onsdag 30 maj 2007

And the Kick is So Devine When She Sees Bones Beneath Her Skin

And she says
Hey baby can you bleed like me?
Oh c'mon baby, can you bleed like me?



Jag rensade ut min dator och jag hittade texten. Den är skriven om henne och jag tänker att det är sorgligt, sorgligt, sorgligt hur jag har rensat ut mina vänner precis likadant.
Jag var fegare då än jag är nu, men fortfarande inte modig nog att höra hur det är med henne.
Jag är ledsen, vännen. För dig och för mig och för oss allihopa.

Hon var så arg. Hon var så arg för att alla runt omkring brydde sig så mycket.
Hon var så arg på alla ideal och alla stereotyper och alla tjejer som inte har något bättre. Hon fnös åt HM reklamen och sparkade på skyltdockor (”fascistsvin!”) Hon var så stark och så modig och så duktig. Hon skulle förändra världen. Men hon kastade bort allt. Hon kastade bort allt för det hon hatade.

Hon har magrat har du sett? Jo det är sant, hennes axlar är så knotiga och hennes revben är så många och hon tröstäter salladsblad. Har du inte tänkt på det?Hennes hår lossnar, har du sett? Och hennes fotbollsshorts sitter så löst, hon försvinner in under tjocka tröjor och hon springer snabbare än oss för hon har ett mål. Jag blir andfådd mycket snabbare och snart är hon utom synhåll.

Jag är arg. Jag är arg för att hon hade allt och kastade bort det för ben. Och jag skriker i mitt huvud. Jag skriker att vi hade allt och hon kastade bort det och nu är jag vilse!
Jag skriker att hon var den starkaste jag träffat och nu är hon trasig! Jag skriker så det skär sig i mina egna öron att jag är så jävla besviken. Jag skriker att jag vill rädda henne och att jag vill att hon ska leva igen. Jag vill att hon ska sluta gråta och vara arg igen. Jag vill att hon ska sparka på ideal och kladda med punkeye-liner igen.
Men allt jag får fram är Hm. Hmmm.
Hon ler och säger att skönhet är dyrt, men det är det enda som räknas, att världen kan vänta medan hon vittrar sönder.

lördag 26 maj 2007

When you like music more than life, something's wrong

Plötsligt var jag på väg upp för trappan med den svarta boken i min hand. Boken jag fick av Erika, den med mina dikter i. Magiskt kläddes orden i melodi, de lyftes, svävade och höjdes till sin fulla potential. Det var fängslande hur mina ord slingrade sig genom det bärnstensfärgade vinet och inåt, inåt.
Hur de andra på något sätt visste hur ord och röst och gitarr skulle användas för att det skulle låta som mest uppriktigt. Hänförd lyssnade jag hur mina drömmar förverkligades, hur orden ur mitt huvud plötsligt välde ut över bordet och de trettio ljusen

Jag var verklig för ett ögonblick igår kväll.

fredag 25 maj 2007

Hi Whoever's Listening

Emo-spam. Och bg gav mig en topprecension såå...

Hi whoever’s listening,
I’m quitting high school in three weeks
I got assignments left but I watch TV
And bang my head against the wall
My grades have turned out really good
and all the teachers pat my cheeks
But I’ve realised I really don’t care
I don’t care about a lot

Hi whoever’s listening,
I got some notorious friends around
But I wish that they all were teenage freaks like me
Because they find me quite annoying
So weird and melodramatic,
it tends to make them frown

Hi whoever’s listening,
I really think I’m beautiful
Though I guess I'm not supposed to
But I was never the prettiest in the classroom
And I know I never will be
'cause my eyes they are all dull

Hi whoever’s listening,
I’ve never been in love with anyone
But everyone keep telling me there’ll be time
I’m just longing cause they say I should
It’s okay as a pastime, anyway
So please don’t worry for me, mom

Hi whoever’s listening,
I’ve forgotten how to sleep
I close my eyes, but lie awake for hours
My head is haunted by the things
I don’t care too much about
But dear whoever’s listening
I still remember how to please

måndag 21 maj 2007

I'm surprised I did not hate your guts

Eftersom jag börjar tröttna på att försvara mig hela tiden tänker jag hädanefter hänvisa till den här sidan. Istället för att skriva något djupt och meningsfullt skriver jag istället en rolig punktlista. Enjoy.

Anledingar till att folk tror att jag hatar dem
  • De har fått höra av någon annan att jag hatar dem. Efter lite efterforskningar har jag fått reda på att det här går till på två sätt. a) somliga av mina vänner använder mig lite som ett koncept att skrämma sina pojkvänner till att uppföra sig. Vilket givetvis alltid fungerar. b) ett skämt görs, av folk som känner mig nära nog att få skämta om mig, om att jag "definitivt hatar allting som andas." Denna uppfattning fastnar och nya människor träffar mig med den förbestämda uppfattningen om att jag kommer att hata dem.
  • Jag är inte en särskilt, ska vi säga, kelig person. Innan ni frågar; ja jag blev ofta kramad som barn. Min uppväxt var underbar, så ni får leta vidare era Fraudrunkare.
    Vidare; jag kramas när jag vill kramas (dvs, jag tvångskramas inte varje gång jag träffar/går ifrån folk) vill jag inte ha närhet drar jag mig undan. Överöser man mig med kärlek för tidigit kommer jag med största sannolikhet att få panikångest.
  • Mitt sinne för humor. Det är väldigt offensivt och högljutt, och driver gärna med folk. Jag går i tre olika stödgrupper för att råda bot på problemet.
  • Folk tar mig på alldeles för stort allvar. Egentligen en underrubrik för mitt sinne för humor men jag har plats att fylla. Jag skojar ofta, det är vad jag gör, jag försöker vara roligt. Dessvärre är jag nog en misslyckad komiker för saker tenderas att blåsas ur proportioner.
    I helgen mötte jag tex en människa för första gången, och han var nyfiken på mina orealistiska krav på killar. Oh, och det är inte första gången något liknande händer.
  • Jag h-a-t-a-r normen för hur tjejer ska vara. Därför känner jag ingen större lust att vara undergiven i samtalet, beundrande, kärleksfull och omhändertagande. Jag har bara ingen lust att hinta om vilken bra hemmafru jag skulle bli. Jag vill kunna utleva mina känslor och min personlighet i samma utsträckning som en kille. Missförstå mig rätt, jag säger inte att alla trevliga tjejer är såna, men eftersom jag inte är det vore det ju hyckleri att låtsas.
  • Ibland är jag faktiskt inte så pigg på att prata. Det beror inte på att jag hatar dig. Det beror inte heller på att jag är ledsen, sur, arg, har pms, en nära släkting har dött, på att jag känner mig ful, obegåvad eller på annat vis otillräcklig. Jag vill bara vara ifred ett tag.
  • Jag tror inte att folk kommer att gillar mig. Beroende på att folk ofta tycker att jag är skrämmande, elak och ofta får uppfattningen om att jag inte gillar dem, har jag fått en bestämd uppfattning om att folk helt enkelt inte tycker om mig. Särskilt inte vid första mötet. Detta gör det nästan löjligt svårt för mig att socialisera som vanligt folk.
Så. Det täcker väl det mesta. Jag är en mycket störd människa.
____________________________________________________________
Och förresten, som en fotnot, tycker jag att du är orättvis. Jag tycker massor om dig, men jag känner mig hela tiden så kritiserad i din närvaro att jag inte vet hur jag ska bete mig eller slappna av.

lördag 19 maj 2007

You're an evil swine but I like you're style

Jag minns första gången jag blev förälskad. Det hade ingenting med en jämnårig pojke men allt med en död rockstjärna att göra. Jim Morrisons röst kröp under mitt skinn och fick pulsen att öka. Jag hade aldrig upplevt något liknande.
    Jag gick i åttan och hade just upptäckt ”Hair” och the Doors. Jag upptäckte hippierörelsen vilken blev min första kärlek. Jag hade fredssymboler i öronen och långt hår med små flätor. Jag klädde mig i batikmönster, långa kjolar och slitna jeans. Det var med barnslig förtjusning jag provade detta nya, och barnslig oskuld; för det här med sex och droger var ett koncept jag inte riktig förstod kopplingen till.
    Men tror ni inte att Sienna Miller jagar ner mig och springer om mig? Jo då, och plötsligt fanns mina älskade secondhandkjolar i varenda klädkedja. Från HM och uppåt i klädhierarkin.

Jag gjorde en helomvändning och bestämde mig för att bli beatnic istället. Trots allt var de hippierörelsens föregångare, dess omslagsflicka Janis Joplin var beatnic när hon gick i skolan. Sagt och gjort, jag investerade i svart. Svarta jeans och polojumper, tighta svart och vitrandiga tröjor, massor av svart eyeliner och min älskade basker på sned.
    Men min basket sköt upp åtminstone en halvmeter från mitt huvud när jag läste ett modereportage i Frida, betitlat Beatnic Chic eller något liknande fånigt. De småleende modellerna som hade likadana baskrar som jag var ett hån, och hela förtjusningen för beatnics rullade över och dog.

Efter några månader i limbo och avklippta jeanshorts, upptäckte jag någon gång under gymnasiet tjusningen med hårda trummor och snabba gitarrer. Mer av den musik som får det att krypa i huden och som får pulsen att öka.
    Det var ett vettigt nästa steg; mina svarta jeans kom åter till användning, och eyelinern kunde målas lika tjockt. Nu kunde jag matcha dem med t-shirts och läderjacka vilket, handen på hjärtat, är både snyggare och tuffare. Mer jag.
    Men medan andra stilar kommer och tycks modeindustrin aldrig vilja släppa greppet om rockstilen. Överallt ser jag poserrockare i Debbie Harryfrisyrer (som de tror är Maja i the Sounds-frisyrer) i finare jeans än mina, med tuffare bälten och jackor.
    Men istället för att koka av ilska skrattar jag åt dem. De får väl sitta bakom sina pilotbrillor och lyssna på det senaste bandet som nämns i Nöjesguiden om det gör dem lyckliga. Jag vet vem jag är, vilken musik som ger mig rysningar och vilka kläder som bäst uttrycker detta. Då spelar det faktiskt ingen roll hur många som låtsas att de vet, som kopierar allt de läser i Vouge och som slaviskt följer Ebba von Sydows råd.

För modet är omöjligt att komma ifrån. Det är verkligen inte lätt att vara unik i den här världen. Man bara för att din stil är till salu för 298 kronor på HM, betyder det inte att du är det.

torsdag 17 maj 2007

Mother, can you keep them from the waiting world?

Vi pratade över undanstuvade matrester, mamma och jag. Vi pratade om internet, allt vad de innebär med bloggar och bilddagböcker och communities. Hon undrade vad det var som gjort min generation så exibitionistisk. Om felet kanske låg i att hennes generation inte uppmärksammat min tillräckligt? Jag sa att jag trodde att det berodde på vårt Storebrorssamhälle, att man är sedd hela tiden men samtidigt är helt osynlig.

Poängen är hur som helst att det känns som ett relevant och intressant, för att inte säga ironiskt, sätt att öppna min blogg.
Ja, jag har alltså fallit för grupptrycket tillslut. Får se hur länge det håller.

Saker jag redan nu vill be om ursäkt för:
1. Prettonivån på den här bloggen. Jag försöker hålla det seriöst. Meningslöst rabblande finns det tillräckligt av i mitt liv. (Geez, jag går redan mig själv på nerverna.)
2. Förolämpningarna som kommer riktas mot dig, din mamma, din älskling, din katt, och äggen i ditt kylskåp. Jag är ingen snäll människa. Snälla människor hör inte hemma på internet.
3. Omotiverat användande av engelska uttryck.
4. Okontrollerat citerande av musik som antagligen är en förolämpning mot din kultiverade smak.
5. Jag är ingen poet. Men jag är fortfarande i förnekelse.



    - Tror du att du kommer att bli en Svensson när du blir stor? frågade mamma mig när jag just skulle försvinna in i mitt rum till datorns vita ljus.
    - Jag antar det, sa jag och stannade upp. Jag vill verkligen inte, och jag kommer att förneka det så länge jag kan, men jag kommer väl att hamna där till slut.
Hon log.
    - Det kan jag inte föreställa mig sa hon. Jag menar, jag skulle vilja att du blev det. Att du bodde i radhusområdet här nere och sköt en barnvagn framför dig. Men så kan jag inte tänka mig att det kommer bli. Har aldrig kunnat.
    Och det gör mig lyckligare än det mesta.