreställa mig det men det är helt omöjligt. Som om ljudet plötsligt knäpps av mitt i mina teoretiska fantasier.
   Jag föreställer mig att jag håller mina brister så tydliga. Att jag är lite knäpp, kaotisk socialt, förtvivlat sökande efter talang och djup.
Kanske är tonen inte irriterad över detta, kanske är den ömkande. Att man vill hjälpa men bara inte kan, att det är synd om mig.
   Kanske har de hittat brister jag ännu inte satt fingret på. Jag undrar vad de säger med sammanlutade huvuden och låga, men tydliga röster.
   Jag undrar vad slutsatsen, diagnosen, blir i deras analys.
Jag vet att de inte menar något illa, de skvallrar bara, försöker reda ut varför jag gjorde det ena eller andra. Jag gör ju samma sak.
   För alla pratar. Alla lyssnar. Alla svarar. Det är bara så det fungerar – och det kan jag acceptera. Men hur kan man någonsin sluta undra över vad de säger?

onsdag 3 oktober 2007

Heroin is so passé

Jag har köpt referenslitteratur. Detta är spännande, för det gör att mitt författande känns seriösare. Jag gick ut ur Akademibokhandeln med världsvanare steg. Mitt flin var bredare och greppet kring påsen var hårt.
Jag är inte en förlorare med en gnutta talang och alldeles för många drömmar. Eller jo, visst är jag alla de där sakerna, men nu har jag ämnesböcker att slå upp i. Det bara andas seriositet.
   Boken är allvarlig facklitteratur betitlad ”This is Cocaine” av Nick Constable. Det här är relevant mina vänner, därför att jag gillar att skriva om missbrukare, och nu kan jag djupdyka i ”the sience of cocaine addiction and its health implications.” Det är så man får gåshud.
Vid en närmare titt på bokens baksida lade jag märke till att det är en hel serie och min blick fastnade vid ”This is Heroin.”
   Det kan också bli användbart, tänkte jag. Och eftersom det ändå var rea på de här böckerna var det bäst att passa på.
Jag spatserar fram till informationsdisken där en gråhårig kvinna med glasögon och strängt utseende sitter.
    ”Ursäkta” säger jag.
   ”Ja?” säger hon och sneglar menande mot skylten som säger INFORMATION - Vi tar INTE betalt för böcker.   ”Jag hittade den här boken” jag lägger fram den på disken. ”Den säger att det finns en om heroin också. Har ni den?”
   ”Jag ska se” säger hon som om jag frågade efter böcker om trädgårdstomtarnas historia. ”Vem skrev den?”
Jag ser efter.
   ”Robert Ashton”
   ”Och boken hette Heroin?”
   ”Ja”
Hon knapprar in titeln.
   ”Nej tyvärr, den har vi inte, försök på Mäster Samuelsgatan”
Jag tackar och tar mig dit med hungrig Erika i hasorna.

   ”Vilken söt butik” säger vi när vi går in genom dörrarna. ”Böcker hela vägen upp till taket.”
Vi tar oss upp till engelskaavdelningen (”varför ligger engelskavdelningen alltid på övervåningen?” undrar Erika) och frågar en ung tjej.
Även hon knapprar på sin dator.
   ”Hette den bara Heroin eller?” frågar hon.
   ”Ja” säger jag. ”Eller nej. This is, först.”
   ”Gå ner och titta i medicinavdelningen” säger hon.
Erika och jag tackar, tar oss ner en våning och börjar titta bland facklitteraturen som inte ens har en medicinavdelningen.
   ”Vi måste ju titta rätt på den!” säger jag frustrerat och stirrar mig blind i Naturvetenskapssektionen.
   ”Vänta, här finns en trappa” säger Erika.

Den söta lilla butiken förvandlas plötsligt till ett jävla butiksmonster. Vi har bara varit i pocketavdelningen. Nedanför trappan breder ett utrymme ut sig, så stort att det skulle få stadsbiblioteket att rodna. Seriöst, man behöver en kompass där inne. En som visar var man är och hur man förhåller sig till Samhälle & Politik eller Ekonomi & Juridik. Om man går vilse i Skönlitteratur ska den peka åt en utväg där man slipper passera svenska deckare eller historier om callgirls och nannies.
   Hur som helst hittar vi, efter en mindre hajk, till Medicin, och där frågar vi en tjej (ja, för varje avdelning har en egen informationsavdelning. Förstå hur stort det är) efter boken. Hon hänvisar oss till Missbruk och Missbruksbehandling (Yep. Det har sin egen sektion.)
   Innan jag berättar hur det gick vill jag ge en hyllning till alla modiga medicinstuderande där ute! Att ni ens vågar gå in bland kurslitteraturen utan att skrikande kasta er in i för att ta skydd i Filosofiavdelningen är ofattbart till mig!

Vi går till Missbruk och Missbruksbehandling och stirrar återigen oss blinda på en hylla. Vi hittar den inte. Bredvid mig sätter en snygg, ung kille med akademihandelns namnbricka upp böcker om cellens uppbyggnad. Jag ser på honom, han ser på mig, jag ler mot honom, han ler mot mig.
   ”Ursäkta” säger han heroiskt. ”Kan jag hjälpa er?”
   ”Ja det vore jättesnällt” kokettar jag mig. ”Jag letar efter en bok som heter Heroin av Robert Ashton.”
   ”Det fixar jag” säger han leende och försvinner i riktning mot informationen.
   Stackars sate, nu vet du inte vad du gett sig in på, tänker jag.
Han kommer tillbaka. Stirrar på Missbruk och Missbruksbehandling. Rotar bland böckerna. Hittar inget.
   ”Så” säger han medan han ställer sig på tå och kikar över hyllkanten. ”Är det kurslitterartur, eller ska du ha den bara sådär?”
   ”Bara sådär” flinar jag.
Han ger mig en frågande blick, jag bara ler och plötsligt blir han väldigt upptagen med sitt rotande. Han försvinner igen och en kollega kommer tillbaka (jag kan nästan svära på att det är samma kvinna som i förra butiken!) och hon fixar efter några om och men fram boken till mig. Den låg under English Bargains i reahörnan. Förstås.
   ”Behöver ni något annat?” vill hon veta.
Jag överväger att fråga om de har en bladvändare om sado-masochism men avstår. Något måste jag ju roa mig med i morgon också.