måndag 5 november 2007

You Love the Song but not the Singer

Varför gillar jag Mando Diao?
Det är faktiskt en bra fråga. För tekniskt sett är de ett sånt där band jag borde hata av ren princip. De är så välborstade och anpassande, de tar svenssonlivet i försvar for fucks sake!
   Jag hatar Svenssonlivet. Jag har levt det hela livet och jag förstår inte varför det ska vara en bra sak att vara som alla andra? Att kvävas bakom stugknutar eller i ljusa hyresrätter? Att le stela leenden på julfoton. Vem fasen är så tråkig att man tycker att detta är en bra idé?
   Jag är dessutom en utpräglad textmänniska och Mando Diaos texter är väldigt huller om buller, fulla av svengelska uttryck och misstag. Jag har också den bestämda känslan av att de inte har någon som talar om för dem när de kan bli bättre. Nå detta är inget de är ensamma om, det finns massor av grabbiga band som tycker att de är bäst i världen, men dem gillar jag inte!

Är det en ytlig sak? Är jag i själva verket så förälskad i Gustaf Norén att jag förträngt det för att sådana känslosvallningar skulle döda mig? Hoppas verkligen inte det.
Det vore verkligen inte jag. För jag gillar udda. Jag älskar udda. Särskilt musikaliskt, då faller jag bara för de tuffa; Mick & Keith, Pete, Courtney, Jim, Bob, Jocke Berg (nej du tänker på fel Jocke Berg, han spelar fan inte i Kent), Debbie, Shirley, Art, Iggy, Manson, Lou och alla de andra. De tampas med droger, de är underligt klädda och somliga av dem läckert tatuerade, och de är så vackra i sin hårdhet, deras ögon fyllda med ett tomt djup av upplevelser. Deras musik är hård, deras texter inte nödvändigtvis poetiska, men bra. Trummorna i låtarna dunkar i bröstbenet även när jag bara lyssnar i hörlurar.

För egentligen handlar det nog om att Mando Diao är trygga. De ser ut som välanpassade individer. Deras hår är rufsiga för att de stått framför spegeln i en kvart, inte för att de vaknade bakfulla i en gränd med knullrufs 10 minuter innan spelning.
   Så när jag åderlåtit mig själv på starka känslor för alla missbrukare och vackra, galna människor kan det var trevligt att krypa upp i Mando Diaos välanpassade, enkla svenssonfamn. Det kräver ingen närmare eftertanke, varken musiken eller mandosarna själva får hjärtat att headbanga av lycka varje gång jag hör eller läser något om dem. Och sen när jag väl byggt upp tillräckligt med kärlek igen, inte tänker jag slösa den på någon som var med i tuffa gänget i skolan. Jag vill ge varenda uns av den till de missanpassade, de som stått utanför hela livet, fortfarande. Det är inte söta lilla Mando Diaos fel, jag kan bara inte relatera till sånger om lika välanpassade flickor eller industristäder i Dalarna.
   Jag förstår bara desperation, frustration, mörkret och kärlek som är mer trasig och sjuk än något annat. Då kan jag sjunga med, som om det handlade om mig, för det handlar om mig. Jag är en total fascist när det kommer till min första kärlek, min enda kärlek, och har noll respekt för andras smak. Men det är okej. Antagligen föraktar de mig lika mycket som jag föraktar dem. Nästan i alla fall.

fredag 2 november 2007

Carve Your Name Into My Arm

Och den sötaste flickan i kassan, hon med längst ögonfransar, som ler allra mest, har HATE inristat i armen. Bleka, döda streck, de vill smälta in i resten av huden, men lyckas inte nu, lyckas aldrig någonsin. Jag undrar vad hon känner när hon drar fingrarna över dem. Vad hon än kände då, vad hon än syftade på, kan hon aldrig glömma nu.

torsdag 11 oktober 2007

Don’t slip on your lips cause you’re talking so fast

Jag undrar vad folk säger bakom ryggen på mig. Jag har försökt föreställa mig det men det är helt omöjligt. Som om ljudet plötsligt knäpps av mitt i mina teoretiska fantasier.
   Jag föreställer mig att jag håller mina brister så tydliga. Att jag är lite knäpp, kaotisk socialt, förtvivlat sökande efter talang och djup.
Kanske är tonen inte irriterad över detta, kanske är den ömkande. Att man vill hjälpa men bara inte kan, att det är synd om mig.
   Kanske har de hittat brister jag ännu inte satt fingret på. Jag undrar vad de säger med sammanlutade huvuden och låga, men tydliga röster.
   Jag undrar vad slutsatsen, diagnosen, blir i deras analys.
Jag vet att de inte menar något illa, de skvallrar bara, försöker reda ut varför jag gjorde det ena eller andra. Jag gör ju samma sak.
   För alla pratar. Alla lyssnar. Alla svarar. Det är bara så det fungerar – och det kan jag acceptera. Men hur kan man någonsin sluta undra över vad de säger?

onsdag 3 oktober 2007

Heroin is so passé

Jag har köpt referenslitteratur. Detta är spännande, för det gör att mitt författande känns seriösare. Jag gick ut ur Akademibokhandeln med världsvanare steg. Mitt flin var bredare och greppet kring påsen var hårt.
Jag är inte en förlorare med en gnutta talang och alldeles för många drömmar. Eller jo, visst är jag alla de där sakerna, men nu har jag ämnesböcker att slå upp i. Det bara andas seriositet.
   Boken är allvarlig facklitteratur betitlad ”This is Cocaine” av Nick Constable. Det här är relevant mina vänner, därför att jag gillar att skriva om missbrukare, och nu kan jag djupdyka i ”the sience of cocaine addiction and its health implications.” Det är så man får gåshud.
Vid en närmare titt på bokens baksida lade jag märke till att det är en hel serie och min blick fastnade vid ”This is Heroin.”
   Det kan också bli användbart, tänkte jag. Och eftersom det ändå var rea på de här böckerna var det bäst att passa på.
Jag spatserar fram till informationsdisken där en gråhårig kvinna med glasögon och strängt utseende sitter.
    ”Ursäkta” säger jag.
   ”Ja?” säger hon och sneglar menande mot skylten som säger INFORMATION - Vi tar INTE betalt för böcker.   ”Jag hittade den här boken” jag lägger fram den på disken. ”Den säger att det finns en om heroin också. Har ni den?”
   ”Jag ska se” säger hon som om jag frågade efter böcker om trädgårdstomtarnas historia. ”Vem skrev den?”
Jag ser efter.
   ”Robert Ashton”
   ”Och boken hette Heroin?”
   ”Ja”
Hon knapprar in titeln.
   ”Nej tyvärr, den har vi inte, försök på Mäster Samuelsgatan”
Jag tackar och tar mig dit med hungrig Erika i hasorna.

   ”Vilken söt butik” säger vi när vi går in genom dörrarna. ”Böcker hela vägen upp till taket.”
Vi tar oss upp till engelskaavdelningen (”varför ligger engelskavdelningen alltid på övervåningen?” undrar Erika) och frågar en ung tjej.
Även hon knapprar på sin dator.
   ”Hette den bara Heroin eller?” frågar hon.
   ”Ja” säger jag. ”Eller nej. This is, först.”
   ”Gå ner och titta i medicinavdelningen” säger hon.
Erika och jag tackar, tar oss ner en våning och börjar titta bland facklitteraturen som inte ens har en medicinavdelningen.
   ”Vi måste ju titta rätt på den!” säger jag frustrerat och stirrar mig blind i Naturvetenskapssektionen.
   ”Vänta, här finns en trappa” säger Erika.

Den söta lilla butiken förvandlas plötsligt till ett jävla butiksmonster. Vi har bara varit i pocketavdelningen. Nedanför trappan breder ett utrymme ut sig, så stort att det skulle få stadsbiblioteket att rodna. Seriöst, man behöver en kompass där inne. En som visar var man är och hur man förhåller sig till Samhälle & Politik eller Ekonomi & Juridik. Om man går vilse i Skönlitteratur ska den peka åt en utväg där man slipper passera svenska deckare eller historier om callgirls och nannies.
   Hur som helst hittar vi, efter en mindre hajk, till Medicin, och där frågar vi en tjej (ja, för varje avdelning har en egen informationsavdelning. Förstå hur stort det är) efter boken. Hon hänvisar oss till Missbruk och Missbruksbehandling (Yep. Det har sin egen sektion.)
   Innan jag berättar hur det gick vill jag ge en hyllning till alla modiga medicinstuderande där ute! Att ni ens vågar gå in bland kurslitteraturen utan att skrikande kasta er in i för att ta skydd i Filosofiavdelningen är ofattbart till mig!

Vi går till Missbruk och Missbruksbehandling och stirrar återigen oss blinda på en hylla. Vi hittar den inte. Bredvid mig sätter en snygg, ung kille med akademihandelns namnbricka upp böcker om cellens uppbyggnad. Jag ser på honom, han ser på mig, jag ler mot honom, han ler mot mig.
   ”Ursäkta” säger han heroiskt. ”Kan jag hjälpa er?”
   ”Ja det vore jättesnällt” kokettar jag mig. ”Jag letar efter en bok som heter Heroin av Robert Ashton.”
   ”Det fixar jag” säger han leende och försvinner i riktning mot informationen.
   Stackars sate, nu vet du inte vad du gett sig in på, tänker jag.
Han kommer tillbaka. Stirrar på Missbruk och Missbruksbehandling. Rotar bland böckerna. Hittar inget.
   ”Så” säger han medan han ställer sig på tå och kikar över hyllkanten. ”Är det kurslitterartur, eller ska du ha den bara sådär?”
   ”Bara sådär” flinar jag.
Han ger mig en frågande blick, jag bara ler och plötsligt blir han väldigt upptagen med sitt rotande. Han försvinner igen och en kollega kommer tillbaka (jag kan nästan svära på att det är samma kvinna som i förra butiken!) och hon fixar efter några om och men fram boken till mig. Den låg under English Bargains i reahörnan. Förstås.
   ”Behöver ni något annat?” vill hon veta.
Jag överväger att fråga om de har en bladvändare om sado-masochism men avstår. Något måste jag ju roa mig med i morgon också.

söndag 23 september 2007

All the Furniture says "Made in Brazil"

För att ni är mina bästa vänner och för att vara ung handlar om mer än att supa och för att man kan ha roligt på Ikea och för att jag måste lära mig hantera bilder i blogger...

Söt-wika sammanför Antarktis med Afrika. I plysch.



Hon hjälpte även den här höga räven ta sin unge till ett socialkontor.
Vilket fick oss att filosofera över världens grymhet och vilken
knasig typ som sydde ögonen på gosedjuren?
Emma ville rädda världen. Därför kelade hon med en flodhäst.

Själv träffade jag min drömprins. Han försökte äta mig.
... så jag gömde mig i en äggstol.
För Emma gick det inte mycket bättre. En haj började gnaga på henne.
Men hon gillar visst sånt, för den fick följa med henne hem.



Emmas lägenhet före.
Jag pekar på problemet.


Emmas lägenhet efter.
Minsta barn förstår väl att min halvätna Chicken Panini Flatbread
måste slängas för att ge plats åt ett mugglock i mellanstorlek. Duh.




Och för att jag är så jävla sexig när jag flinar självbelåtet. Häpp!



© Alla bilder tagna av Emma. Utom dem Emma, för de har jag tagit själv.
På Emmas telefon.

torsdag 20 september 2007

So this is called rebellion...

Jag slår vad om att mina föräldrar tänkte på det. Att de sina rynkade pannor och undrade;

    ”Okej, låt oss se här. Hon har bra betyg, talang, är vänlig, självständig och väluppfostrad, hon har bra vänner. Hon röker inte, dricker knappt allt, hon fnyser åt droger och bantning.
Hon slår inte i dörrarna eller skriker åt sina föräldrar, hon tar hand om sina syskon, hon har läst svåra böcker sen mellanstadiet, hon arbetar, sitter inte för mycket framför datorn och träffar ofta folk utan att supa skallen av sig. Hon är mogen, teknisk och kan genomföra det mesta hon ger sig in på. Jag förstår inte vad andra föräldrar gnäller om med sina tonåringar!”

Sen kom artonårsdagen och polletten trillade ner.
    ”Ah” sade mina föräldrar. ”Där har vi det alltså.”
För det blev ett väldigt prat om nålar; om tatueringar av underliga motiv hon kommer att ångra. Och piercingar på ställen man inte vill tänka sig! Usch. Var det inte ganska smaklöst? Anstötligt! För att inte säga helt galet!

Sedan plötsligt kom bästa vännen Emma med hem. Snälla, trevliga Emma med bra betyg som säkert var ett mycket gott inflytande, hon vänder sig om… och har hon inte två intatuerade masker på axeln!!!
Föräldrarna sväljer nervöst. De blir tydligare i sin anti-bodyart kampanj men de inser nog snart att det går inte att hindra. Det är bara en tidsfråga.
    Mmm skulle tro det. Knappt har Fanny tagit studenten förrän hon och Emma möts i Emmas lägenhet. De sätter på lite Courtney Love (bara det är ett dåligt tecken!) och lägger upp verktygen på en handduk ovanpå toalettstolen. En halv potatis, åtta örhängen, en flaska läkarsprit och en kanyl.
    Dottern sätter sig på badkarskanten, håller potatisen bakom örat och ler mot bästa väninnan som systematiskt tar fem hål i hennes öron med kanylen. Ingen bedövning och blod på potatisen, dotterns hjärta rusar av glädje, pulsen dunkar kring örhängena.
    Hon speglar sig, flinar med alla tänder och räcker den andra halvan potatisen till sin vän. Låten är slut nu, Backyard Babies spelar och flickorna kommenterar hur bra låten är medan tre hål görs i Emmas öron.
    De håller rödfläckigt toapapper mot örsnibbarna och speglar sig i samma spegel. Sju hål i Fannys öron. Sex i Emmas. Och de är snyggast i världen.

Så fort sommaren är över tar dottern ut lite av pengarna hon jobbat ihop under sommaren och tar med sig Emma till Swahili Bob. Det är dit de går för alla sina nålbehov. Föräldrarna skulle nog bli rädda om de såg de tatuerade männen som tar emot deras enda dotter, men flickorna bara ler. De småpratar med tatuerarna medan de väntar på piercaren, skrattar och skojar. Föräldrarna skulle förvånas över att veta hur rara männen med de färgglada armarna är. De ser ju ut som ligister!
    Dottern låter piercaren ta två hål i överörat på henne. Det ska gå en stav mellan dem (”vilket påhitt!!!”) och går nöjt hem
Föräldrarna är inte nöjda, men vad kan de göra? Hon är 18 nu, de kan inte hindra henne, men de kan starkt uttrycka sitt ogillande. Dottern blir irriterat, var det inte precis samma sak som när mamma klädde sig i hippiekläder, sjöng i band och protesterade mot lite allt möjligt?    Det gör Fanny också, säger hon. Fast hon gör det i läderjacka och med titan under huden istället.
    Det är inte alls samma sak, upplyser modern henne om.

Den lilla flickan fyller nitton år och sakta börjar föräldrarna smälta det, för dottern beter sig ju så vuxen i övrigt, och hålen syns ju knappt bakom det blåsvarta håret. Fast när hon kallar sin piercare vid förnamn svallar känslorna upp igen; tänk om hon blir en sån där nåldyna som hänger runt plattan, utan hopp och utan jobb och samhället till last? Det tänker Fanny inte alls bli, hon råkar bara tycka om att smycka sin kropp lite.

Föräldrarna vet det inte, men redan när hon var barn skissade hon på tatueringar hon ville ha, och den enda som överlevt (en klumpigt ritad blyertsteckning av ett snäckskal med symboler för tro, hopp och kärlek fasthakade) sitter på hennes anslagstavla.
    Andra saker de inte vet om än är att när kompisarna firades födelsedag fick hon ett presentkort med Swahili Bob’s logga på. De vet inte att hon gick dit igår och småpratade med piercaren innan han stack en nål genom hennes bröstvårta. (”Obscent är bara förnamnet och hur ska hon kunna amma sen?”)
    Hennes vänner var där men de hindrade henne inte. Den djärvaste av de bästa vännerna, Erika, som man kunde förväntat sig sånt här från, var den som var oroligast. Hennes leende var något av en grimas.
    Men jag slår vad om att de kan gissa sig till att det var det goda inflytandet Emma, som höll dotterns hand när nålen gick in.

fredag 14 september 2007

I'll be back in a minute...

På söndag är jag nitton och jag har plötsligt drabbats av insikten att jag kommer att bli vuxen. Gammal. Det kommer att finnas en lägenhet och en utblidning och ett fast jobb och en långsiktig partner, barn. Det skrämmer mig inte direkt, men det känns så himla tungt att inse.
   Jag kan inte förklara det, men på något sätt har jag inte kunnat föreställa mig att jag kommer att bli vuxen. Gammal. Whatever. Det känns helt otroligt, ogreppbart.
   Men livet är väl lite som sekundvisaren på den där gamla klockan i brun sten, som brukade stå i vardagsrummet.
Tveksamt trippar den över tre, fyra, fem men så fort den kommer till sju faller sekundvisaren i en båge ner till tjugoåtta. Ännu mer tveksamt kämpar den sig nu uppåt men strax efter fyrtiofem faller den tillbaka ner till trettio. Envetet kämpar den lilla sekundvisaren vidare, kommer lite längre upp för varje fall och efter kanske två försök till kan den pusta ut vid femtionio.
   Men den vet att den måste gå varvet runt igen. Miljoner gånger till. Sekundvisaren vill stanna, hoppa av och hämta andan, vänta på att mjölksyran från uppåtfärden ska lägga sig.
   Men de slitna kugghjulen på baksidan driver ohjälpligt visaren framåt igen, till steg sju där den tröstlöst måste falla och börja om sitt lopp igen.
Åh, jag älskade den där fula bruna klockan med sin tokiga sekundvisare. Den gick det lopp som den var tvungen att gå – men på sitt helt egna sätt. Kompromisslöst. Inga skruvmejslar i världen rådde på den lilla envetna visaren.
   Klockan är i tusen bitar nu, kretsloppet är brutet och sekundvisaren slipper snurra runt i brutna cirklar.

På något vis hoppas jag att sekundvisaren hade något att göra med att klockan gick i kras. Det vore inspirerande. Hoppingivande.

söndag 9 september 2007

It's Only Rock'nRoll - But I Like It

Jag har gjort det omöjliga. Jag har skrivit en lista över mina favoritlåtar. Först skulle det bli en topp fem, men det var så himla mycket bra låtar att jag behövde en topp tio, men det fanns så många bubblare som var värda att nämnas att jag slutligen landade på en topp femton.
Jag utmanar er alla att göra detsamma! Faktiskt var det inte så svårt som man skulle kunna tro.

Reglerna var enkla. De bästa låtarna, bara EN från samma band/artist (det skulle fan inte ha gått annars!) och de indelas helt efter mitt huvud. Jag har inte gjort några försök att vara pretentiös – de flesta banden är riktigt, riktigt kända.

Det här är jag. Det här är mina låtar. De är jag och jag är dem och vi är sammanvävda.

15. American Pie – Don McLeanDen här låten är nog den som funnits med längst i mitt liv, pappa har den på någon samlingsskiva så den har förföljt mig lite under min uppväxt.
   Den är inte en sån låt som jag blir tokemotionell av, men man känner för att dansa och framförallt är den rolig. Det finns massor av musikreferenser (jag inbillar mig t.ex. att “the girl who sang the blues” är Janis Joplin) men jag ska inte låtsas att jag förstår alla – det gör ingen, för mr. McLean vägrar berätta. Men det är ju spännande att gissa.

Did you write the book of love?
And do you have faith in God above
If the Bible tells you so?
Now do you believe in rock and roll?
Can music save your mortal soul?
And can you teach me how to dance real slow?


14. What a Waster – the LibertinesThe Libertines upptäckte jag i början av gymnasiet, strax innan de splittrades om jag inte minns fel. Att jag upptäckte dem över huvudtaget beror faktiskt på den här låten.
Mickis skickade mig den men jag orkade inte lyssna på den, så jag bara lade in den i iTunes.    Flera månader senare kom den in i en shuffling, jag frös, gick direkt in och lyssnade på den om och om och om igen. Jag älskar deras smutsiga sound, hur olika Pete och Carls röster är, hur jag bara vill hoppa när jag hör dem. Ingenting de gör efteråt kan nånsin bli lika bra som Libs.

I was laying in bed, paying my rent
He was knocking on the door for something that she lent her brother
Meanwhile from under the covers she says
"Save me from tomorrow now save me from tomorrow"
Oh no, not me
13. Goodnight moon - ShivareeVi måste närma oss tvåan i gymnasiet nu, för jag var bra vän med Emma. Jag gnällde över att alla sångerskor sjöng i så ljust att jag inte kunde hänga med. Hon tänkte över saken, och dagen efter räckte hon mig sina lurar.
   ”Den här ska du lyssna på” sa hon bestämt.
Jag älskar hur introt riktigt smyger upp på en, texten är fantastisk om att vara liten och ensam, om att föreställa sig saker som ett litet barn.
   Jag gillar även motsägelsen i att hon är ”just a little baby” samtidigt som hon sover med sina gevär och har en kniv bredvid sängen.

There’s a nail in the door
And there’s glass on the lawn
Tacks on the floor
And the TV is on
And I always sleep with my guns when you’re gone
12. Needle in the hay – Elliott SmithDen här låten är med i en av de vackraste scenerna någonsin, när Luke Wilsons karaktär först rakar av sig skägget och sedan försöker ta sitt liv i the Royal Tenenbaums.
   Även här smyger sig låten på en, får håret på armarna att resa sig, texten är det viktiga här. Jag vill alltid gråta när jag hör den, den är uppgiven och passivt aggressiv. Det är sagt att den handlar om drogmissbruk.

He's wearing your clothes
Head down to toes, a reaction to you
You say you know what he did
But you idiot kid, you don't have a clue
Sometimes they just get caught in the eye, you're pulling him through

11. Hallelujah – Rufus WainwrightDen är skriven av Leonard Cohen (som har imponerande hallelujah-körer i sin version) och har covrats väääldigt många gånger (över 40 nämns på Wikipedia.)
   Det finns olika versioner men historien bakom min favorit är, om jag förstått saken rätt följande. John Cale bad Leonard Cohen om texten och fick den faxad till sig, alla 15 verserna, så Cale skrev ihop de som han tyckte var bäst. Rufus Wainwright gjorde sedan en cover på Cales cover. Rörigt som tusan, men låten är ju fantastiskt.
   Man bara sluter ögonen och alla dessa känslor väller upp inom en. Det är otroligt. Och det fantastiska bildspråket, särskilt i raden ”and from your lips she drew the Hallelujah.”

And remember when I moved in, you
The Holy Dark was moving too
And every breath we drew was Hallelujah
10. Mr King – Nerina PallotDet här är den nyaste låten på listan. Linda skickade mig “Sophia” av Nerina Pallot, som jag skickade till Bg, som skickade mig hela skivan och jag där hittade "Mr King."   Det här är en av de där låtarna det känns som om jag skulle kunnat skriva. Varje ord, varje mening är någonting jag känt. Till och med denna blogg är döpt efter denna låt, kära läsare (”This was in the books you gave me/which I read disbelieving/thinking poets are depressed.”)
   Vi får se hur den står sig, än är det för tidigt för att sätta den högre på listan, men jag skulle kunna citera varenda mening och förklara hur det relaterar med mitt liv. Det däremot har vi inte plats för, så ni får nöja er med följande;

And the world is a place, and I pray it’s on my side,
But I’d find greater comfort if I just lay down and died,
I don’t know what’s become of a girl who once knew sunshine,
What’s become of a girl who knew sorrow but was strong?
9. Dead Flowers - Rolling StonesDet var här det först blev knepigt att jag bara kunde ha en låt av varje band. Det finns nämligen tre fantastiskt jävla bra låtar av Rolling Stones; ”Paint it, Black” ”Dead Flowers” och ”Ruby Tuesday.” Det var jättesvårt, men till sist lät jag instinkten styra, för om någon frågar mig vilken som är min favoritlåt av Stones blir svaret ”Dead Flowers.”
   Jag minns att Linda och Erika älskade Stones i ett par veckor, då höll jag inte med, men ett tag senare insåg jag att jag bara hade liveversionerna och lyssnade igenom min pappas samling. Kärlek av det allra renaste slaget uppstod.
   Först och främst, lyssna på titeln, ”Dead Flowers,” så vansinnigt vacker. Vanligtvis gillar jag inte country, men jag älskar hur lättsam melodin är jämfört med texten, som bl.a. handlar om heroinmissbruk. Det här sägs vara en av de där låtarna Keef skrev själv men som Mick fick minst lika mycket cred för.

I’ll be in my basement room
With a needle, and a spoon
And another girl to take my pain away

8. Zombie – the CranberriesDen här låten har också spelats i bakgrunden ganska länge också. Det är en väldigt känd låt, och är en protest mot stridigheterna på Nordirland. Melodin är ödesdigren och Dolores’ röst, herregud, den är perfekt; så innerlig och egen, omöjlig att följa men fantastisk att lyssna. Linda donerade skivan till mig, vilket hon återigen ska ha tack för.
   Jag och några vänner skrev om texten och uppträdde på vår student, vi gjorde bort oss totalt, men det är en helt annan historia.

In your head, in your head they’re still fighting,
With their tanks and their bombs,
And their bombs and their guns
In your head, in your head, they are dying
7. Golden Age of Radio – Josh RitterJosh Ritter upptäkte jag faktiskt via en av de där gratisskivorna man får med brittiska musiktidningar. Låten på skivan var däremot ”Girl in the war”, vilken är nästan lika bra som den här. Jag köpte alla skivor i London (utom den där förbannade, självbetitlade debutskivan som tycks omöjlig att komma över!)
   Låten är ovanligt glad för att höra till den här listan, och det är jättesvår att sjunga utan att tappa andan.
   Jag har ingen aning om vad den handlar om egentligen, men för mig är den om att vara ung och allt det där man tänker på; att söka sig till någonting större; var som helst utom här, att inte riktigt passa in men skita i det, att inte veta vem man är eller vart man är på väg (”standing in line to get my selfhelpbook signed off”) omvärlden, ytligheten (”you look pretty good in that jounuil dress/but your smile was a wooden nickels pride”), men hur man ändå bara vill dansa till radion.

And I swear that we’re the last living souls
In a populated ghosttown
All the billboards are our best friends

6. Cup of Coffee - GarbageDet här är också en som varit med länge. Jag säger alltid att det var Garbage som tog mig i genom högstadiet, och det håller jag fortfarande fast vid.
   Även här var det svårt att välja låt, bl.a. ”Dog New Tricks”, ”Bleed like me”, ”Only Happy When it Rains” och ”Beautiful” är bara några av alla de fantastiska låtar de skrivit. Men det var aldrig någon stor sak, för ”Cup of Coffee” är låten jag lyssnar på när jag är nere, ledsen, arg. Alla negativa känslor kan kläs i denna låt, och man får fjärilar i magen. Desperation, längtan, uppgivenhet… om att vara död på insidan. Den är absolut perfekt.

5. Violet - HoleÄlskade, älskade Hole har också funnits med mig ett tag. Men det var väl på gymnasiet kärleken verkligen tändes, och jag började älska de där låtarna då hon skriker från långt ner i magen. Fult tycker många, men jag tycker att det är det mest fantastiska jag hört. Jag skulle döda för att kunna sjunga som Coutney Love. Hennes döde make kan ta sig, han var aldrig hälften så bra.
   ”Doll Parts” skulle egentligen varit med här, men tillslut ändrade jag mig. För ”Violet” är grymmast, jag får musikorgasmer varje gång jag hör den.
   Texten verkar mest vara lösa fragment, men jag känner mig stärkt när jag försöker skrika med så mycket att jag nästan kräks, uppmanar alla att ta allting, ta allting om de vågar. Sen känner jag mig själv luta huvudet på sned, höja ögonbrynen lite, flina elakt och sjunga, nästan mjukt;

I told you from the start
Just how this would end
When I get what I want,
Well, I never want it again…

4. Desolation Row – Bob DylanDylan måste ha letat sig in i mitt liv i tvåan någon gång. Det låter ju lite sorgligt, men jag bestämde mig för att ”ta reda på vad allt ståhej är om.”
Så jag brände några av pappas cd-skivor och fastnade direkt. Jag har knappt lyssnat mig igenom halva diskografin, för gud vad karln gjort många låtar. Mycket skit förstås, men även ”Ballad of Thin Man”, ”Dirge”, ”Like a Rolling Stone” ”Changing of the Guard”, “I want you”, “Just like woman”… jag skulle säkert kunna fortsätta hela dagen.
   Varför är det då Desolation Row som jag gillar så mycket då? Det är textorienterat förstås, alla de otaliga litterära referenserna (bland annat Askungen som verkar lättfotad.) Det är en lång sång, nästan tolv minuter, och under hela tiden är rimmen så lätta och självklara, alla udda karaktärerna, så fylliga som om de vore från en bok. Och dessutom kommer citatet under bloggens rubrik från just denna låt.

Now Ophelia, she’s ‘neath the window
For her I feel so afraid
On her twenty-second birthday
She already is an old maid
To her, death is quite romantic
She wears an iron vest
Her profession’s her religion
Her sin is her lifelessness
3. Hey You – Pink FloydI en av mina absoluta favoritfilmer, The Squid and the Whale låtsas en av huvudkaraktärerna att han skrivit den här låten när han spelar den på skolans talangtävling.
   Efter lite rotande, hittar jag inte ”the Wall” i pappas skivsamling? Jodå. Det är fortfarande den LP-skiva jag lyssnat på flest gånger, ingen tävlan.
   I filmen baserad på skivan, är det i den här låten den isolerade rockstjärnan Pink försöker få kontakt med världen han isolerat sig från. Jag vill också bryta isolationen, slå sönder väggen, söka kontakt med människan som snubblar över flaskorna i korridoren. Håren reser sig på armarna och det vänder sig i magen på en av oro. Vacker och fruktansvärd.

Hey you! Out there on the road
Always doing what you’re told, can you help me?
Hey you! Out there beyond the wall
Breaking bottles in the hall, can you help me?”

2. Twist – I am KlootIngen kan väl ha missat den här låten? Om jag inte försökt packa på dig den är du nog inte min vän egentligen.
Slutet på tvåan i gymnasiet, eller möjligen början på trean. Återigen fick jag hjälp av en gratisskiva med en brittisk musiktidning. Inte heller nu var det rätt låten, men det tog mig inte lång tid att komma över allt de någonsin släppt.
   Jag blev helt besatt när jag hörde den, jag spelade den om och om igen flera månader i rad, det var en hysteri utan like. Jag skrev en novell utifrån den här sången, och lyckades göra Emma B nästan lika besatt som jag.
Sången handlar hur som helst om ett dåligt förhållande, allting verkade bra i början men nu är allting trassligt och förstört. Det är njutning av att skada varandra (”there’s blood on your legs – I love you”) men på något sätt kan han inte bryta sig bort ändå. Fascinationen är för stark, antar jag. Han vill suga ut sötningsmedlet ur allt som varit.
Seriöst, den här låten gör mig galen. Och på ett underligt sätt får det mig att vilja strippa.

Twisted on destiny
fate and three wishes
We fuck and we fight
someone else does the dishes
And meantime my memory
reminisces and twists

1. People are Strange – the DoorsThe Doors är mitt absoluta favoritband. Någonstans i övergången mellan högstadie och gymnasium upptäckte jag dem och besattheten var ett faktum. De har många, många bra låtar men ingenting kommer någonsin i närheten av den här.
   När jag hörde ”People Are Strange” för första gången var det nästan en religiös upplevelse. Tala om musikorgasm, jag lovar att jag inte kunde känna mina fingertoppar, att pupillerna vidgades och hela biten. Ett tryck uppkom över bröstet, som ömsom lättade, ömsom hårdnade. Jag var totalt lycklig i 2 minuter och 11 sekunder.
   Samspelet mellan text, melodi och Jim Morrisons djupa, smeksamma röst. Det var inte han som skrev den (det var Robbie) men jag vill ändå drunkna i hans sång. Virvla djupare ner i evigheten.
   ”Jag har också snavat över de ojämna gatorna” vill jag säga. ”Och jag är också underlig. Men ni förstår, ni förstår.”

People are strange when you’re a stranger
Faces look ugly when you’re alone
Women seem wicked when you’re unwanted
Streets are uneven when you’re down

When you’re strange
Faces come out of the rain
When you’re strange
No one remembers your name


För en gångs skull ska vi vara lite interaktiva. Tyck till om listan! Vad stämmer, vad saknas, vilka är ERA favoritlåtar?

lördag 1 september 2007

Since Her Mind Left School

    Exakt tre månader sen imorgon. Sommaren har bara runnit iväg, inte varit särskilt märkvärdig på något sätt, men jag orkar inte gå omkring och känna mig misslyckad för det.
Jag har fått jobb i alla fall, fast alla sa att det var omöjligt. Först på ICA och sen fixade mamma in mig på sin skola (jag orkar inte gå omkring och känna mig misslyckad för det heller…)
Alla jobb är väl bra jobb när man är artonsnartnitton antar jag, och dessutom trivs jag bra här.
    Jag har ett eget rum, eller ja, det är ett kök där massor av bruna pappkartonger innehållande diverse kontorsmaterial står staplande, men det är så fruktansvärt skönt att vara i fred. Sen, när datorns surrande och klockans tickande blir för påträngande kan jag alltid låsa upp min smala dörr, med en svart och vitblommig gardin som täcker fönsterrutan, och söka lite konversation i korridorerna. Det är alltid ett par stycken elever som skolkar från lektionerna, bara hänger vid soffgrupperna, och attityden är så öppen här att det bara är att småprata ett par minuter.
    Det är ett bra jobb. Bra betalt och lagom mycket arbete, alla är schyssta och jag välsignar alltid sysselsättning; jag är inte bra på att sitta och stirra in i plast och bildrör helt enkelt.

    På eftermiddagarna träffar jag nästan alltid Emma, hon träffar mig i väntan på Viktor oftast och jag vill bara vara i rörelse. Vi har roligt tillsammans, alltid, och hon berättar för mig om Universitetet. Hon går JMK förstås, dit vill jag också men inte än har jag bestämt. Jag orkar inte lika mycket som Emma.
Det hade inte gått den här terminen, jag hade bara inte haft kraft ta itu med allting, göra alla beslut, kämpakämpakämpa för att prestera akademiskt. Det är ju vad jag gjort i tolv år redan, så jag behövde lite andrum. Tjäna lite pengar. Skjuta framtiden på framtiden ett ynka år till.
    Men samtidigt känner jag också en viss avund för att hon är satt i rörelse, för att hon gör det hon (vi) drömde om hela gymnasiet. Som jag drömt om sen jag gick i femman.
Men det är väl inte över för att man väntar lite, antar jag. Jag kommer nog att studera större delen av mitt liv, det är liksom vad jag kan, och då kan man gott ta det lugnt en liten stund.

    Exakt tre månader sen imorgon. Jag tog studenten den första juni och har alltså varit fri i tre månader.
Fri från vadå, från förpliktelser? Tjenare. Det är sant att jag inte behöver gå i skolan längre, göra en massa uppgifter jag redan kan och som upprepar sig själva, sant att jag inte behöver få en massa information nedkörd i halsen på trötta måndagsmorgnar.
    Men jag går upp tidigare än någonsin och är noggrannare med tider, jag sitter lydigt på en stol (i en fucking skola!) och gör enformiga uppgifter. Som i skolan, fast med pengar. Det är inte så stor skillnad egentligen, förutom känslan förstås.
Känslan av att jag är nästan vuxen nu, känslan av hur ryggraden rätar ut sig av stolthet att kunna tjäna egna pengar, vetskapen av att jag får välja nu.
Det finns överväldigande många val kvar, val som ekar i mitt huvud innan jag somnar, men poängen är att de är mina att göra.

    Exakt tre månader sen imorgon. Lustigt, för det känns som en så enormt lång tid, som om oceaner av tid förflutit sen dess. Tre månader. Jag har ingen som helst aning om vad jag kommer att göra om lika lång tid; var jag kommer tjäna mina pengar, hur mitt hår ser ut, vilka tankar jag har om framtiden, hur många titanstavar som kommer finnas inbäddade i mitt kött. Men trots att jag är en sådan pedantisk och planerande person oroar jag mig faktiskt inte.
    Och alla som är Duktiga Flickor som jag, vet att friheten är just avsaknad av oro.

torsdag 9 augusti 2007

Piercing Through My Soul



Piercing Throught My Soul


Jag har en viss fascination för nålar. Ja alltså, inte den sorten som syr eller som injicerar saker. Nej jag är intresserad av nålar som skapar konst på människors kropp. Om uttrycksmedlet är i smycken av titan eller bläck är inte lika viktigt, bara det finns en nål inblandad.
Tatuering är någonting jag definitivt tänker på, men än så länge är jag för chicken för att faktiskt göra det. Rädd för nålar? Uppenbarligen inte. Rädd för smärta? Nope. Rädd för lilla mamma? En lite aning kanske.
   Så jag tänker mjukstarta henne lite genom att börja med lite piercings. Det är snyggt, inte lika varaktigt, billigare, mindre och framförallt går mycket snabbare!
   Jag blev för flera månader sen förtjust i en industrial piercing (två hål i överörat med en titanstav mellan) jag tycker bara att det är så jäkla snyggt!

Så och min vapendragare Emma tog oss ner till Swahili Bobs (vart annars?) för att få det gjort. Jag log brett hela tiden dit och Emma lade handen på mitt bröstben för att känna hjärtat slå under det. Hon kände igen beteendet, för hon var likadan själv, när vi gick för att märka henne för livet.
   Deras underbara piercare Johan kom (efter några om och men och en mjukglass) för att ta hand om mig. Emma fick förstås följa med in i rummet, hon är ju den som uppmuntrar mig och hjälper mig att våga trots konservativa päron och tveksamma vänner.
   Jag satt trots allt med henne genom hela hennes tatuering (du är by the way fortfarande skyldig mig en tvåtimmarssittning!) och två dagar efter studenten träffades vi i hennes badrum, där vi lyssnade på Courtney Love och piercade varandras öron och blödde tillsammans. Gud jag älskar henne.

Piercaren Johan drog fram en tång och ett rör och något annat jag inte kunde se i ögonvrån., vilket säkert var lika bra. Efter obligatoriskt småprat på trevlig dialekt och påpekandet att det egentligen var för varmt för att jobba (vilket han hade helt rätt i) stack han två hål i mina öron. Snabbt och smärtfritt (öh, nåja), vi var ute igen på tjugo minuter.

Okej. Vänd nu blicken mot den lilla bilden med mitt röda öra (copyright Emma), de två piercingarna högst upp ska sitta i under 6 veckor ungefär, men tanken är att det ska gå en stav mellan dem sen.
   Jag är lite besviken, för jag hade velat ha min stav genast. Men det är bara att bita ihop och försöka att inte snubbla för att jag speglar mig själv i varenda blank yta jag kommer över. Mina öron är nu min sexigaste kroppsdel. Vilket kanske inte är något att skryta med i och för sig…

Your Music's Shite

Det började ju så oskyldigt. Mickis introducerade mig för Mando Diao för ett par år sen, och det är ju faktiskt inte riktig indie. Det är någon sorts retrorock. Oskyldigt.
   Ja, så började det men det eskalerade snart till Hello Saferide-orgier i studenttid. Jag försökte ignorera det, oh gud vad jag försökte, jag gömde mig på Harry B James bakom ett ciderglas och försökte ivrigt nickande förstå tjusningen med Mötley Crüe och Poison.

   Men jag var inte ensam i alla fall, även Ämma (ännu mer svartklädd än jag) började tvångsmässigt sjunga ”vi kommer att dö-ööö-ö.” Så när hon skickade ett sms och sa att Säkert! skulle uppträda på Skansen med Parksommar gav jag upp. Det var dags att svälja stoltheten och ansluta mig till mina egna. Även om det innebar ett liv i bommullsklänning på Söder.

Så i gott sällskap med en saltvattengurglade Ämma tog jag mig in på festivalområdet, vi hamnade rätt nära scenen men pallade inte knuffa oss ända fram. Indieflickor är mycket kortare än de hårdrockare vi är vana vid, hur som helst. Säkert! (anledningen att vi gått från första början) spelade först och nära nog sövde oss genom att inleda med ”Det här är vad dom säger”.
   Musikkritikern inom mig snurrade igenom massor av elaka formuleringar, fast jag ju faktiskt gillar Annika Norlin. Hon har spelats om och om igen i min mp3-spelare i flera månader men hon GÖR faktiskt inte livemusik. När det svänger så svänger det, i ”Vi kommer att dö samtidigt” och ”Och jag grät mig till sömns efter alla dar” (jag sjöng definitivt högst i publiken, för jag läste också allt jag kunde komma över och jag drack aldrig så jag spydde heller.) Det sammanbitna systraskapet i ”Allt som var ditt” var också otroligt. Men luckorna mellan de låtarna blev för långa, stämningen blev seg, och plötsligt kände jag tvivel.
   ”Jag är lite osäker på hela indieprylen…” erkände jag för Ämma.

Alla kritikers älskling, Salem al Fakir, stod på tur. Vi lyssnade med rynkade pannor medan han tog sig igenom den första låten.
   ”Hm” sa Ämma.
   ”Hm” sa jag.
   ”Så tror du att man får lämna festivalområdet?” undrade Ämma.
   ”Låt oss undersöka saken” sa jag.

Efter att ha vandrat runt på Linnéstigen och luktat på blommor i en timme återvände vi för att se Moneybrother. Även om jag finner honom underligt attraktiv (det måste vara att han verkar jättetrevlig men ser ut som en skitstövel) är hans musik rätt menlös, men jag skrek mig hes ändå. Och gjorde rocktecken mot natthimmeln.
   ”Vi är faan inte indie!” skrek jag lyckligt till Ämma och såg på henne med tindrande ögon. ”Vi är faan inte indie!!!”

onsdag 30 maj 2007

And the Kick is So Devine When She Sees Bones Beneath Her Skin

And she says
Hey baby can you bleed like me?
Oh c'mon baby, can you bleed like me?



Jag rensade ut min dator och jag hittade texten. Den är skriven om henne och jag tänker att det är sorgligt, sorgligt, sorgligt hur jag har rensat ut mina vänner precis likadant.
Jag var fegare då än jag är nu, men fortfarande inte modig nog att höra hur det är med henne.
Jag är ledsen, vännen. För dig och för mig och för oss allihopa.

Hon var så arg. Hon var så arg för att alla runt omkring brydde sig så mycket.
Hon var så arg på alla ideal och alla stereotyper och alla tjejer som inte har något bättre. Hon fnös åt HM reklamen och sparkade på skyltdockor (”fascistsvin!”) Hon var så stark och så modig och så duktig. Hon skulle förändra världen. Men hon kastade bort allt. Hon kastade bort allt för det hon hatade.

Hon har magrat har du sett? Jo det är sant, hennes axlar är så knotiga och hennes revben är så många och hon tröstäter salladsblad. Har du inte tänkt på det?Hennes hår lossnar, har du sett? Och hennes fotbollsshorts sitter så löst, hon försvinner in under tjocka tröjor och hon springer snabbare än oss för hon har ett mål. Jag blir andfådd mycket snabbare och snart är hon utom synhåll.

Jag är arg. Jag är arg för att hon hade allt och kastade bort det för ben. Och jag skriker i mitt huvud. Jag skriker att vi hade allt och hon kastade bort det och nu är jag vilse!
Jag skriker att hon var den starkaste jag träffat och nu är hon trasig! Jag skriker så det skär sig i mina egna öron att jag är så jävla besviken. Jag skriker att jag vill rädda henne och att jag vill att hon ska leva igen. Jag vill att hon ska sluta gråta och vara arg igen. Jag vill att hon ska sparka på ideal och kladda med punkeye-liner igen.
Men allt jag får fram är Hm. Hmmm.
Hon ler och säger att skönhet är dyrt, men det är det enda som räknas, att världen kan vänta medan hon vittrar sönder.

lördag 26 maj 2007

When you like music more than life, something's wrong

Plötsligt var jag på väg upp för trappan med den svarta boken i min hand. Boken jag fick av Erika, den med mina dikter i. Magiskt kläddes orden i melodi, de lyftes, svävade och höjdes till sin fulla potential. Det var fängslande hur mina ord slingrade sig genom det bärnstensfärgade vinet och inåt, inåt.
Hur de andra på något sätt visste hur ord och röst och gitarr skulle användas för att det skulle låta som mest uppriktigt. Hänförd lyssnade jag hur mina drömmar förverkligades, hur orden ur mitt huvud plötsligt välde ut över bordet och de trettio ljusen

Jag var verklig för ett ögonblick igår kväll.

fredag 25 maj 2007

Hi Whoever's Listening

Emo-spam. Och bg gav mig en topprecension såå...

Hi whoever’s listening,
I’m quitting high school in three weeks
I got assignments left but I watch TV
And bang my head against the wall
My grades have turned out really good
and all the teachers pat my cheeks
But I’ve realised I really don’t care
I don’t care about a lot

Hi whoever’s listening,
I got some notorious friends around
But I wish that they all were teenage freaks like me
Because they find me quite annoying
So weird and melodramatic,
it tends to make them frown

Hi whoever’s listening,
I really think I’m beautiful
Though I guess I'm not supposed to
But I was never the prettiest in the classroom
And I know I never will be
'cause my eyes they are all dull

Hi whoever’s listening,
I’ve never been in love with anyone
But everyone keep telling me there’ll be time
I’m just longing cause they say I should
It’s okay as a pastime, anyway
So please don’t worry for me, mom

Hi whoever’s listening,
I’ve forgotten how to sleep
I close my eyes, but lie awake for hours
My head is haunted by the things
I don’t care too much about
But dear whoever’s listening
I still remember how to please

måndag 21 maj 2007

I'm surprised I did not hate your guts

Eftersom jag börjar tröttna på att försvara mig hela tiden tänker jag hädanefter hänvisa till den här sidan. Istället för att skriva något djupt och meningsfullt skriver jag istället en rolig punktlista. Enjoy.

Anledingar till att folk tror att jag hatar dem
  • De har fått höra av någon annan att jag hatar dem. Efter lite efterforskningar har jag fått reda på att det här går till på två sätt. a) somliga av mina vänner använder mig lite som ett koncept att skrämma sina pojkvänner till att uppföra sig. Vilket givetvis alltid fungerar. b) ett skämt görs, av folk som känner mig nära nog att få skämta om mig, om att jag "definitivt hatar allting som andas." Denna uppfattning fastnar och nya människor träffar mig med den förbestämda uppfattningen om att jag kommer att hata dem.
  • Jag är inte en särskilt, ska vi säga, kelig person. Innan ni frågar; ja jag blev ofta kramad som barn. Min uppväxt var underbar, så ni får leta vidare era Fraudrunkare.
    Vidare; jag kramas när jag vill kramas (dvs, jag tvångskramas inte varje gång jag träffar/går ifrån folk) vill jag inte ha närhet drar jag mig undan. Överöser man mig med kärlek för tidigit kommer jag med största sannolikhet att få panikångest.
  • Mitt sinne för humor. Det är väldigt offensivt och högljutt, och driver gärna med folk. Jag går i tre olika stödgrupper för att råda bot på problemet.
  • Folk tar mig på alldeles för stort allvar. Egentligen en underrubrik för mitt sinne för humor men jag har plats att fylla. Jag skojar ofta, det är vad jag gör, jag försöker vara roligt. Dessvärre är jag nog en misslyckad komiker för saker tenderas att blåsas ur proportioner.
    I helgen mötte jag tex en människa för första gången, och han var nyfiken på mina orealistiska krav på killar. Oh, och det är inte första gången något liknande händer.
  • Jag h-a-t-a-r normen för hur tjejer ska vara. Därför känner jag ingen större lust att vara undergiven i samtalet, beundrande, kärleksfull och omhändertagande. Jag har bara ingen lust att hinta om vilken bra hemmafru jag skulle bli. Jag vill kunna utleva mina känslor och min personlighet i samma utsträckning som en kille. Missförstå mig rätt, jag säger inte att alla trevliga tjejer är såna, men eftersom jag inte är det vore det ju hyckleri att låtsas.
  • Ibland är jag faktiskt inte så pigg på att prata. Det beror inte på att jag hatar dig. Det beror inte heller på att jag är ledsen, sur, arg, har pms, en nära släkting har dött, på att jag känner mig ful, obegåvad eller på annat vis otillräcklig. Jag vill bara vara ifred ett tag.
  • Jag tror inte att folk kommer att gillar mig. Beroende på att folk ofta tycker att jag är skrämmande, elak och ofta får uppfattningen om att jag inte gillar dem, har jag fått en bestämd uppfattning om att folk helt enkelt inte tycker om mig. Särskilt inte vid första mötet. Detta gör det nästan löjligt svårt för mig att socialisera som vanligt folk.
Så. Det täcker väl det mesta. Jag är en mycket störd människa.
____________________________________________________________
Och förresten, som en fotnot, tycker jag att du är orättvis. Jag tycker massor om dig, men jag känner mig hela tiden så kritiserad i din närvaro att jag inte vet hur jag ska bete mig eller slappna av.

lördag 19 maj 2007

You're an evil swine but I like you're style

Jag minns första gången jag blev förälskad. Det hade ingenting med en jämnårig pojke men allt med en död rockstjärna att göra. Jim Morrisons röst kröp under mitt skinn och fick pulsen att öka. Jag hade aldrig upplevt något liknande.
    Jag gick i åttan och hade just upptäckt ”Hair” och the Doors. Jag upptäckte hippierörelsen vilken blev min första kärlek. Jag hade fredssymboler i öronen och långt hår med små flätor. Jag klädde mig i batikmönster, långa kjolar och slitna jeans. Det var med barnslig förtjusning jag provade detta nya, och barnslig oskuld; för det här med sex och droger var ett koncept jag inte riktig förstod kopplingen till.
    Men tror ni inte att Sienna Miller jagar ner mig och springer om mig? Jo då, och plötsligt fanns mina älskade secondhandkjolar i varenda klädkedja. Från HM och uppåt i klädhierarkin.

Jag gjorde en helomvändning och bestämde mig för att bli beatnic istället. Trots allt var de hippierörelsens föregångare, dess omslagsflicka Janis Joplin var beatnic när hon gick i skolan. Sagt och gjort, jag investerade i svart. Svarta jeans och polojumper, tighta svart och vitrandiga tröjor, massor av svart eyeliner och min älskade basker på sned.
    Men min basket sköt upp åtminstone en halvmeter från mitt huvud när jag läste ett modereportage i Frida, betitlat Beatnic Chic eller något liknande fånigt. De småleende modellerna som hade likadana baskrar som jag var ett hån, och hela förtjusningen för beatnics rullade över och dog.

Efter några månader i limbo och avklippta jeanshorts, upptäckte jag någon gång under gymnasiet tjusningen med hårda trummor och snabba gitarrer. Mer av den musik som får det att krypa i huden och som får pulsen att öka.
    Det var ett vettigt nästa steg; mina svarta jeans kom åter till användning, och eyelinern kunde målas lika tjockt. Nu kunde jag matcha dem med t-shirts och läderjacka vilket, handen på hjärtat, är både snyggare och tuffare. Mer jag.
    Men medan andra stilar kommer och tycks modeindustrin aldrig vilja släppa greppet om rockstilen. Överallt ser jag poserrockare i Debbie Harryfrisyrer (som de tror är Maja i the Sounds-frisyrer) i finare jeans än mina, med tuffare bälten och jackor.
    Men istället för att koka av ilska skrattar jag åt dem. De får väl sitta bakom sina pilotbrillor och lyssna på det senaste bandet som nämns i Nöjesguiden om det gör dem lyckliga. Jag vet vem jag är, vilken musik som ger mig rysningar och vilka kläder som bäst uttrycker detta. Då spelar det faktiskt ingen roll hur många som låtsas att de vet, som kopierar allt de läser i Vouge och som slaviskt följer Ebba von Sydows råd.

För modet är omöjligt att komma ifrån. Det är verkligen inte lätt att vara unik i den här världen. Man bara för att din stil är till salu för 298 kronor på HM, betyder det inte att du är det.

torsdag 17 maj 2007

Mother, can you keep them from the waiting world?

Vi pratade över undanstuvade matrester, mamma och jag. Vi pratade om internet, allt vad de innebär med bloggar och bilddagböcker och communities. Hon undrade vad det var som gjort min generation så exibitionistisk. Om felet kanske låg i att hennes generation inte uppmärksammat min tillräckligt? Jag sa att jag trodde att det berodde på vårt Storebrorssamhälle, att man är sedd hela tiden men samtidigt är helt osynlig.

Poängen är hur som helst att det känns som ett relevant och intressant, för att inte säga ironiskt, sätt att öppna min blogg.
Ja, jag har alltså fallit för grupptrycket tillslut. Får se hur länge det håller.

Saker jag redan nu vill be om ursäkt för:
1. Prettonivån på den här bloggen. Jag försöker hålla det seriöst. Meningslöst rabblande finns det tillräckligt av i mitt liv. (Geez, jag går redan mig själv på nerverna.)
2. Förolämpningarna som kommer riktas mot dig, din mamma, din älskling, din katt, och äggen i ditt kylskåp. Jag är ingen snäll människa. Snälla människor hör inte hemma på internet.
3. Omotiverat användande av engelska uttryck.
4. Okontrollerat citerande av musik som antagligen är en förolämpning mot din kultiverade smak.
5. Jag är ingen poet. Men jag är fortfarande i förnekelse.



    - Tror du att du kommer att bli en Svensson när du blir stor? frågade mamma mig när jag just skulle försvinna in i mitt rum till datorns vita ljus.
    - Jag antar det, sa jag och stannade upp. Jag vill verkligen inte, och jag kommer att förneka det så länge jag kan, men jag kommer väl att hamna där till slut.
Hon log.
    - Det kan jag inte föreställa mig sa hon. Jag menar, jag skulle vilja att du blev det. Att du bodde i radhusområdet här nere och sköt en barnvagn framför dig. Men så kan jag inte tänka mig att det kommer bli. Har aldrig kunnat.
    Och det gör mig lyckligare än det mesta.