söndag 23 september 2007

All the Furniture says "Made in Brazil"

För att ni är mina bästa vänner och för att vara ung handlar om mer än att supa och för att man kan ha roligt på Ikea och för att jag måste lära mig hantera bilder i blogger...

Söt-wika sammanför Antarktis med Afrika. I plysch.



Hon hjälpte även den här höga räven ta sin unge till ett socialkontor.
Vilket fick oss att filosofera över världens grymhet och vilken
knasig typ som sydde ögonen på gosedjuren?
Emma ville rädda världen. Därför kelade hon med en flodhäst.

Själv träffade jag min drömprins. Han försökte äta mig.
... så jag gömde mig i en äggstol.
För Emma gick det inte mycket bättre. En haj började gnaga på henne.
Men hon gillar visst sånt, för den fick följa med henne hem.



Emmas lägenhet före.
Jag pekar på problemet.


Emmas lägenhet efter.
Minsta barn förstår väl att min halvätna Chicken Panini Flatbread
måste slängas för att ge plats åt ett mugglock i mellanstorlek. Duh.




Och för att jag är så jävla sexig när jag flinar självbelåtet. Häpp!



© Alla bilder tagna av Emma. Utom dem Emma, för de har jag tagit själv.
På Emmas telefon.

torsdag 20 september 2007

So this is called rebellion...

Jag slår vad om att mina föräldrar tänkte på det. Att de sina rynkade pannor och undrade;

    ”Okej, låt oss se här. Hon har bra betyg, talang, är vänlig, självständig och väluppfostrad, hon har bra vänner. Hon röker inte, dricker knappt allt, hon fnyser åt droger och bantning.
Hon slår inte i dörrarna eller skriker åt sina föräldrar, hon tar hand om sina syskon, hon har läst svåra böcker sen mellanstadiet, hon arbetar, sitter inte för mycket framför datorn och träffar ofta folk utan att supa skallen av sig. Hon är mogen, teknisk och kan genomföra det mesta hon ger sig in på. Jag förstår inte vad andra föräldrar gnäller om med sina tonåringar!”

Sen kom artonårsdagen och polletten trillade ner.
    ”Ah” sade mina föräldrar. ”Där har vi det alltså.”
För det blev ett väldigt prat om nålar; om tatueringar av underliga motiv hon kommer att ångra. Och piercingar på ställen man inte vill tänka sig! Usch. Var det inte ganska smaklöst? Anstötligt! För att inte säga helt galet!

Sedan plötsligt kom bästa vännen Emma med hem. Snälla, trevliga Emma med bra betyg som säkert var ett mycket gott inflytande, hon vänder sig om… och har hon inte två intatuerade masker på axeln!!!
Föräldrarna sväljer nervöst. De blir tydligare i sin anti-bodyart kampanj men de inser nog snart att det går inte att hindra. Det är bara en tidsfråga.
    Mmm skulle tro det. Knappt har Fanny tagit studenten förrän hon och Emma möts i Emmas lägenhet. De sätter på lite Courtney Love (bara det är ett dåligt tecken!) och lägger upp verktygen på en handduk ovanpå toalettstolen. En halv potatis, åtta örhängen, en flaska läkarsprit och en kanyl.
    Dottern sätter sig på badkarskanten, håller potatisen bakom örat och ler mot bästa väninnan som systematiskt tar fem hål i hennes öron med kanylen. Ingen bedövning och blod på potatisen, dotterns hjärta rusar av glädje, pulsen dunkar kring örhängena.
    Hon speglar sig, flinar med alla tänder och räcker den andra halvan potatisen till sin vän. Låten är slut nu, Backyard Babies spelar och flickorna kommenterar hur bra låten är medan tre hål görs i Emmas öron.
    De håller rödfläckigt toapapper mot örsnibbarna och speglar sig i samma spegel. Sju hål i Fannys öron. Sex i Emmas. Och de är snyggast i världen.

Så fort sommaren är över tar dottern ut lite av pengarna hon jobbat ihop under sommaren och tar med sig Emma till Swahili Bob. Det är dit de går för alla sina nålbehov. Föräldrarna skulle nog bli rädda om de såg de tatuerade männen som tar emot deras enda dotter, men flickorna bara ler. De småpratar med tatuerarna medan de väntar på piercaren, skrattar och skojar. Föräldrarna skulle förvånas över att veta hur rara männen med de färgglada armarna är. De ser ju ut som ligister!
    Dottern låter piercaren ta två hål i överörat på henne. Det ska gå en stav mellan dem (”vilket påhitt!!!”) och går nöjt hem
Föräldrarna är inte nöjda, men vad kan de göra? Hon är 18 nu, de kan inte hindra henne, men de kan starkt uttrycka sitt ogillande. Dottern blir irriterat, var det inte precis samma sak som när mamma klädde sig i hippiekläder, sjöng i band och protesterade mot lite allt möjligt?    Det gör Fanny också, säger hon. Fast hon gör det i läderjacka och med titan under huden istället.
    Det är inte alls samma sak, upplyser modern henne om.

Den lilla flickan fyller nitton år och sakta börjar föräldrarna smälta det, för dottern beter sig ju så vuxen i övrigt, och hålen syns ju knappt bakom det blåsvarta håret. Fast när hon kallar sin piercare vid förnamn svallar känslorna upp igen; tänk om hon blir en sån där nåldyna som hänger runt plattan, utan hopp och utan jobb och samhället till last? Det tänker Fanny inte alls bli, hon råkar bara tycka om att smycka sin kropp lite.

Föräldrarna vet det inte, men redan när hon var barn skissade hon på tatueringar hon ville ha, och den enda som överlevt (en klumpigt ritad blyertsteckning av ett snäckskal med symboler för tro, hopp och kärlek fasthakade) sitter på hennes anslagstavla.
    Andra saker de inte vet om än är att när kompisarna firades födelsedag fick hon ett presentkort med Swahili Bob’s logga på. De vet inte att hon gick dit igår och småpratade med piercaren innan han stack en nål genom hennes bröstvårta. (”Obscent är bara förnamnet och hur ska hon kunna amma sen?”)
    Hennes vänner var där men de hindrade henne inte. Den djärvaste av de bästa vännerna, Erika, som man kunde förväntat sig sånt här från, var den som var oroligast. Hennes leende var något av en grimas.
    Men jag slår vad om att de kan gissa sig till att det var det goda inflytandet Emma, som höll dotterns hand när nålen gick in.

fredag 14 september 2007

I'll be back in a minute...

På söndag är jag nitton och jag har plötsligt drabbats av insikten att jag kommer att bli vuxen. Gammal. Det kommer att finnas en lägenhet och en utblidning och ett fast jobb och en långsiktig partner, barn. Det skrämmer mig inte direkt, men det känns så himla tungt att inse.
   Jag kan inte förklara det, men på något sätt har jag inte kunnat föreställa mig att jag kommer att bli vuxen. Gammal. Whatever. Det känns helt otroligt, ogreppbart.
   Men livet är väl lite som sekundvisaren på den där gamla klockan i brun sten, som brukade stå i vardagsrummet.
Tveksamt trippar den över tre, fyra, fem men så fort den kommer till sju faller sekundvisaren i en båge ner till tjugoåtta. Ännu mer tveksamt kämpar den sig nu uppåt men strax efter fyrtiofem faller den tillbaka ner till trettio. Envetet kämpar den lilla sekundvisaren vidare, kommer lite längre upp för varje fall och efter kanske två försök till kan den pusta ut vid femtionio.
   Men den vet att den måste gå varvet runt igen. Miljoner gånger till. Sekundvisaren vill stanna, hoppa av och hämta andan, vänta på att mjölksyran från uppåtfärden ska lägga sig.
   Men de slitna kugghjulen på baksidan driver ohjälpligt visaren framåt igen, till steg sju där den tröstlöst måste falla och börja om sitt lopp igen.
Åh, jag älskade den där fula bruna klockan med sin tokiga sekundvisare. Den gick det lopp som den var tvungen att gå – men på sitt helt egna sätt. Kompromisslöst. Inga skruvmejslar i världen rådde på den lilla envetna visaren.
   Klockan är i tusen bitar nu, kretsloppet är brutet och sekundvisaren slipper snurra runt i brutna cirklar.

På något vis hoppas jag att sekundvisaren hade något att göra med att klockan gick i kras. Det vore inspirerande. Hoppingivande.

söndag 9 september 2007

It's Only Rock'nRoll - But I Like It

Jag har gjort det omöjliga. Jag har skrivit en lista över mina favoritlåtar. Först skulle det bli en topp fem, men det var så himla mycket bra låtar att jag behövde en topp tio, men det fanns så många bubblare som var värda att nämnas att jag slutligen landade på en topp femton.
Jag utmanar er alla att göra detsamma! Faktiskt var det inte så svårt som man skulle kunna tro.

Reglerna var enkla. De bästa låtarna, bara EN från samma band/artist (det skulle fan inte ha gått annars!) och de indelas helt efter mitt huvud. Jag har inte gjort några försök att vara pretentiös – de flesta banden är riktigt, riktigt kända.

Det här är jag. Det här är mina låtar. De är jag och jag är dem och vi är sammanvävda.

15. American Pie – Don McLeanDen här låten är nog den som funnits med längst i mitt liv, pappa har den på någon samlingsskiva så den har förföljt mig lite under min uppväxt.
   Den är inte en sån låt som jag blir tokemotionell av, men man känner för att dansa och framförallt är den rolig. Det finns massor av musikreferenser (jag inbillar mig t.ex. att “the girl who sang the blues” är Janis Joplin) men jag ska inte låtsas att jag förstår alla – det gör ingen, för mr. McLean vägrar berätta. Men det är ju spännande att gissa.

Did you write the book of love?
And do you have faith in God above
If the Bible tells you so?
Now do you believe in rock and roll?
Can music save your mortal soul?
And can you teach me how to dance real slow?


14. What a Waster – the LibertinesThe Libertines upptäckte jag i början av gymnasiet, strax innan de splittrades om jag inte minns fel. Att jag upptäckte dem över huvudtaget beror faktiskt på den här låten.
Mickis skickade mig den men jag orkade inte lyssna på den, så jag bara lade in den i iTunes.    Flera månader senare kom den in i en shuffling, jag frös, gick direkt in och lyssnade på den om och om och om igen. Jag älskar deras smutsiga sound, hur olika Pete och Carls röster är, hur jag bara vill hoppa när jag hör dem. Ingenting de gör efteråt kan nånsin bli lika bra som Libs.

I was laying in bed, paying my rent
He was knocking on the door for something that she lent her brother
Meanwhile from under the covers she says
"Save me from tomorrow now save me from tomorrow"
Oh no, not me
13. Goodnight moon - ShivareeVi måste närma oss tvåan i gymnasiet nu, för jag var bra vän med Emma. Jag gnällde över att alla sångerskor sjöng i så ljust att jag inte kunde hänga med. Hon tänkte över saken, och dagen efter räckte hon mig sina lurar.
   ”Den här ska du lyssna på” sa hon bestämt.
Jag älskar hur introt riktigt smyger upp på en, texten är fantastisk om att vara liten och ensam, om att föreställa sig saker som ett litet barn.
   Jag gillar även motsägelsen i att hon är ”just a little baby” samtidigt som hon sover med sina gevär och har en kniv bredvid sängen.

There’s a nail in the door
And there’s glass on the lawn
Tacks on the floor
And the TV is on
And I always sleep with my guns when you’re gone
12. Needle in the hay – Elliott SmithDen här låten är med i en av de vackraste scenerna någonsin, när Luke Wilsons karaktär först rakar av sig skägget och sedan försöker ta sitt liv i the Royal Tenenbaums.
   Även här smyger sig låten på en, får håret på armarna att resa sig, texten är det viktiga här. Jag vill alltid gråta när jag hör den, den är uppgiven och passivt aggressiv. Det är sagt att den handlar om drogmissbruk.

He's wearing your clothes
Head down to toes, a reaction to you
You say you know what he did
But you idiot kid, you don't have a clue
Sometimes they just get caught in the eye, you're pulling him through

11. Hallelujah – Rufus WainwrightDen är skriven av Leonard Cohen (som har imponerande hallelujah-körer i sin version) och har covrats väääldigt många gånger (över 40 nämns på Wikipedia.)
   Det finns olika versioner men historien bakom min favorit är, om jag förstått saken rätt följande. John Cale bad Leonard Cohen om texten och fick den faxad till sig, alla 15 verserna, så Cale skrev ihop de som han tyckte var bäst. Rufus Wainwright gjorde sedan en cover på Cales cover. Rörigt som tusan, men låten är ju fantastiskt.
   Man bara sluter ögonen och alla dessa känslor väller upp inom en. Det är otroligt. Och det fantastiska bildspråket, särskilt i raden ”and from your lips she drew the Hallelujah.”

And remember when I moved in, you
The Holy Dark was moving too
And every breath we drew was Hallelujah
10. Mr King – Nerina PallotDet här är den nyaste låten på listan. Linda skickade mig “Sophia” av Nerina Pallot, som jag skickade till Bg, som skickade mig hela skivan och jag där hittade "Mr King."   Det här är en av de där låtarna det känns som om jag skulle kunnat skriva. Varje ord, varje mening är någonting jag känt. Till och med denna blogg är döpt efter denna låt, kära läsare (”This was in the books you gave me/which I read disbelieving/thinking poets are depressed.”)
   Vi får se hur den står sig, än är det för tidigt för att sätta den högre på listan, men jag skulle kunna citera varenda mening och förklara hur det relaterar med mitt liv. Det däremot har vi inte plats för, så ni får nöja er med följande;

And the world is a place, and I pray it’s on my side,
But I’d find greater comfort if I just lay down and died,
I don’t know what’s become of a girl who once knew sunshine,
What’s become of a girl who knew sorrow but was strong?
9. Dead Flowers - Rolling StonesDet var här det först blev knepigt att jag bara kunde ha en låt av varje band. Det finns nämligen tre fantastiskt jävla bra låtar av Rolling Stones; ”Paint it, Black” ”Dead Flowers” och ”Ruby Tuesday.” Det var jättesvårt, men till sist lät jag instinkten styra, för om någon frågar mig vilken som är min favoritlåt av Stones blir svaret ”Dead Flowers.”
   Jag minns att Linda och Erika älskade Stones i ett par veckor, då höll jag inte med, men ett tag senare insåg jag att jag bara hade liveversionerna och lyssnade igenom min pappas samling. Kärlek av det allra renaste slaget uppstod.
   Först och främst, lyssna på titeln, ”Dead Flowers,” så vansinnigt vacker. Vanligtvis gillar jag inte country, men jag älskar hur lättsam melodin är jämfört med texten, som bl.a. handlar om heroinmissbruk. Det här sägs vara en av de där låtarna Keef skrev själv men som Mick fick minst lika mycket cred för.

I’ll be in my basement room
With a needle, and a spoon
And another girl to take my pain away

8. Zombie – the CranberriesDen här låten har också spelats i bakgrunden ganska länge också. Det är en väldigt känd låt, och är en protest mot stridigheterna på Nordirland. Melodin är ödesdigren och Dolores’ röst, herregud, den är perfekt; så innerlig och egen, omöjlig att följa men fantastisk att lyssna. Linda donerade skivan till mig, vilket hon återigen ska ha tack för.
   Jag och några vänner skrev om texten och uppträdde på vår student, vi gjorde bort oss totalt, men det är en helt annan historia.

In your head, in your head they’re still fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns
In your head, in your head, they are dying
7. Golden Age of Radio – Josh RitterJosh Ritter upptäkte jag faktiskt via en av de där gratisskivorna man får med brittiska musiktidningar. Låten på skivan var däremot ”Girl in the war”, vilken är nästan lika bra som den här. Jag köpte alla skivor i London (utom den där förbannade, självbetitlade debutskivan som tycks omöjlig att komma över!)
   Låten är ovanligt glad för att höra till den här listan, och det är jättesvår att sjunga utan att tappa andan.
   Jag har ingen aning om vad den handlar om egentligen, men för mig är den om att vara ung och allt det där man tänker på; att söka sig till någonting större; var som helst utom här, att inte riktigt passa in men skita i det, att inte veta vem man är eller vart man är på väg (”standing in line to get my selfhelpbook signed off”) omvärlden, ytligheten (”you look pretty good in that jounuil dress/but your smile was a wooden nickels pride”), men hur man ändå bara vill dansa till radion.

And I swear that we’re the last living souls
In a populated ghosttown
All the billboards are our best friends

6. Cup of Coffee - GarbageDet här är också en som varit med länge. Jag säger alltid att det var Garbage som tog mig i genom högstadiet, och det håller jag fortfarande fast vid.
   Även här var det svårt att välja låt, bl.a. ”Dog New Tricks”, ”Bleed like me”, ”Only Happy When it Rains” och ”Beautiful” är bara några av alla de fantastiska låtar de skrivit. Men det var aldrig någon stor sak, för ”Cup of Coffee” är låten jag lyssnar på när jag är nere, ledsen, arg. Alla negativa känslor kan kläs i denna låt, och man får fjärilar i magen. Desperation, längtan, uppgivenhet… om att vara död på insidan. Den är absolut perfekt.

5. Violet - HoleÄlskade, älskade Hole har också funnits med mig ett tag. Men det var väl på gymnasiet kärleken verkligen tändes, och jag började älska de där låtarna då hon skriker från långt ner i magen. Fult tycker många, men jag tycker att det är det mest fantastiska jag hört. Jag skulle döda för att kunna sjunga som Coutney Love. Hennes döde make kan ta sig, han var aldrig hälften så bra.
   ”Doll Parts” skulle egentligen varit med här, men tillslut ändrade jag mig. För ”Violet” är grymmast, jag får musikorgasmer varje gång jag hör den.
   Texten verkar mest vara lösa fragment, men jag känner mig stärkt när jag försöker skrika med så mycket att jag nästan kräks, uppmanar alla att ta allting, ta allting om de vågar. Sen känner jag mig själv luta huvudet på sned, höja ögonbrynen lite, flina elakt och sjunga, nästan mjukt;

I told you from the start
Just how this would end
When I get what I want,
Well, I never want it again…

4. Desolation Row – Bob DylanDylan måste ha letat sig in i mitt liv i tvåan någon gång. Det låter ju lite sorgligt, men jag bestämde mig för att ”ta reda på vad allt ståhej är om.”
Så jag brände några av pappas cd-skivor och fastnade direkt. Jag har knappt lyssnat mig igenom halva diskografin, för gud vad karln gjort många låtar. Mycket skit förstås, men även ”Ballad of Thin Man”, ”Dirge”, ”Like a Rolling Stone” ”Changing of the Guard”, “I want you”, “Just like woman”… jag skulle säkert kunna fortsätta hela dagen.
   Varför är det då Desolation Row som jag gillar så mycket då? Det är textorienterat förstås, alla de otaliga litterära referenserna (bland annat Askungen som verkar lättfotad.) Det är en lång sång, nästan tolv minuter, och under hela tiden är rimmen så lätta och självklara, alla udda karaktärerna, så fylliga som om de vore från en bok. Och dessutom kommer citatet under bloggens rubrik från just denna låt.

Now Ophelia, she’s ‘neath the window
For her I feel so afraid
On her twenty-second birthday
She already is an old maid
To her, death is quite romantic
She wears an iron vest
Her profession’s her religion
Her sin is her lifelessness
3. Hey You – Pink FloydI en av mina absoluta favoritfilmer, The Squid and the Whale låtsas en av huvudkaraktärerna att han skrivit den här låten när han spelar den på skolans talangtävling.
   Efter lite rotande, hittar jag inte ”the Wall” i pappas skivsamling? Jodå. Det är fortfarande den LP-skiva jag lyssnat på flest gånger, ingen tävlan.
   I filmen baserad på skivan, är det i den här låten den isolerade rockstjärnan Pink försöker få kontakt med världen han isolerat sig från. Jag vill också bryta isolationen, slå sönder väggen, söka kontakt med människan som snubblar över flaskorna i korridoren. Håren reser sig på armarna och det vänder sig i magen på en av oro. Vacker och fruktansvärd.

Hey you! Out there on the road
Always doing what you’re told, can you help me?
Hey you! Out there beyond the wall
Breaking bottles in the hall, can you help me?”

2. Twist – I am KlootIngen kan väl ha missat den här låten? Om jag inte försökt packa på dig den är du nog inte min vän egentligen.
Slutet på tvåan i gymnasiet, eller möjligen början på trean. Återigen fick jag hjälp av en gratisskiva med en brittisk musiktidning. Inte heller nu var det rätt låten, men det tog mig inte lång tid att komma över allt de någonsin släppt.
   Jag blev helt besatt när jag hörde den, jag spelade den om och om igen flera månader i rad, det var en hysteri utan like. Jag skrev en novell utifrån den här sången, och lyckades göra Emma B nästan lika besatt som jag.
Sången handlar hur som helst om ett dåligt förhållande, allting verkade bra i början men nu är allting trassligt och förstört. Det är njutning av att skada varandra (”there’s blood on your legs – I love you”) men på något sätt kan han inte bryta sig bort ändå. Fascinationen är för stark, antar jag. Han vill suga ut sötningsmedlet ur allt som varit.
Seriöst, den här låten gör mig galen. Och på ett underligt sätt får det mig att vilja strippa.

Twisted on destiny
fate and three wishes
We fuck and we fight
someone else does the dishes
And meantime my memory
reminisces and twists

1. People are Strange – the DoorsThe Doors är mitt absoluta favoritband. Någonstans i övergången mellan högstadie och gymnasium upptäckte jag dem och besattheten var ett faktum. De har många, många bra låtar men ingenting kommer någonsin i närheten av den här.
   När jag hörde ”People Are Strange” för första gången var det nästan en religiös upplevelse. Tala om musikorgasm, jag lovar att jag inte kunde känna mina fingertoppar, att pupillerna vidgades och hela biten. Ett tryck uppkom över bröstet, som ömsom lättade, ömsom hårdnade. Jag var totalt lycklig i 2 minuter och 11 sekunder.
   Samspelet mellan text, melodi och Jim Morrisons djupa, smeksamma röst. Det var inte han som skrev den (det var Robbie) men jag vill ändå drunkna i hans sång. Virvla djupare ner i evigheten.
   ”Jag har också snavat över de ojämna gatorna” vill jag säga. ”Och jag är också underlig. Men ni förstår, ni förstår.”

People are strange when you’re a stranger
Faces look ugly when you’re alone
Women seem wicked when you’re unwanted
Streets are uneven when you’re down

When you’re strange
Faces come out of the rain
When you’re strange
No one remembers your name


För en gångs skull ska vi vara lite interaktiva. Tyck till om listan! Vad stämmer, vad saknas, vilka är ERA favoritlåtar?

lördag 1 september 2007

Since Her Mind Left School

    Exakt tre månader sen imorgon. Sommaren har bara runnit iväg, inte varit särskilt märkvärdig på något sätt, men jag orkar inte gå omkring och känna mig misslyckad för det.
Jag har fått jobb i alla fall, fast alla sa att det var omöjligt. Först på ICA och sen fixade mamma in mig på sin skola (jag orkar inte gå omkring och känna mig misslyckad för det heller…)
Alla jobb är väl bra jobb när man är artonsnartnitton antar jag, och dessutom trivs jag bra här.
    Jag har ett eget rum, eller ja, det är ett kök där massor av bruna pappkartonger innehållande diverse kontorsmaterial står staplande, men det är så fruktansvärt skönt att vara i fred. Sen, när datorns surrande och klockans tickande blir för påträngande kan jag alltid låsa upp min smala dörr, med en svart och vitblommig gardin som täcker fönsterrutan, och söka lite konversation i korridorerna. Det är alltid ett par stycken elever som skolkar från lektionerna, bara hänger vid soffgrupperna, och attityden är så öppen här att det bara är att småprata ett par minuter.
    Det är ett bra jobb. Bra betalt och lagom mycket arbete, alla är schyssta och jag välsignar alltid sysselsättning; jag är inte bra på att sitta och stirra in i plast och bildrör helt enkelt.

    På eftermiddagarna träffar jag nästan alltid Emma, hon träffar mig i väntan på Viktor oftast och jag vill bara vara i rörelse. Vi har roligt tillsammans, alltid, och hon berättar för mig om Universitetet. Hon går JMK förstås, dit vill jag också men inte än har jag bestämt. Jag orkar inte lika mycket som Emma.
Det hade inte gått den här terminen, jag hade bara inte haft kraft ta itu med allting, göra alla beslut, kämpakämpakämpa för att prestera akademiskt. Det är ju vad jag gjort i tolv år redan, så jag behövde lite andrum. Tjäna lite pengar. Skjuta framtiden på framtiden ett ynka år till.
    Men samtidigt känner jag också en viss avund för att hon är satt i rörelse, för att hon gör det hon (vi) drömde om hela gymnasiet. Som jag drömt om sen jag gick i femman.
Men det är väl inte över för att man väntar lite, antar jag. Jag kommer nog att studera större delen av mitt liv, det är liksom vad jag kan, och då kan man gott ta det lugnt en liten stund.

    Exakt tre månader sen imorgon. Jag tog studenten den första juni och har alltså varit fri i tre månader.
Fri från vadå, från förpliktelser? Tjenare. Det är sant att jag inte behöver gå i skolan längre, göra en massa uppgifter jag redan kan och som upprepar sig själva, sant att jag inte behöver få en massa information nedkörd i halsen på trötta måndagsmorgnar.
    Men jag går upp tidigare än någonsin och är noggrannare med tider, jag sitter lydigt på en stol (i en fucking skola!) och gör enformiga uppgifter. Som i skolan, fast med pengar. Det är inte så stor skillnad egentligen, förutom känslan förstås.
Känslan av att jag är nästan vuxen nu, känslan av hur ryggraden rätar ut sig av stolthet att kunna tjäna egna pengar, vetskapen av att jag får välja nu.
Det finns överväldigande många val kvar, val som ekar i mitt huvud innan jag somnar, men poängen är att de är mina att göra.

    Exakt tre månader sen imorgon. Lustigt, för det känns som en så enormt lång tid, som om oceaner av tid förflutit sen dess. Tre månader. Jag har ingen som helst aning om vad jag kommer att göra om lika lång tid; var jag kommer tjäna mina pengar, hur mitt hår ser ut, vilka tankar jag har om framtiden, hur många titanstavar som kommer finnas inbäddade i mitt kött. Men trots att jag är en sådan pedantisk och planerande person oroar jag mig faktiskt inte.
    Och alla som är Duktiga Flickor som jag, vet att friheten är just avsaknad av oro.