torsdag 9 augusti 2007

Piercing Through My Soul



Piercing Throught My Soul


Jag har en viss fascination för nålar. Ja alltså, inte den sorten som syr eller som injicerar saker. Nej jag är intresserad av nålar som skapar konst på människors kropp. Om uttrycksmedlet är i smycken av titan eller bläck är inte lika viktigt, bara det finns en nål inblandad.
Tatuering är någonting jag definitivt tänker på, men än så länge är jag för chicken för att faktiskt göra det. Rädd för nålar? Uppenbarligen inte. Rädd för smärta? Nope. Rädd för lilla mamma? En lite aning kanske.
   Så jag tänker mjukstarta henne lite genom att börja med lite piercings. Det är snyggt, inte lika varaktigt, billigare, mindre och framförallt går mycket snabbare!
   Jag blev för flera månader sen förtjust i en industrial piercing (två hål i överörat med en titanstav mellan) jag tycker bara att det är så jäkla snyggt!

Så och min vapendragare Emma tog oss ner till Swahili Bobs (vart annars?) för att få det gjort. Jag log brett hela tiden dit och Emma lade handen på mitt bröstben för att känna hjärtat slå under det. Hon kände igen beteendet, för hon var likadan själv, när vi gick för att märka henne för livet.
   Deras underbara piercare Johan kom (efter några om och men och en mjukglass) för att ta hand om mig. Emma fick förstås följa med in i rummet, hon är ju den som uppmuntrar mig och hjälper mig att våga trots konservativa päron och tveksamma vänner.
   Jag satt trots allt med henne genom hela hennes tatuering (du är by the way fortfarande skyldig mig en tvåtimmarssittning!) och två dagar efter studenten träffades vi i hennes badrum, där vi lyssnade på Courtney Love och piercade varandras öron och blödde tillsammans. Gud jag älskar henne.

Piercaren Johan drog fram en tång och ett rör och något annat jag inte kunde se i ögonvrån., vilket säkert var lika bra. Efter obligatoriskt småprat på trevlig dialekt och påpekandet att det egentligen var för varmt för att jobba (vilket han hade helt rätt i) stack han två hål i mina öron. Snabbt och smärtfritt (öh, nåja), vi var ute igen på tjugo minuter.

Okej. Vänd nu blicken mot den lilla bilden med mitt röda öra (copyright Emma), de två piercingarna högst upp ska sitta i under 6 veckor ungefär, men tanken är att det ska gå en stav mellan dem sen.
   Jag är lite besviken, för jag hade velat ha min stav genast. Men det är bara att bita ihop och försöka att inte snubbla för att jag speglar mig själv i varenda blank yta jag kommer över. Mina öron är nu min sexigaste kroppsdel. Vilket kanske inte är något att skryta med i och för sig…

Your Music's Shite

Det började ju så oskyldigt. Mickis introducerade mig för Mando Diao för ett par år sen, och det är ju faktiskt inte riktig indie. Det är någon sorts retrorock. Oskyldigt.
   Ja, så började det men det eskalerade snart till Hello Saferide-orgier i studenttid. Jag försökte ignorera det, oh gud vad jag försökte, jag gömde mig på Harry B James bakom ett ciderglas och försökte ivrigt nickande förstå tjusningen med Mötley Crüe och Poison.

   Men jag var inte ensam i alla fall, även Ämma (ännu mer svartklädd än jag) började tvångsmässigt sjunga ”vi kommer att dö-ööö-ö.” Så när hon skickade ett sms och sa att Säkert! skulle uppträda på Skansen med Parksommar gav jag upp. Det var dags att svälja stoltheten och ansluta mig till mina egna. Även om det innebar ett liv i bommullsklänning på Söder.

Så i gott sällskap med en saltvattengurglade Ämma tog jag mig in på festivalområdet, vi hamnade rätt nära scenen men pallade inte knuffa oss ända fram. Indieflickor är mycket kortare än de hårdrockare vi är vana vid, hur som helst. Säkert! (anledningen att vi gått från första början) spelade först och nära nog sövde oss genom att inleda med ”Det här är vad dom säger”.
   Musikkritikern inom mig snurrade igenom massor av elaka formuleringar, fast jag ju faktiskt gillar Annika Norlin. Hon har spelats om och om igen i min mp3-spelare i flera månader men hon GÖR faktiskt inte livemusik. När det svänger så svänger det, i ”Vi kommer att dö samtidigt” och ”Och jag grät mig till sömns efter alla dar” (jag sjöng definitivt högst i publiken, för jag läste också allt jag kunde komma över och jag drack aldrig så jag spydde heller.) Det sammanbitna systraskapet i ”Allt som var ditt” var också otroligt. Men luckorna mellan de låtarna blev för långa, stämningen blev seg, och plötsligt kände jag tvivel.
   ”Jag är lite osäker på hela indieprylen…” erkände jag för Ämma.

Alla kritikers älskling, Salem al Fakir, stod på tur. Vi lyssnade med rynkade pannor medan han tog sig igenom den första låten.
   ”Hm” sa Ämma.
   ”Hm” sa jag.
   ”Så tror du att man får lämna festivalområdet?” undrade Ämma.
   ”Låt oss undersöka saken” sa jag.

Efter att ha vandrat runt på Linnéstigen och luktat på blommor i en timme återvände vi för att se Moneybrother. Även om jag finner honom underligt attraktiv (det måste vara att han verkar jättetrevlig men ser ut som en skitstövel) är hans musik rätt menlös, men jag skrek mig hes ändå. Och gjorde rocktecken mot natthimmeln.
   ”Vi är faan inte indie!” skrek jag lyckligt till Ämma och såg på henne med tindrande ögon. ”Vi är faan inte indie!!!”